Supergrupperna är en ren bankgirofråga

  • 17 dec 2022
  • 7 min

// Foto: AP/TT

Supergrupperna är en ren bankgirofråga
Johan Norberg

// Foto: AP/TT

Lyssna på artikeln

Nu gör GES sin sista konsert, någonsin. Supergrupper är ofta hjärt-lungräddning på en tynande karriär och det blir inte alltid så lyckat när man samlar för många egon i ett rum, påminner Johan Norberg.

Det finns många fåniga uttryck som kommit ur skivbranschens försök att öka sin omsättning, och supergrupp är ett av de fånigaste. När band lanseras som super innan de ens spelat in sin första låt skapas ett ännu större fiasko om succén uteblir, än om man hållit i sina hästar en smula och låtit publik avgöra graden av super. Men det finns några som lyckats, bland annat trion GES, med Niklas Strömstedt, Anders Glenmark och Orup.

Projekt av det här slaget brukar i vanliga fall vara hjärt-lungräddning på en tynande karriär, men gesarna gick samman när de var på toppen av sina respektive karriärer, och att de var en supergrupp var så uppenbart att det inte behövde inte nämnas i lanseringen. Efter en inledande framgång 1994, med fotbollshiten När vi gräver guld i USA, blev det en oväntad återförening sommaren 2018, och nu gör de sin absolut sista spelning den 17 december på Cirkus i Stockholm. Att de ska sluta har vi hört förut, men den här gången får vi nog hålla det för sannolikt. Ytterligare en comeback är kanske att dra det för långt, men det är ju som klarinettisten Putte Wickman brukade säga; en ren bankgiro-fråga.

En av popens största, ABBA, fick ett sådant pyramidalt genombrott att det glömdes bort att medlemmarna varit kända artister på varsitt håll. Björn Ulvaeus i gruppen Hootenanny Singers och Benny Andersson i Hep Stars. När de bildade band med de enormt populära sångerskorna Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad antog de gruppnamnet Björn, Benny, Agnetha & Anni-Frid eftersom alla – var och en för sig – var lika stora och publikdragande namn; en supergrupp helt enkelt. Namnet ABBA kom senare, till Melodifestivalen 1974. Idag vore det som om Molly Sandén, Lykke Li, Darin och Oskar Linnros skulle bilda band; DOLM. Men en så gigantisk succé som ABBA har bara hänt en gång i musikhistorien, så idén att sätta ihop kända musiker är ingen garanti för framgång.

Att det ska vara korta snärtiga namn som gärna blir etablerade akronymer är en fördel, men otroligt nog hade folk inga problem med att traggla sig igenom Crosby, Stills, Nash & Young. NYSH ligger ju nära till hands men var aldrig ett alternativ. Här segrade än en gång principen: är musiken tillräckligt bra, så spelar det ingen roll vad bandet heter. C, S, N och Y var etablerade i branschen men upphetsningen över att de var en supergrupp glömdes bort – precis som i fallet med ABBA – i framgången med debutalbumet Déjà Vu, som blev nytt avstamp för deras fortsatta artistbanor.

Den mest överraskande konstellationen i super-genren är Traveling Wilburys som släppte sitt första album 1988. Bakom pseudonymerna Nelson, Otis, Lefty och Lucky Wilbury samt Charlie T. Jr. doldes George Harrison, Tom Petty, Bob Dylan, Jeff Lynne och Roy Orbison. Här måste jag böja mig inför denna ojämförligt tyngsta uppställning någonsin där supergrupp är den enda adekvata benämningen.

Ytterst få kvinnor har gett sig på den här typen av konstruerade samarbeten, men när sångerskorna Dolly Parton, Emmylou Harris och Linda Ronstadt släppte albumet Trio 1987 blev det ett stort publikt och kommersiellt genomslag. Här finner man oerhört vackra klanger som får mig att motvilligt börja tänka i banor av manligt kontra kvinnligt. Där Bob Dylan och grabbarna i Traveling Wilburys mest står och ylar var och en för sig, även när det ska föreställa stämsång, så finns ett helt annat samspel mellan tjejerna. De lyssnar in varandra och sjunger stämmorna så exakt i rytm och ton att det låter som en röst, ett instrument. Att kvinnor är bättre på att lyssna, har vi vetat länge men här finns det dessutom inspelat, musikaliskt bevis.

Grekland och Italien har en trogen publik för supergrupper, och där skjuter arrangörerna lite från höften med tillfälligt sammansatta band ur rockhistoriens enorma förråd av musiker som blev över när sångaren gjorde solokarriär. Basister och trummisar som ingen människa vet namnet på, men sammanlänkat med säljtexter som ”basisten från Whitesnake” (eller något annat känt band) skapas en viss nyfikenhet som åtminstone kan fylla en källarklubb och ge musikerna varsin öl och en tusenlapp. Ett helt band sammansatt av föredettingar kan stå och kämpa sig igenom sina forna arbetsgivares hits, och att orginalsångaren aldrig finns på plats är det ingen som bryr sig om. I brist på exempelvis Deep Purple, nöjer man sig med att se någon som spelat med någon – som spelat med någon – som sjungit i Deep Purple.

De tre tenorerna: Plácido Domingo, José Carreras och Luciano Pavarotti. // Foto: Bill Kostroun/TT

Rockpublik är den lojalaste man kan finna. Som kommersiellt grepp är supergruppen ofta en engångsföreteelse. Artisterna vill återgå till sina solokarriärer, och att samsas i en replokal i mogen ålder är en svår sak. Riktigt stora stjärnor har en medfödd motvilja att dela med sig av uppmärksamheten, den milda personlighetsstörning som på en scen blir det vi kallar star quality. I den klassiska världen är det ett stort risktagande att ställa flera superegon på samma scen och De tre tenorerna är ett hisnande exempel på hur långt man kan driva ett projekt om det står tillräckligt mycket pengar på spel. Men när Plácido Domingo och José Carreras fick reda på att Luciano Pavarotti hade fått 1,5 miljoner dollar i ett kuvert vid sidan av, trots att överskottet skulle gå till välgörenhet, fick projektet en besk eftersmak, åtminstone för José och Plácido. Supergrupper på den nivån är alltid en ren bankgirofråga.

Andra stora supergrupper: Svenska Grymlings med Pugh Rogefeldt, Göran Lagerberg, Magnus Lindberg och Mikael Rickfors. The Highwaymen, Johnny Cash, Waylon Jennings, Willie Nelson och Kris Kristofferson.

Fler utvalda artiklar