Kriminalkommissarien Jan Olsson hade en avgörande roll under Norrmalmstorgsdramat, i brottsplatsundersökningen av Estonia, jakten på Lasermannen och Palmeutredningen – och han var en av få inom polisen som ifrågasatte morddomarna mot Thomas Quick. I en ny bok förklarar Jan Olsson varför han inte tror på hårdare straff.

Det här är ett utdrag ur boken De kallar honom Supersnuten – Jan Olsson, ett polisliv av Peter H. Johansson (Ordfront förlag).

När jag i början av 1990-talet arbetade som kommissarie på centrala spaningsroteln ledde jag en grupp poliser som fått i uppdrag att göra något åt gaturånen. Varje år skedde omkring tusen sådana mot människor som, ofta lätt påstrukna, under sena kvällar var på väg hem från krogen. Rånen var i regel väldigt grova och innebar ofta att offren blev rejält misshandlade. En park på Södermalm var särskilt utsatt, många av de drabbade var homosexuella som besökt platsen för att knyta kontakter. Precis som i Laserutredningen använde vi oss av programmet Enable. All tillgänglig information lades in där, så att den blev sökbar. Det var beskrivningar av gärningsmännen, var rånen ägt rum och när det hade hänt.