Stranden – plats för återhämtning, exploatering och död

Stranden är en symbol för frihet och återhämtning, men numera också en plats där flyktingöden och klimatförändringar blir synliga. Följ med på en strandpromenad där sol och mörker möts.

För mig började det med ett besök hos doktorn när jag var fem år.

– Du och din mamma, sa han, ska åka till ett varmt land där du varje dag ska gå ner till stranden för att sola och bada.

Jag hade väntat mig det värsta, det vill säga en spruta, men så hade läkaren på lasarettets hudmottagning i stället ordinerat en resa. Var det verkligen sant? Det var det. Diagnosen löd psoriasis och behandlingen kallades klimatvård. Så småningom lärde jag mig att den autoimmuna hudsjukdomen som drabbat mig innebär att cellerna i överhuden delas snabbare än normalt. Det resulterar i röda utslag med fjällande skorv. Men solstrålarna får den hastiga celldelningen att bromsa in, medan saltvattnet gör att huden behåller fukten.

I praktiken innebar det remiss till sex veckors vistelse på Gran Canaria. Om det funkade? Sannerligen. När det var dags för hemfärd hade vartenda utslag läkt ut. Eftersom symtomen återkom efter en tid i solfattiga Sverige måste behandlingen upprepas. Ytterligare tre vintrar finansierade landstinget mina resor till en solig sandstrand.

Senare i livet har jag tänkt att den där klimatvården förklarar mitt sällsynt starka strandbegär. Solen, sanden och det salta havet betydde ju under de formativa barnaåren inte bara plask och lek, utan också tillfrisknande.

När jag i tonåren började resa på egen hand var det som om mina steg av egen kraft styrde mot sanden och saltvattnet. Jag trodde att jag var på väg till berg, regnskogar och storstäder med myllrande basarer, men de var bara språngbrädor, transitplatser och omvägar för det jag egentligen sökte.

I Bertolt Brechts opera Staden Mahagonnys uppgång och fall säger Jim:

– När en person kommer till en främmande strand blir han alltid först lite förlägen.

Och Jake svarar:

– Han vet inte riktigt vart han ska ta vägen.

Jag kände inte igen mig. Tack vare mina minnen av barndomens klimatvård kändes varje främmande strand som att komma hem.

Redan under antiken uppfann grekerna thalassoterapi (medicinsk behandling av sjukdomar medelst havsbad), men för de flesta européer sågs stranden länge mest som en ogästvänlig plats. Fuktig, blåsig, kall och dessutom livsfarlig, eftersom den var så lättåtkomlig för pirater. Fiskare och sjöfarare vistades på den bara av nödvändighet för att landa sin fångst och börja och sluta sina resor.

I antikens Grekland, det gamla Egypten och förkristna Norden stod vatten för kaos. Land stod för ordning. Civilisationen hotades av havet, både reellt och mytologiskt. Springfloder, stormar och högvatten kunde när som helst slå till. I strandkanten eller under ytan lurade fantasifoster som Leviatan, Kraken, Skylla, Karybdis och Midgårdsormen. Om vi handlat orätt kunde vi svepas bort av Syndafloden som i Första Moseboken, om vi drabbats av hybris kunde det gå som för Atlantis. 

Stränderna var utposter mot det okända, och därför olycksaliga platser. Dante tog fasta på det i Inferno genom att beskriva tredje helveteskretsen, där frossarna plågas, som inte bara kall och blåsig, utan också kantad av sand.

Men i slutet av 1700-talet började strandens image att förändras. Den gryende industrialismen skapade en känsla av instängdhet i de växande städerna. Det födde en längtan till kustens vida vyer och friska luft. Upplysningen gjorde upp med monstren medan romantikens konstnärer och poeter vurmade för den sublima upplevelsen vid havet, vilket inspirerade bättre bemedlade britter att bege sig ut till kusterna. 

– I 1700-talets England hade visserligen överklassen börjat vandra längs stränderna, som i Jane Austens romaner, men det skulle dröja innan det var dags för ett dopp i havet, berättar etnologen Orvar Löfgren, professor emeritus i etnologi vid Lunds universitet och författare till On Holiday – A History of Vacationing.

Till de första moderna badorterna, engelska Scarborough, Blackpool och Brighton, begav sig allt fler för långa promenader. Så småningom blev det dags för havsbad, eftersom de ansågs kunna bota melankoli, impotens, mensbesvär, hysteri, engelska sjukan, spetälska, gikt och tuberkulos.

Stranden började allt oftare dyka upp i kulturen. Claude Monet skildrade strandliv i Trouville, John Constable i Brighton och Vincent van Gogh vid kusten utanför Haag, medan man i Thomas Manns roman Huset Buddenbrook samlades mellan strandkorgarna med sina randiga baldakiner på de tyska Östersjöstränderna.

När järnvägen byggdes ut i mitten av 1800-talet skrev systrarna Brontë om stranddrömmar som realiserades med tågutflykter till kusten. Men det var inte bara fint folk som längtade. Stränderna blev snabbt mötesplatser för alla samhällsklasser i det strikt segregerade brittiska klassamhället. Ett årligt besök på havsstranden med sina pirer, pubar och tivolin blev årets höjdpunkt också för arbetarklassen. Ute vid kusten, långt från städernas rykande fabriksskorstenar, föddes hoppet om ett annat och bättre liv. I strandkioskerna såldes vykort som föreställde arbetarklassflickor som sa saker som ”Hemma är jag kanske ingen, men här på stranden är jag åtminstone någon.” 

Det folkliga och brokiga brittiska strandlivet har historikern John K. Walton beskrivit med orden:

”Ute vid kusten umgås de tätt intill varandra, rika och fattiga, respektabla och ogudaktiga, stillsamma och bullriga.”

En beskrivning som än i dag, mer än hundra år senare, känns träffande. Det blev jag varse när jag under den sista brittiska sommarlovsveckan 2023 gjorde gemensam sak med den engelska arbetarklassen och tog tåget från Manchester via Shrewsbury till de vidsträckta stränderna i norra Wales. Och javisst, i Tywyn, Barmouth och Porthmadog blinkar och plingar fortfarande nöjesfälten intill långgrunda tidvattenstränder, fish & chips-kiosker, semesterbyar med barackliknande mobile homes och barnfamiljer som fiskar krabba med bacon som bete.

Folkligt, festligt, fullsatt – och ljusår från flärden på karibiska öar som Bermuda och Saint-Barthélemy, franska Côte d’Azur och italienska rivieran.

Jo, badstränder kan också vara snobbiga, högt prissatta och exkluderande. Tidningen La Repubblica listade häromåret kostnaden för att hyra två solstolar med parasoll på italienska stränder. Dyrast var Porto Cervo på Sardinien med 200 euro per dag och Forte dei Marmi i Toscana där man kan få punga ut med 100 euro för en dag på stranden.

Under en semester i toskanska Castiglioncello, en av den italienska filmelitens favoritstränder, undrade jag och min sambo om vi inte kunde få slå oss ner på den folktomma remsan strand mellan solstolarna och vattenlinjen. Vi pekade.

– No, no! Cinquanta euro! Pagate, pagate (betala, betala)! manade uthyraren ilsket.

När han insett vidden av den svenska barnfamiljens brist på stil, klass och tjock plånbok pekade han på bortre änden av stranden. Där hade kommunen fredat en smal tårtbit avgiftsfri strand där det rådde en ofattbar trängsel. Där, på la spiaggia pubblica, trängde vi oss ner mellan andra sololjeblanka fattiglappar. Varje gång den okända kvinnan till höger om mig – hon som luktade kokosolja och cigarettrök – vände på sig snuddade hennes armbåge vid min. Den som inte betalar kan inte räkna med fysisk integritet.

Men i Karibien, 800 mil västerut, finner man sig inte längre i uppdelningen. På Jamaica har Bob Marleys barn Ziggy och Cedella startat en proteströrelse. Tillsammans med aktionsgruppen Jamaica Beach Birth Right Environmental Movement kämpar de för att öns stränder inte ska hägnas in och avgiftsbeläggas. 

Ytterst handlar privatiseringen av stränderna om att freda de rika utländska turisterna från påflugna strandraggare och envetna försäljare. I praktiken innebär det att delar av lokalbefolkningen stängs ute från sina egna stränder – och det, säger syskonen Marley, känns som ”en rasistisk kvarleva från kolonialtiden”.

”Situationen är akut. Om inget görs snart kommer Jamaicas stränder inom kort att vara stängda för oss medborgare”, skrev de i en petition som de 2023 riktade till landets premiärminister och önationens statsöverhuvud, brittiska kung Charles III.

Mina drömmars strand heter Plaka, är belägen på den grekiska ön Naxos och är indelad i tre zoner som var och en berättar om de riktningar strandturismen tagit. Det finns inga gränsmarkeringar som skiljer dem åt. Ändå vet alla var den ena zonen slutar och den andra börjar.

Bakom sanddynerna täckta med knähögt margräs i södra änden av stranden häckar de äldre naturisterna, pepparkaksbruna från topp till tå. I mitten finns zonen med mainstream-turister som läser saltvattenfläckiga pocketböcker, flyter runt i badringar, bygger sandslott och spelar strandtennis. I strandens norra ände återkommer de nakna kropparna. Yngre, urbanare och mer voyeuristiska här än i den södra änden. Många män, mest medelålders, som agerar livs levande kontaktannonser där de står och spanar efter andra nakna kroppar medan de spänner ut bröstet och håller in magen.

Lika accepterat som nakenhet är i ytterändarna av stranden är badkläder ett måste i mitten av den. Alla fattar intuitivt var de osynliga gränserna går. Ingen bryter etiketten. Konflikterna om vad som gäller är obefintliga.

Många länder har strandskydd som garanterar allmänhetens rätt att vistas på stränderna. I Grekland säger lagen att minst 50 procent av stranden måste lämnas fri och att det ska vara minst fem meter mellan nedersta raden solstolar och vattenlinjen. Men solstolsuthyrarna på min grekiska drömstrand struntar i lagen. I tjugo års tid har jag återvänt och för varje år som gått sett hur de fria ytorna krympt och solstolarna blivit fler.

Mitt under högsäsongen 2023 bestämde sig lokala naturskyddsaktivister för att agera. Under sloganen ”Save the beaches of Naxos now” krävde de att solstolsuthyrarna följer lagen. I alla år har poliserna sett mellan fingrarna, men tvingades ingripa när aktivisterna påpekat det uppenbara. Motvilligt plockade uthyrarna bort strandmöblerna, för att så fort polisen gått ställa tillbaka dem. Det är helt enkelt för mycket pengar att förlora på att inte kapitalisera på människans strandbegär.

Charterresor till stillahavsöarna började marknadsföras med löften om ett exotiskt Edens lustgård

Medan vinterregnen piskar mitt köksfönster tänker jag längtansfullt på en annan sorts strand. Söderhavsstranden. Paradisstranden. Den med vit korallsand och kokospalmer. Till skillnad från den gulaktiga sanden på tempererade breddgrader, som består av kvarts och fältspater med inslag av diverse tunga mineraler, är den tropiska vita stranden uppbyggd av skelettbitar från marina organismer. När jag besökte Raa-atollen på Maldiverna lärde jag mig att papegojfisken äter från korallerna och skiter ut de finfördelade kalkrika korallskelettbitarna som sedan spolas upp på stränderna. Man kan alltså säga att den vita paradisstranden består av fiskbajs.

Men det tänkte förstås ingen på när den polynesiska strandromantiken slog ut i full blom i västerlandet. Under andra världskriget hade manegen krattats av hundratusentals amerikanska soldater som krigsplacerats på Hawaii. Vid krigsslutet kom de hem och berättade för nära och kära om stränderna utanför Honolulu. Charterresor till stillahavsöarna började marknadsföras med löften om ett exotiskt Edens lustgård.

Drömmen om söderhavsstranden fick global spridning. Från Waikiki Beach på Hawaii plockade turistande amerikaner med sig den lokala traditionen att surfa på vågorna och med den följde Beach Boys musik, campervans, blommiga skjortor, Yngve Stoors Hawaiiorkester och uggs, de fårskinnsfodrade kängorna som ursprungligen skapades för att värma surfarnas fötter.

Med den franske sociologen Jean-Didier Urbains ord skedde en ”polynesifiering” av såväl Nordamerikas som Europas strandliv. Ut över världen spred sig hotell- och restaurangkedjor som Club Méditerranée, Tiki Bar och Trader Vic’s. Vart man än vände sig: palmer i plast (om klimatet var för kallt för äkta) och strandbarer i bambu och bast som serverade paradisdrinkar som Piña Colada och Mai Tai.

När Lego 1990 lanserade strandbyggsatsen Paradisa (nr 6410) var det liksom självklart att den inte bara skulle innehålla parasoll och solstolar utan också en kokospalm och en surfbräda. Lika självklart som det var för Helsingborgs kommun att plantera palmer när man inför bomässan H99 anlade Tropical Beach på Parapeten-piren mitt i stan.

Solbadandet har sina rötter i det sena 1800-talets Tyskland, men det var först efter första världskriget som denna hedonistiska aktivitet blev populär i resten av Europa. Hälsoargument var vanliga. Solens strålar, sa man, har i kombination med den friska havsbrisen en helande och stärkande effekt på den anemiska stadsmänniskan. 

På 50-talet började hälsoargumenten ersättas av reklambudskap som betonade sensualismen. Solbrännan var vacker, sexig och statushöjande, ett stilideal som syntes i annonser för Coppertones och Ambre Solaires sollotioner, Hawaiian Tropics bikinis och Juicy Fruits reklamfilmer där de unga solbrända och vältränade sjunger ”It’s a packet full of sunshine.”

Men sedan vändes allt på ända. På 80-talet, samtidigt som topless-solandet peakade, började hälsovårdsmyndigheter skicka ut cancerpatruller till stränderna för att informera om något som forskarna länge känt till. För mig som ordinerats sol och hav av betrodda specialistläkare kändes det paradoxalt: å ena sidan maximera solandet för att lindra psoriasissymtomen, å andra sidan minimera det för att undvika malignt melanom. Hur skulle jag bete mig? 

Det nya mantrat fick bli: nyttja solen med måtta, precis som med fettet, sockret och spriten. För giftet, resonerade jag, ligger inte i ämnet utan i dosen.

Liksom de flesta andra är jag numera noga med solskyddet samtidigt som jag förmanat mina barn att tråckla på sig helkroppstäckande badkläder i polyamid och lycra.

Så växte de upp med lika delar kärlek till stranden som medvetenhet om farorna med solen.

Min yngsta, som nu går på gymnasiet, älskar precis som jag vår grekiska stammisstrand. Solvarningarna till trots eftersträvar han det estetiska ideal som fransmännen kallat ”bronzage”, alltså den perfekt solkyssta mahognytonen.

Men något har ändå hänt. Numera är det han som förmanar mig – och inte tvärtom – att smörja in ordentligt med solskydd. Inte nog med det, han har också vrålkoll på en sak som jag tills nyligen inte ens kände till att det existerade. En av alla morgnar när vi gjort oss redo för att gå ner till havet säger han:

– Pappa, det räcker med faktor 30 i dag.

– Varför det?

– För det ska inte bli mer än fem.

– Fem vadå?

Han håller upp mobilen med väderappen, suckar tålmodigt och säger: 

– Fem på UV-indexskalan, förstås!

Därefter går vi tillsammans ner till stranden.

Egentligen är ju sandstranden en ogästvänlig plats. Sanden är inte bara tung att gå i, sommartid bränner den under fotsulorna, klibbar fast på kläder och huden och i ögonen och knastrar i hårbotten och mellan tänderna. Off season blir stranden ruggig att vistas på, eftersom det från havet blåser en isande, gråkall vind, som Ted Ström formulerade i Vintersaga.

Stranden är en schizofren personlighet, inte bara för de olika karaktärerna som årstidsväxlingarna innebär, utan också för att den är en gränszon mellan två ekosystem, land och hav, och i ständig förändring. Den föränderliga stranden trotsar våra föreställningar om vad som är en gräns genom att den är ”ofixerad, fluktuerande och genomtränglig”, som den amerikanska författaren Rebecca Solnit formulerat det. Det vi kanske trodde var en definitiv gränslinje kan när som helst upplösas. Tänk bara på stormen Babet som i höstas förödde strandbebyggelse och svepte iväg med hundratals ton sand från Skånes stränder. Ännu värre var det i november 1872 när den värsta stormfloden i mannaminne dränkte sydkustens stränder, dödade hundratals, raserade tusentals hus och gjorde 15 000 människor hemlösa.

Stränder har alltid varit utsatta. Invaderande arméer har landstigit på dem, medan skräp och tjockolja flutit iland på dem. Klimatförändringarna som ger fler och kraftigare oväder och höjda havsnivåer har dessutom gjort att vi på nytt börjat se stränderna som en potentiellt farlig plats, inte minst på låglänta öar i Indiska oceanen och Stilla havet som hotas att helt och hållet försvinna under ytan. 

En osund överexploatering med fylla, sexturism, stranderosion och nedskräpning 

De senaste åren har sandstranden, som den gränszon den är, också blivit scen för tragiska flyktingöden. Som bilden på den treåriga syriska pojken Alan Kurdi som 2015 hittades uppsköljd på en vacker medelhavsstrand sedan han, hans mamma och syskon hade drunknat när de försökt fly kriget i Syrien. Som nyhetsinslagen om träbåtarna fulla av lik som från och med 2021 började flyta iland på karibiska och brasilianska sandstränder. Först sågs de som ett mysterium, sedan visade det sig att det var afrikanska flyktingar som skrämda av EU:s hårda gränskontroller siktat på Kanarieöarna i Atlanten och omkommit till havs, eftersom såväl mat som färskvatten och bensin tagit slut.

Bilderna och rapporterna från stränderna intensifierade debatten om EU:s migrationspolitik. För det faktum att en plats vi i första hand förknippar med avkoppling, njutning och till och med lyx samtidigt kan vara en grav ökar känslan av att vi lever i en ojämlik och orättfärdig värld.

Med massturismen ökade trängseln. Stränder som amerikanska Malibu, indonesiska Kuta, thailändska Patong och spanska Magaluf blev symboler för en osund överexploatering med fylla, sexturism, stranderosion och nedskräpning. 

Motreaktionen stod de ryggsäcksluffare för som ledsagade av Lonely Planets guider fortsatte att söka efter den ännu oupptäckta stranden. Med turismens snabba tillväxt – från 25 miljoner internationella turister 1950 till nästan 1,5 miljard 2019 – blev jakten på det orörda allt tuffare. Det gjorde inte begäret mindre. Tänk bara på Alex Garlands roman The Beach – som filmatiserades med Leonardo DiCaprio och Tilda Swinton i huvudrollerna – där de unga resenärerna söker, hittar och utövar en närmast religiös dyrkan av den jungfruliga sandstranden.

– Det finns en universell lockelse i att stiga iland på en strand som ingen annan gått på, där dina fotsteg blir de första. En dröm som går tillbaka till Robinson Crusoe, säger Orvar Löfgren som i olika omgångar varit gästprofessor på University of California i den historiska strandbadorten Santa Cruz strax söder om San Francisco.

Där, i norra Kalifornien, lade han märke till att många tar bilen längs kusten i jakten på en strand att ha för sig själv. Önskan uppfylls i de många små skyddade strandvikarna som översvämmas när det är flod och blottas när det är ebb. Eftersom havet hela tiden suddar ut tidigare spår av mänsklig aktivitet skapar de en känsla av platser där ingen annan människa någonsin satt sin fot. Som en skapelseberättelse som hakat upp sig och går på repeat.

Så kommer hösten, och badstranden som nyss var full av liv och värme ligger öde och kall. Det är då som det stora vemodet rullar in.

När jag en oktoberdag vandrar på den långa stranden mellan Ystad Saltsjöbad och Sandskogen känns det ändå fint att det sandiga landskapet mellan land och hav får vila sig efter sommarens invasion. Kaféet med de goda wienerbröden är igenbommat för säsongen. Badhytternas fönsterluckor stängda. Utemöblerna står staplade under presenningar. Den frostnupna strandkvickroten och strandrågen böjer sig för västanvinden.

Jag blickar ut mot horisonten där ett gråblått hav omärkligt går ihop med en himmel i samma nyans. Kanske är det som filosofen Gaston Bachelard påstått att stranden kan användas för terapeutisk introspektion. Den existentiella känsla som väcks när jag stirrar mot horisonten kommer sig av, om man ska tro den franske Sorbonneprofessorn, att det finns en koppling mellan havets oändlighet och djupet i din själ. 

Ur Tidningen Vi nr 6, 2024

Läs mer:

Vi-skogen fyller 40 år: Här växer hoppet

Finns plats för både renar och turister?