Stolpe om Boye: Oavgjort mellan striden och lyckan

  • 8 apr 2022
  • 12 min

Sven Stolpe och Karin Boye. // Foto: Jan Meyere de/ Stockholms stadsmuseum/Pressens bild

Stolpe om Boye: Oavgjort mellan striden och lyckan
Sven Stolpe

Sven Stolpe och Karin Boye. // Foto: Jan Meyere de/ Stockholms stadsmuseum/Pressens bild

Lyssna på artikeln

I år är det 100 år sedan Karin Boye debuterade. Hon är i dag en hyllad och ofta citerad poet, men hur såg samtiden på henne? I serien 13 unga analyserades Boyes författarskap av den stränge kollegan Sven Stolpe.

Ur Vi nr 43/1935


Från skilda håll har den nya svenska dikten kallats oandlig. Man har pekat på att de flesta unga diktare i vårt land nöja sig med att – i en visserligen ofta mycket artistisk och fint nyanserad form – fånga impressioner och naturintryck, och att de av människans liv icke visat sig förstå någonting annat än det animala, driftslivet. Det ligger någonting berättigat i synpunkten. För den som söker någonting annat bör Karin Boyes författarskap vara en bekantskap att göra. Ty om Karin Boye gäller, att hela hennes diktning, lyrik såväl som prosa, behandlar – eller är – ett stycke oavlåtlig personlighetskamp. Därav hennes vackra och allmänt respekterade särställning i ung svensk dikt.

I Karin Boyes första dikter observerade man först och främst en rad hyllningar till behärskningen, offret, striden. Hennes bildspråk var nästan virilt, ofta rent militärt. Karakteristisk är en önskan som denna:

O, en klinga
sviktande böjlig och stark,
o, en smidigdansande klinga,
lydande stolt den strängaste lag,
rytmens hårda lag stålet,
o, en klinga
ville jag vara till kropp och själ!

Samma inställning möter man i rader som: ”Vilan dig väntar blott i strid. Först mellan sköldarna givs det frid”. Bakom alla dessa dikter ligger verklighetsförakt, driftsskräck och en högspänd kärlek till de eviga idéerna: det är en platonsk diktning. Ingen har vackrare hyllat de egentliga kulturvärdena än den unga Karin Boye, Vilhelm Ekelunds och Nietzsches lärjunge. Den neurotiska västerländska människans ångest för driftsvärlden under formernas och kulturens vita stad har hon gett oförglömliga uttryck:

Hjälp, o hjälp, vilka hemliga
djup, som begära mig.

Emellertid går parallellt med detta motiv ett annat i hennes diktning. Karin Boye kan också tröttna på den hårda kampen och längta efter en annan frid. I en dikt hyllar hon först de strålande kämparna:

Men du, o unga träd, du blommande lönn,
dig älskar jag mer än kämpars ärr.
Din ofördärvade, lyckliga adel
är mer än deras vunna slag.

Hon drömmer om blomlika människor, som icke behöva kämpa någon personlighetskamp, som av natur äro ro, skönhet och stilla hälsa. Författarinnan längtar efter värme, spontanitet och lycklig natur, och hon kan i sådana stunder underkänna och ta avstånd från hela sin kamp:

Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram –
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Från den idealistiska diktens och filosofiens ”ismurar och istystnad” längtar författarinnan till ”solliv och solbrand”, det vill säga till det varma, oreflekterade lyckoliv, som vinnes utan anspänning, i generositet, öppenhet och kärlek. I en stor dikt med nordiskt mytologiskt motiv har hon låtit ”asarna” representera den lyckoförödande kulturkampen, medan ”alferna” äro det friska och spontana naturrikets folk:

Asarna rår över lösen i strid
och osynliga tecken och ting.
Men alferna styr de tingen,
som aldrig ett namn har haft,
och allt vad de har och allt vad de ger
är fruktbarhetens kraft.

I Karin Boyes lyrik – samlad i tre utsökta böcker – kämpa dessa grundmotiv med varandra utan att någon får övertag. Kampen är oavgjord. När Karin Boye lämnar lyriken och söker sig ett annat uttrycksmedel i prosaberättelsen, visar det sig emellertid, att hon allt tydligare tar avstånd från kampen och söker sig fram till det fruktbara och varma liv på animal grund, som hennes diktning stundom gestaltade som dröm och önskan. Karin Boyes utveckling har på denna punkt haft starkt stöd i en samtida filosof – psykoanalysens mästare, Sigmund Freud. I själva verket finns det icke någon svensk författare, som mer präglats av psykoanalysens lära än Karin Boye. Hon har i ett par kritiska uppsatser direkt kommenterat sin egen utveckling och uttryckligen tagit avstånd ifrån den litteratur, som ingenting annat är än en ”dagdröm”. Det radikalt onda är ”avskilda skönhetsvärden, kultur för kulturens egen skull”. Det enda viktiga är, att människorna bli lyckliga. Kunna idealen icke ge lycka, må de avskrivas!

I sin roman Merit vaknar har Karin Boye tecknat ett kvinnoöde, som skall illustrera hennes nya uppfattning. Merit är änka. Hon får veta, att hennes döde make alls inte varit värd den kärlek hon ägnat honom – han var en förfalskare. Hon börjar hata och förakta honom. Emellertid får hon i sin närhet se ett äkta par, som hotar att sprängas, därför att kvinnan icke vill i kärlek överse med sin mans brister. Och detta lär henne att själv revidera sin syn på den döde maken. Hon slutar med att älska honom utan alla krav och jämförelser, sådan han var. ”En kärlek med villkor är ju handel.”

Författarinnan vill visa vägen.

Denna mycket egendomliga lilla roman hör till de djärvaste i vår unga litteratur. Karin Boye vill ingenting mindre säga än att kulturkraven äro av ondo, de moraliska värderingarna skadliga. Människan skall hålla sig till vad som är och acceptera det utan att förstöra sitt eget och andras liv med överspända idealdrömmar. Denna åskådning har Karin Boye gett en mycket förfinad form och en utsökt filosofisk motivering. Det hindrar icke, att dess rätta namn är primitivism.

I novellsamlingen Uppgörelser finner man en rad nya variationer av samma tema. Där framställes mycket oförblommerat den psykoanalytiska läran, att driftslivet automatiskt förvandlas till kärlek, om det bara fritt och varmt leves ut. Författarinnan vill visa vägen ut ur hämningarna och trycket fram till det spontana och öppna liv utan krav, som är psykoanalysens vackra dröm. Tyvärr torde verkligheten, på denna punkt icke ge henne rätt. Driftslivet har en tendens mot att resultera i slapp apati efter njutningsimpulsens tillfredsställande. Och denna apati är icke ett mänskligt värde. Karin Boye blundar för detta enkla faktum.

Hennes hittills sista roman, Kris, kanske också hennes bästa prosaverk, skildrar en ung lärarinnas utvecklingshistoria. Hon är ursprungligen kristen men håller på att gå under i ångest. Ingen kan hjälpa henne – lärarinnor, läkare och föräldrar svika lika ynkligt. Hon når fram till ro och hälsa genom att närma sig en ung kvinnlig kamrat, som till hela sitt väsen är just så blomlikt rofylld och harmonisk som gestalterna i Karin Boyes första lyrik. Denna unga kamrat ”Siv” är ingenting annat än psykoanalysens idealmänniska, och det skall erkännas, att hon är betagande. Men även om man accepterar den betydligt karikerade skildringen av kristet liv och förstår, att hjältinnan måste bryta sig loss därur, har man svårt att tro, att förvandlingen kan ske endast genom åsynen av Sivs ädla, naturvuxna skönhet. Som människoskildring är romanen fragmentarisk och föga övertygande. Men den rymmer sidor av sublim lyrik, och insprängd i analysen finnas filosofiska partier av utomordentlig konstnärlig rang.

Kris är ett verk mättat av tanke och längtan, ett dokument om lidelsefull personlighetskamp. Även den läsare, som ställer sig tvivlande till tendensen och misstror Sivs förmåga att frälsa människorna, måste gripas av boken och känna den starkaste sympati för dess författarinna. I henne finns icke något svek. Den kamp mellan lyckokrav och idealkrav, som vi alla måste genomkämpa, har hos henne gestaltats i en form, som är beundransvärt besjälad, och med en vilja till sanning och ärlighet, som helt avväpnar: Karin Boye har en gång skrivit: Man borde varna allmänheten för diktare. ”Det går lögn i dikt lika lätt som det går mal i ylle”. För hennes eget författarskap är varningen obehövlig.

Fler utvalda artiklar