Stjärnan bakom de klassiska bokomslagen

Hennes prisbelönta bokomslag finns förmodligen i vartenda svenskt hem, men alla känner nog inte till att det är formgivaren Lotta Kühlhorn som ligger bakom dem.

Vår kokbok, Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött, kompisen Bea Uusmas Expeditionen: min kärlekshistoria, Zadie Smith, Joan Didion, Alice Munro. I 38 år har Lotta Kühlhorn dominerat som bokomslagsformgivare.

Eller ja, om du frågar henne svarar hon att man nog kan räkna bort de där första åren, då när hon gick på Konstfack, var 20 år och fick sitt första uppdrag av en kille på skolan som precis fått en roman antagen. Senare skulle det visa sig att just den uppdragsförfrågan, utslängd på tunnelbanan på väg till en fest, var ett raggningsförsök. Eller var det…?

Hon reser sig från soffan, går fram till bokhyllan som sträcker sig från golv till tak och hämtar Sommarsnö av Håkan Östlundh.

– Länge hade jag en regel om att aldrig visa den här boken. Men ja, jag gjorde som jag hade lärt mig på kursen på skolan och målade en akvarell som jag tyckte passade för omslaget… Den är nog extremt typisk för 1980-talet, förskräckligt ful!

Håkan blev i alla fall nöjd och de hade så trevligt under processen att de blev ihop, gifte sig och fick tre barn. I slutet av maj ger de ut sin första gemensamma bok: Fixa fest. Den gör Lotta också omslaget till.

– Under arbetet med den har jag upptäckt att Håkan och jag har exakt lika många bokstäver i våra namn. Det har jag aldrig tänkt på förut, utan jag har mest stört mig på hur våra efternamn har alldeles för många bokstäver.

Redan som liten tänkte Lotta på hur saker såg ut. Då bodde familjen i en funkisvilla i Norrviken, Sollentuna, och föräldrarna målade villan vackert blå – som Konserthuset i Stockholm fast kanske ännu en nyans blåare. Pappan var sociolog och forskare och jobbade jämt, mamma var bildlärare som målade badrumstaket ännu mer klarblått än fasaden och dekorerade det med vita bulliga moln.

Överallt var det färg: ett sovrum i rött, grönt runt fönstren och en och annan sjögrästapet. Grannarna kallade dem för ”den bohemiska familjen” och de tre barnen levde ”Pippi Långstrump-liv” där de fick lösa mycket själva. Lotta brukade roa sig själv med att möblera om och byta rum med brorsorna utan deras vetskap.

– Vi levde i estetiken och jag kan inte minnas att vi pratade om den, men den fanns ju där rent naturligt. Mamma färgade kläder och knöt batik. En dag kunde hon komma hem från jobbet och vara inspirerad och då stöpte vi randiga ljus eller testade att dreja keramik. Utan att jag förstod det satte det livet sina avtryck.

Hemma hos Lotta Kühlhorn idag samsas fortfarande färgerna med formerna. Överallt hittar man små skattgömmor med minneslappar från projekt hon en gång gjort, eller ett urklipp på något hon tycker är vackert, kul eller inspirerande. Hon hämtar en papperslapp med en bullig bokstav som sitter uppsatt på kylskåpet.

– Den här gjorde jag i skolan, när jag precis hade upptäckt att jag nog ville hålla på med teckning och form. Jag fick beställningar från mina kompisar på just den här typen av små uppdrag. Det var ju inga märkvärdiga saker, men jag var nöjd så länge jag fick hålla på med färg och penna.

I 13-årsåldern gjorde hon sin prao hos Leif Zetterling, som skapat över 4 000 omslag, bland annat till Jan Myrdal. Under några veckor fick hon hänga i hans ateljé och hjälpa till med att färglägga en animerad film. Där hittade hon en dag Erica Jongs klassiker Rädd att flyga som hon började bläddra i. Där på insidan av omslaget hittade hon exakt likadana moln som mamman hade målat därhemma. Det blev som en uppenbarelse. Just den typen av moln tillhörde ju hennes värld, kändes lite Mah-Jongiga på ett bra sätt, hon kopplade ihop dem med något lustfyllt.

När hon sedan fick det där första egna uppdraget och blev en del av ett universum där manus skulle läsas och folk tog litteratur på allvar hade hon hittat hem. Det var det här hon ville göra.

– Men det tog några år, till 1995 ungefär, innan jag hittade mitt eget sätt att göra omslag. I början var jag väldigt ”duktig” och läste boken, gjorde en analys av vad den handlade om, lärde mig allt om ämnet genom att fråga experter och sen omvandlade jag kunskapen till form. Det tog oändligt lång tid och var otroligt omständligt…

– Idag handlar det om att jobba mer intuitivt och gå in i författarens värld. Jag brukar också tänka att omslagen ska vara någonting som känns i magen, och att de ska se ut som något jag skulle kunna bära omkring på som en väska eller en klänning.

Hon berättar att två böcker hon jobbade med – Dirty weekend av Helen Zahavi och Rosa Liksoms Paradis ultra light – liksom gav henne tillåtelse att gå utanför det inlärda och göra mer som hon själv ville.

– Böckerna gav jag en rosa kostym och jag minns att jag tänkte ”så här brukar inte böcker se ut”… Det var förlösande, och på den vägen har det fortsatt.

Sedan dess är det alltså ganska lätt att peka ut ett Lotta Kühlhorn-omslag i bokhandeln. De är färgstarka och egensinniga, med en elegans i typografin.

– Jag försöker göra ett stramt men starkt uttryck. I floden av böcker verkar det fungera. Fast jag skäms över jättemånga, fortsätter hon och skrattar. Några har jag till och med slängt. Mellan tummen och pekfingret är jag nöjd med kanske tio procent av alla omslag.

Det var med mantrat ”Jag ska få existera och göra på mitt sätt, för då mår jag bra” som hon hittade den vinnande formeln. Och en önskan att hennes böcker skulle stå ut från mängden som gick på tvärsen mot den rådande tidsandan.

– När andra gjorde blekt drog jag på i färgskalan. Jag tror det hänger ihop med hur jag tänkt kring kläder tidigare och hur de har hjälpt mig att sluta må dåligt.

Hon berättar om när hon var väldigt ung, i tioårsåldern, och försökte gömma sig för världen. Hon var så rädd för allt. För killar, gäng och äldre, men det var inte förrän hon klurade ut att om hon klädde sig i jättekonstiga, provocerande kläder så blev hon både accepterad och respekterad.

– Jag slutade i alla fall vara rädd. Det sitter väl i och nu använder jag samma taktik på omslagen. Enda gången jag varit skakig är när någon som Joseph Heller ska godkänna omslaget innan det går till tryck.

Vilket omslag är du mest stolt över?

– Anneli Jordahls Klass – är du fin nog? står fortfarande på hyllan. Den blev bra för att vi gjorde den i sammetstryck, med texten i relief. Vi hade aldrig sett ett sådant omslag tidigare så vi kände oss helt vilda. Sen blev den extra bra på grund av ett misstag. Egentligen hade jag gjort den röd med vita inslag, men den vita färgen ville inte fastna i sammeten, den lossnade och flagade, så boken blev helröd. Man var tvungen att vicka på boken för att kunna läsa vad det stod på omslaget och i början var ju alla helt förkrossade, men så kom det krypande att folk refererade till Borgarklassens diskreta charm och så blev det en ny grej. Att folk trodde att vi hade tänkt fast vi inte hade det.

Hur gör du för att inte upprepa dig?

– Jag upprepar mig hela tiden, det vet jag, men det känns inte farligt. Jag tycker nämligen att berättelserna i böckerna upprepar sig också, som de gör för att man ältar samma saker fast i en ny tid… När jag tänker efter kan det faktiskt kännas rätt kul att upprepa sig och att testa något igen i ett nytt sammanhang.

Hur ser ditt förhållande till böcker ut?

– Ibland tänker jag att allt man behöver, i inspiration och lust, finns i böcker. Jag kan umgås med dem i timmar: läsa dem, eller titta på bokstäverna som är så vackra, eller hålla i pärmen bara för att känna hur den känns. Men mest blir jag skitglad när jag hittar känslan av att glömma tid och rum medan jag läser. Vilken grej att jag får jobba med det!

Lotta Kühlhorns tre favoriter och ett bottennapp:

Familjelexikon, Natalia Ginzburg

”Jag älskar när jag inser att uppdraget innebär att jag kan få rita ett mönster som kan gå runt hela boken. Att det inte behöver finnas ett ’centrum för bilden’ som ska förmedla texten. Har alltid tyckt om gamla böcker med mönster tryckt direkt på pärmen. Mönstret måste såklart stämma med bokens historia och bara det är så underbart att få ge sig in i, plocka delar ur boken och göra en ’kostym’. Men det behöver inte vara en person, en specifik plats eller så. I Familjelexikon tog jag fasta på att boken handlade om en familj i Italien och det tänkta huset de bodde i – eller något annat hus de passerade i boken. Jag tänkte på hur golvplattorna i entrén kunde se ut och jag tittade i böcker om mönster från Italien. För mig har det blivit en ’arbetsgenre’ jag gärna återkommer till när det passar, att göra mönster, som Tillie Olsens Jag står här och stryker. Jag tänkte på hur hennes förkläde kunde se ut med ett mönster av solrosor, majskolvar och vetekorn i USA på 50- och 60-talet. Och Natalia Ginzburgs Små dygder eller Kristen Roupenians Kattmänniska med ett mönster som av en nytvättad kattpäls.”

De polyglotta älskarna, Lina Wolff

”Jag har alltid tyckt att det är underbart att få jobba med böcker för att de är så fysiska. Att man kan ta i dem. Att papperet kan vara med och sätta känslan. Den här boken trycktes på ett papper som är präglat i oregelbundna ränder, lite som fingeravtryck men rakare linjer. Papperet har också skiftningar i färgen. Det är ett infärgat lila-vinrött papper, men det som står upp i präglingen har en mörkare färg. Till ett så vackert papper behöver man bara få till en smart men enkel typografi. Jag tänkte lite på ett exlibris, att det hela skulle sitta ihop som en stor stämpel. Jag lät bokstäverna ’rinna’ för att fylla ut och o-et i titeln fick göra ett litet krumsprång med Y-et för att understryka det jag hade läst i manuset.”

Swingtime, Zadie Smith

”Att få fylla hela bokens yta med typografi. När bokstäverna tar över så att de nästan blir arkitektur. Man kan liksom vandra omkring mellan staplarna i tecknen. Då behövs varken mönster eller vackra material. Just den här omslaget är extremt fyllt med typografi ända ut till kanterna. Man kan också jobba med mellanrummen eller tomheten. Bokstäverna blir också mer än ett typsnitt, jag kan gå in i enskilda tecken och ändra dem. Jag tycker om att försöka hitta sambandet mellan formen på bokstäverna och innehållet i texten med väldigt små rörelser. Det är inte alltid lätt och framför allt funkar det bara med kortare titlar – eller avstavningsbara ord – och när författaren inte har så långa namn. Mitt eget till exempel med åtta bokstäver är alldeles för långt… Det bästa är om omslaget kan bli fyra-fem rader långt, två rader till författarnamnet och tre rader titel. Helst inte mer än fem-sex bokstäver på varje rad. Men jag brukar ofta gå in och göra bokstäver smalare: taken på T, L-ets nederkant, många bokstäver är lätta att förändra.”

Bottennappet:

”Min senaste bok Fixa fest. Jag trodde att sidantalet var 174, när det i själva verket var 176, och det borde jag verkligen haft koll på. Kämpade och strök bilder och text för att det skulle bli just 174. När allt var inskickat fick jag ett meddelande från produktionsavdelningen: ’vi lägger till två tomma sidor på slutet’. Hjärnsläpp. Hoppas att boken säljer bra och det kan bli tilltryck, då ska jag åtminstone skriva dit ’Plats för egna fest-anteckningar’ överst på de två sista sidorna.”