Svensk ko: klimatvärsting eller lantbrukets ryggrad?

  • 9 nov 2022
  • 16 min

// Foto: Johan Bergmark

Svensk ko: klimatvärsting eller lantbrukets ryggrad?
Kristin Karlsson

// Foto: Johan Bergmark

Lyssna på artikeln

Genom tiderna har kon hyllats som ryggraden i svenskt lantbruk. Utan kon, inga öppna landskap. Utan kons mjölk, inga starka ben. Nu är det annat ljud i skällan.

Med kraftfulla språng kastar de stora djuren sig ut på årets första betesdag. Tryggt uppställd bakom staketet applåderar publiken, samtidigt som kornas klövar rör upp ett dammoln. I en mikrofon tjoar djurvännen och musikern Anders Bagge:

– Va’ glada de blir!

Det är försommar och i år får besökare vara på plats igen när korna släpps ut på sommarbete. Under pandemin sändes de traditionella kosläppen digitalt och i Sverige bänkade sig minst 700 000 framför skärmarna. Föreställningen regisseras numer av ett av världens största mejerier, men är egentligen bara sedvanligt förfarande på gårdarna – att släppa ut korna från sin vinterbonad när gräset börjar spira.

Samtidigt som kosläppen inte tycks minska i popularitet blir det allt färre mjölkgårdar att besöka. De försvinner i en rasande takt. I december 2021 fanns 2 882 mjölkgårdar i Sverige. På sex år har antalet minskat med drygt 1 100. Antalet mjölkkor följer samma trend. Från 600 000 till 300 000 på 40 år. Enligt Lantbrukarnas riksförbund, LRF, planerar fyra av tio mjölkbönder att lägga ned och i branschtidningen ATL levandegörs statistiken; där berättar en efter en att den låga lönsamheten nu gjort det omöjligt att fortsätta. De sista mjölkkorna skickas till slakt på gård efter gård.

En del av det längre svaret på varför gårdarna läggs ned stavas konkurrens och globalisering. Mjölk kan produceras billigare i andra länder, så varför göra det i Sverige? Här ställs dessutom krav på att mjölkkor måste komma ut på bete. Ett orättvist och konkurrenshämmande krav enligt LRF, som kampanjar för att det ska slopas och att bönderna själva ska bestämma över hur de vill släppa kor på bete.

En lika tydlig men parallell trend är att de lantbruksföretag som fortsätter producera mjölk blir allt större. Förra året var den genomsnittliga besättningsstorleken på en svensk mjölkgård 102 kor. Det är en ökning med fyra mjölkkor per besättning på bara ett år.

Större gårdar, men färre bönder, innebär en förlust på många plan. Till exempel möjligheten till lokalproducerad mat eller en stärkt svensk beredskap. För det krävs en stark och inhemsk livsmedelsproduktion. Även ur ett miljöperspektiv oroar utvecklingen.

– Att antalet mjölkgårdar blir färre och större är dåligt för den biologiska mångfalden, säger Jenny Jewert på Världsnaturfonden och förklarar att när djuren koncentreras i landskapet blir det svårare att få till ett bete av de värdefulla naturbetesmarkerna.

Men färre mjölkkor innebär förstås också att den svenska mjölksektorns totala klimatpåverkan minskar. I dag är nötkött det köttslag som har högst metanutsläpp per kilo kött. Samtidigt har metanutsläppen från svenska kor minskat betydligt, ungefär 30 procent sedan 1930-talet då Sverige hade flest nötkreatur.

– Samhället behöver acceptera en viss klimatpåverkan från nötkreatur eftersom deras bete är avgörande för att bevara både biologisk mångfald och för att upprätthålla ett levande jordbruk i hela landet, säger Jenny Jewert.

Hon konstaterar att jordbruket förstås måste göra vad det kan för att minimera metanutsläppen från idisslarna, men att nötkreatur har en given plats i ett hållbart svenskt jordbruk. Därefter radar hon upp argument för deras existensberättigande.

Foto på ko.

Ett av kornas största bidrag är att de omvandlar gräs, örter och sly – sånt som vi människor inte kan äta – till näringsrik mat. Kornas gödsel är också avgörande för att öka bördigheten i jordarna och för att minska beroendet av importerad och klimatbelastande handelsgödsel. Kornas vinterfoder, vall, är den av alla jordbruksgrödor som lagrar in mest kol i jorden. Ökad kolinlagring i jordbruksmark är en viktig åtgärd för att nå klimatmålen.

– Dessutom har vi ett lämpligt klimat för att odla vall. På många håll i Sverige, ta Norrland till exempel, är det svårt att odla grödor som kräver en längre växtsäsong och där passar vallodlingen perfekt.

Världsnaturfonden anser att det är möjligt att ha kvar det antal djur som finns i mjölk- och nötköttsproduktionen i Sverige i dag.

– Men då måste djuren också beta på naturbetesmarker i större utsträckning, så att de verkligen bidrar till den biologiska mångfalden.

Jenny Jewert berättar att det slaktas drygt 107 000 tjurar i Sverige varje år som inte fått beta, och så mycket som 25 procent av allt svenskt nötkött kommer från djur som aldrig fått beta.

Exakt hur många kor som är optimalt för Sverige, om man ser till alla hållbarhetsaspekter och ett beredskapsperspektiv, har Världsnaturfonden ännu inget exakt svar på. Tillsammans med forskare på Sveriges lantbruksuniversitet räknas det på olika modeller och scenarier.

Och det är inte bara antalet djur det räknas på. Över huvud taget har forskare under en längre tid försökt fastställa vilken mat – och hur mycket – som människan kan äta utan att passera gränserna för vad planeten klarar av. Om de planetära gränserna överträds, vilket delvis redan görs, riskerar naturen bland annat att förlora sin förmåga att ge mänskligheten mat.

En av de mest omskrivna beräkningarna är den globala diet som presenterades i forskningsmagasinet The Lancet i början av 2019. Där rekommenderade en enig forskarkår max en nötköttshamburgare per vecka eller en stek per månad. Ost, fil, grädde och andra mjölkprodukter finns visserligen med på den globala menyn, men de får inte överstiga motsvarande ett glas mjölk per dag. Däremot rymmer planetens gränser några portioner fisk och kyckling varje vecka.

Mjölken var en generationsdelare.

Forskarnas globala diet fick ett brett genomslag och underströk tydligt att den mat som kommer från kor inte är särskilt hälsosam för planeten. Vid det här laget var kon, eller biffen, redan utmålad som en klimatvärsting. Inte minst av företaget Oatly som marknadsför sin havredryck med slogans som Wow no cow och Spola mjölken för att positionera sig så långt bort från korna som möjligt.

– Om tillväxt- och välfärdsstaten kunde samlas bakom mjölken på 1900-talet så kan dagens motstridiga intressen med allt ifrån hälsomedvetna föräldrar till tillväxtfientliga veganer och kinesiska riskkapitalister sluta upp bakom havredrycken i dag, säger Håkan Jönsson, docent i etnologi vid Lunds universitet.

Han syftar med det sistnämnda på en av Oatlys ägare som är det kinesiska statsägda förvaltningsbolaget China Resources.

Havredrycken har inte alltid axlat rollen som världsförbättrare. Först var den mest ett alternativ för laktosintoleranta, men det senaste decenniet har drycken snabbt blivit en symbol för det nya samhället där animaliska livsmedel ska ersättas av sådana som kallas för ”växtbaserade”. När miljödebatten riktade strålkastaren på klimat och utsläpp av växthusgaser stärkte havredrycken sin position, delvis på bekostnad av mjölken – och särskilt ekomjölken, som länge varit en symbol för den miljömedvetna konsumenten som värnar biologisk mångfald och öppna landskap.

– Över en natt tycks den köpstarka gruppen av medelålders storstadsbor ha bytt fot helt, från att köpa ekomjölk och lokalproducerat naturbeteskött till växtbaserad mat, säger Håkan Jönsson, som tycker att det finns flera intressanta paralleller mellan de båda dryckernas historia.

På 1920-talet besökte den yngre generationen trendiga mjölkbarer och under mellankrigstiden placerade sig mjölken som en självklar måltidsdryck på de svenska matborden.

– Precis som dagens havredryck benämner sig ”The post milk generation” var mjölken på sin tid en generationsdelare som gav yngre möjlighet att ta spjärn mot äldre, säger Håkan Jönsson och menar att Oatly och Arlas marknadsföringskrig ska ses i den kontexten.

Utpekandet av mjölk och rött kött som klimatvärstingar har lämnat spår i både kyldisk och ladugårdar. Sedan 2016 minskar mjölkförsäljningen från tidigare försäljningsframgångar och på samma gång fortsätter storleksrationaliseringen på mjölkgårdarna runt om i landet.

Parallellt börjar fler argument höras i debatten. I år presenterades en stor forskningsstudie i den vetenskapliga tidskriften Nature Food som omkullkastade delar av den globala dieten. Här gav forskarna mjölk och nötkött, eller snarare kon, upprättelse. Forskarna hävdar att kyckling är det minst hållbara köttet i Europa och därför bör mängden kycklingkött minskas och ersättas av framför allt nötkött, fläskkött och mjölkprodukter. Om det görs visar uträkningar bland annat att utsläppen av växthusgaser minskar med upp till 31 procent.

Foto på ko.

Det finns flera anledningar till att studien i Nature Food, till skillnad från den tidigare i The Lancet, kommer fram till olika menyer. En är hur forskare beräknar växthusgaser.

I underlaget till den globala dieten likställdes olika sorters växthusgaser med varandra trots att de har olika egenskaper. Forskarna konstaterar att nötkött främst ger upphov till utsläpp av metan, som stannar i atmosfären i ett tiotal år, medan kyckling framför allt orsakar utsläpp av koldioxid, som stannar i atmosfären i tusentals år.

Kalkylerna tar inte heller hänsyn till att den mark som används för att odla kycklingfoder hade kunnat användas till att odla mat direkt åt människor. Forskarna betraktar kon ur ett hushållningsperspektiv – den kan äta gräs och då kan lantbrukarna odla mat till människan på den odlingsbara marken.

Med andra ord: kon hjälper människan att optimera resurserna. I dag produceras foder till djur på cirka 40 procent av världens odlingsbara mark. Bland annat soja till kyckling och gris. Om marken ska nyttjas optimalt gäller det att kon också betar gräs på marker som inte är åkrar.

– I Europa måste åkermarken framför allt användas för att odla mat till människor och då är djurens roll mycket relevant, säger Christel Cederberg, som forskar på Chalmers om hållbara jordbrukssystem.

Utifrån den senaste forskningen i Nature Food drar hon slutsatsen att nötkött är mer hållbart än exempelvis kyckling.

– Utifrån förhållandena i Europa behövs både grisar och kor om matsystemet ska vara hållbart. Samtidigt måste vi också komma ihåg att det inte handlar om att byta 20 kilo kyckling mot 20 kilo nötkött. Vi måste äta betydligt mycket mindre kött än vad vi äter i dag.

Christel Cederberg menar också att mjölk och nötkött som produceras i Sverige i dag redan har bland de lägsta klimatavtrycken i Europa eftersom en stor del av nötköttsproduktionen är en biprodukt av mjölken.

– För att bibehålla och helst öka den biologiska mångfalden och leverera ekosystemtjänster är nötkreatur helt avgörande.

Korna är inte problemet.

Sedan 1958 har Sveriges kung delat ut mjölkmedaljer till alla lantbrukare som levererat så kallad prickfri mjölk i minst 23 år. Om mjölkbönder och kor i Sverige hyllas kungligt så är djuret ännu mer upphöjt i Schweiz. Där vore de snöklädda alptopparna ingenting om inte kor betade på de gröna sluttningarna i förgrunden.

– Kon är vår civilisations moder och människan har en nära och långvarig relation med den, säger Martin Ott som för elva år sedan skrev boken Känsla för kor. Den klättrade snabbt på listan över världens bästsäljande böcker och Martin Ott lämnade livet som mjölkbonde utanför Zürich. I stället besöker han gårdar och tv-soffor för att berätta om det han kallar för en uråldrig kärlekshistoria mellan människor och kor.

– Vi vet inte om det var kon som valde människan eller tvärtom. Oavsett så gjorde kon det möjligt för människorna att bli bofasta, vi behövde inte längre vara nomader.

Enligt Martin Ott bemödade sig människan att tämja de stora djuren eftersom deras avföring utvecklade jordens bördighet – och på den platsen kunde människan stanna.

– Kon skapade dagens jordbruk. Sedan dess, under tusentals år, har de ätit gräs och skitit ut tonvis av avföring, humus.

Men även kor kan skada jordar, säger Martin Ott. Om de är för många på en och samma plats mättas jordarna med näring som sipprar ut i vattendrag och skapar problem med övergödning.

– Allt handlar om balans. Och om hur många djur ett visst område klarar av.

Han menar att dagens industrialiserade jordbruk har förstört jämvikten mellan kor och jordens bördighet.

– Globalt sett behöver vi mycket färre kor än vad vi har i dag. Men kom ihåg att det inte är korna som är problemet. Det är människan.

Fler utvalda artiklar