Supersnuten tror inte på hårdare straff

  • 14 okt 2022
  • 1 kommentar
  • 11 min
Supersnuten tror inte på hårdare straff
Redaktionen Vi

Lyssna på artikeln

Kriminalkommissarien Jan Olsson hade en avgörande roll under Norrmalmstorgsdramat, i brottsplatsundersökningen av Estonia, jakten på Lasermannen och Palmeutredningen – och han var en av få inom polisen som ifrågasatte morddomarna mot Thomas Quick. I en ny bok förklarar Jan Olsson varför han inte tror på hårdare straff.

Det här är ett utdrag ur boken De kallar honom Supersnuten – Jan Olsson, ett polisliv av Peter H. Johansson (Ordfront förlag).


När jag i början av 1990-talet arbetade som kommissarie på centrala spaningsroteln ledde jag en grupp poliser som fått i uppdrag att göra något åt gaturånen. Varje år skedde omkring tusen sådana mot människor som, ofta lätt påstrukna, under sena kvällar var på väg hem från krogen. Rånen var i regel väldigt grova och innebar ofta att offren blev rejält misshandlade. En park på Södermalm var särskilt utsatt, många av de drabbade var homosexuella som besökt platsen för att knyta kontakter. Precis som i Laserutredningen använde vi oss av programmet Enable. All tillgänglig information lades in där, så att den blev sökbar. Det var beskrivningar av gärningsmännen, var rånen ägt rum och när det hade hänt.

När dataunderlaget blivit tillräckligt stort trummade vi ihop så många tillgängliga kollegor som var möjligt. Totalt blev det mellan 20 och 30 civilklädda poliser. En fredagskväll skickades de ut ensamma i varsin civilbil. En tillfällig ledningscentral upprättades, där bland annat jag satt. Sedan använde vi oss av datan. Vi visste var de här människorna brukade attackera sina offer, vi visste hur de såg ut och när de brukade slå till. Spanarna skickades ut för att cirkulera i närheten av de mest utsatta platserna.

Effekten blev omedelbar.

Rånen upptäcktes snabbt: gärningsmännen blev förbluffade när det plötsligt dök upp tre–fyra polisbilar runt dem. Göran Wärnholm, som något år senare på egen hand grep John Ausonius, ska vid ett och samma tillfälle ha jagat ifatt en handfull rånare på T-centralen och gripit dem i ett svep.

I kriminella kretsar spreds det snabbt att det i innerstan var fullt med poliser. Fredagen därpå skedde inte ett enda rån. På en vecka gick det från 30 till 0.

Något säger mig att den här typen av insatser inte längre görs på samma sätt. Jag vet inte hur det taktiska tänkandet prioriteras i dagens polisarbete.

Det har hänt att jag har föreläst för mina jämnåriga. Om brott förr och nu. De flesta åhörare går in med en tvärsäkerhet som förvånar mig. De har läst om uppgörelser bland kriminella gäng och dragit slutsatsen att våldet blivit grövre och vanligare.

”Jo”, brukar jag säga. ”Skjutningar sker oftare nu. Men våldet var vanligare förr, när man slog ihjäl varandra med stekpanna. Ger du dig ut på en promenad på stan så är risken att bli rånad extremt liten. Undantaget är om du är 14 år med dyr jacka. Då har risken ökat. För alla i min ålder och betydligt yngre än så är risken närmast obefintlig.”

På 1980-talet skedde i stort sett lika många mord som i dag, men sedan dess har befolkningen ökat med en tredjedel. Brotten var spridda över hela landet och inte som nu, då de till stor del sker i enskilda områden. Det är ett stort problem, men inte ett tecken på att brottsligheten i samhället har ökat.

Vi har fått ett fredligare och vänligare samhälle, men ändå har brottsligheten blivit den stora frågan för politikerna. Som enda lösning hörs krav på hårdare straff, trots att alla undersökningar visar att livstidsstraff för mord inte innebär att antalet mord minskar. Ofta är mordet en del i en speciell situation, som inte uppstår mer än en gång.

Jag tror inte att hårdare straff är lösningen. Men en ny polisorganisation skulle kunna vara det.

När jag en gång började inom kåren var polisen organiserad på samma sätt som på 1800-talet. Det fanns närpolisstationer och poliserna patrullerade på samma sätt som de gjort hundra
år tidigare.

Vi syntes i samhället. Förhindrade brott och ökade osäkerheten hos de som funderar på att begå brott. När det regnade hade vi svarta kappor på oss, med hål för huvudet. De gjorde att vi smälte ihop med mörkret. Vi syntes inte, men allmänheten trodde att vi kunde finnas där.

Den stora förändringen inleddes under 1960-talet, när polisen förstatligades och Rikspolisstyrelsen inrättades. Senare slutade man att patrullera till fots, poliserna placerades i bilar.

Omvandlingen fortsatte under kommande decennier, när kriminalavdelningarna i mindre städer lades ner, liksom närpolisstationerna. Organisationen fick en mer militärliknande struktur. Gradbeteckningar blev viktigare. En kultur växte fram där alla på Rikspolisstyrelsen skulle gå klädda i uniform. Bland oss som patrullerat var attityden en annan, vi ville undvika uniformerna till varje pris.

För mig är uniformen ett redskap, någonting man har på sig när man är skyldig att ingripa eller berätta för någon vilsekommen hur den ska hitta till en speciell plats.

Sanningen blev nu att den polisanställde som bar uniform inte själv hade någon bakgrund från fältet. De tog på sig civila kläder när de lämnade polishuset och var endast klädda i uniform när de befann sig på kontoret.

Steg för steg blev myndigheten mer och mer centraliserad. Det talades om effektivisering, men jag tror att effekten blev den motsatta.

Stockholms välorganiserade kriminalpolis, där medarbetarna hade specialkunskaper om de brott de utredde, den finns inte längre.

Sedan jag började som polis på 1950-talet har samhället genom gått stora förändringar. Dagens poliser ställs inför utmaningar som kan vara svåra att överblicka för mig, som kulturskillnader och svårigheter att kommunicera med en del av befolkningen. Jag har redan från min första tid i kåren sett hur ett växande byråkratiskt maskineri drabbat polisverksamheten och sannolikt gjort den mindre effektiv.

På många håll i landet har polisen brist på utredare. En följd har blivit att civila utredare, utan polisiär bakgrund, rekryteras. De saknar många av de kunskaper en polis får ute på fältet. Genom att som polis prata med människor hör man mängder av lögner och ickelögner. Saknar man polisiär erfarenhet så saknar man som regel också den där misstron.

Många av dagens brottsplatsundersökare har inte arbetat med grova brott tidigare, och saknar även de polisiär erfarenhet. De är utbildade i laboratorier, är duktiga på att säkra spår och dokumentera dem på ett i förväg uppgjort sätt. De verkar inte sällan styras av ett byråkratiskt sätt att arbeta.

Datoriseringen av information har haft många fördelar, men också en baksida. Som privat utredare ser jag hur samtalslistor och förteckningar över mastuppkopplingar – information om vid vilka telefonmaster olika telefoner har kopplats upp – blir till rutin i de enklaste utredningar.

Även när det handlar om en misshandel där den misstänkte grips på platsen så tar man ändå ut den här typen av kommunikation. Det gör att alla utredningar blir kostsamma och omfattande. Vid en ganska enkel utredning nyligen var förundersökningen tusen sidor tjock. Brottsrubriceringen var mordförsök och handlade om att en person möjligen kunde ha stuckit kniven i någon annan.

Som i all annan byråkrati kan det snabbt gå rutin i olika saker. Masttömning kan vara ett viktigt verktyg, i många ärenden är det säkert nödvändigt. Men sedan görs det i allt fler, och till slut jämt och ständigt. Bara för att det är så man alltid gör.

Det hålls väldigt många förhör, där varje ord som sagts registreras. Tidigare gjordes en sammanfattning, men nu är allting med. Detta blir extra tydligt när den misstänkte sitter häktad. För att få häktningstiden att fortsätta måste man göra något. Allt för ofta blir resultatet ett nytt förhör med ungefär samma frågor och samma svar. Sedan skrivs det ut och inkluderas i förundersökningen, som fylls på i motsvarande mängd.

Lättheten att producera text med datorer gör att utredningarna blir mer omfattade än när man knappade ner rapporterna på maskin. En enkel sak, möjligen banal, men den har påverkat mycket. En förundersökning på tusentals sidor ställer krav på de som ska läsa den. Rättsprocessen blir långsammare och brister i effektivitet. De stora pappershögarna är en ofrånkomlig del av den växande byråkratin.

När jag får en utredning av en advokat tittar jag först efter vad som har glömts bort. Ofta handlar det om de klassiska sakerna. Sådant som kan vara förklarande, och till stor nytta.

I ett fall som gällde misstänkt mordförsök hade någon stuckit någon annan med kniv utomhus. Skadorna var grunda. De var inte dödande, ändå var rubriceringen som den var. Kniven hade inte hittats.

Om jag då frågar efter klädundersökningen så finns det ingen sådan. Den skulle kunna berätta om vapnet, hur vasst det var, varför skadorna var grunda. I det här fallet fanns skadan i axeln medan skadan i kläderna fanns någon decimeter därifrån. Det pekar på en stor rörlighet hos offret i samband med angreppet. Skadorna antyder att den kniv som använts varit trubbig.

Den form som en brödkniv ofta har.

En sådan är svår att använda som mordvapen. Och saknas medlen för att döda kan det aldrig handla om något mordförsök, oavsett vilken avsikt man har haft.

Advokatens klient friades.

Alla de mord där jag har varit först på platsen har blivit uppklarade. Kanske har det berott på tillfälligheter. Jag har aldrig sett mig själv som någon ”supersnut”, jag tror att självkritik är en förutsättning för att kunna nå resultat.

Fler utvalda artiklar