Svenskarna som hjälpte Brian Wilson

Beach Boys-grundaren Brian Wilson har gått bort, 82 år gammal. Han har hyllats som ett musikaliskt geni, men karriären kantades av psykiska problem. Vi har träffat de svenska musikerna som arbetade med Wilsons mytomspunna projekt Smile. ”Vi märkte hur skör han var”, berättar cellisten Anna Dager.

Brian Wilson är död och med det avslutas en av pophistoriens märkligaste karriärer.

Det första som slår en är att han levde så pass länge trots drogmissbruk och svår psykisk ohälsa. Några av hans jämnåriga kollegor, som den två dagar äldre Paul McCartney eller Mick Jagger, studsar omkring på scener år efter år och producerar ny musik medan Wilson i långa perioder sedan slutet av 1960-talet varit helt utslagen.

Som medgrundare av Beach Boys fick han uppleva enorm succé med hits som, Good Vibrations, I Get Around och God Only Knows. Albumet Pet Sounds 1966 blev en konstnärlig milstolpe i popvärlden och inspirerade Beatles arbete med Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band. Under inspelningen av albumet Smile mådde Wilson allt sämre, projektet fick läggas på is i slutet av 1967 och myten kring den outgivna musiken med Wilsons musik och Van Dyke Parks texter växte med åren till en av popens största legender.

Drömmen att uppföra musiken i sin helhet plockades upp 2003 av den unga musikern Darian Sahanaja som med arkeologisk noggrannhet försökte reda ut vilka toner och ackord alla instrument spelade på de gamla inspelningarna. I januari 2004 inleddes repetitionerna och Brian Wilson framförde Smile i Royal Festival Hall i London den 20 februari. Folk var entusiastiska, minst sagt. Förväntningarna infriades och belönades med en tio minuter lång ovation. Det finns gott om kuriosa detaljer kring konserten, en är den att orkestern till stor del bestod av svenskar, något som förvånade amerikanska musiker, sådana som hade gett vad som helst för att få vara med om detta historiska ögonblick.

Så hur hamnade åtta mycket unga svenska musiker mitt i popmusikens heliga gral, uppförandet av Brian Wilsons kultförklarade album? Bakgrunden är en slingrig historia men svår att hoppa över: 1960-talsbandet Love, med frontfiguren Arthur Lee skulle spela på Södra Teatern i Stockholm 2002, bandets manager Gene Kraut bodde i Sverige och av praktiska skäl kontaktades svenska blås- och stråkmusiker. En märklig slump som skulle ta några unga musiker ut på ett äventyr runt jorden de aldrig glömmer.

Cellisten Anna Dager minns hur det som skulle vara en enda konsert med bandet Love plötsligt utvecklades till något ingen av dem hade förväntat sig.

–  De ville att vi skulle hänga med på turné i USA och England, och när det lite senare planerades en livekonsert av Brian Wilsons album Smile, föreslogs det att vi skulle vara med även på det projektet. Vi hade egentligen ingen relationen till den musiken, man kände ju till Beach Boys och Good Vibrations men inte historien kring Smile, berättar hon när jag träffar henne och trombonisten Staffan Findin.

Findin gick på Musikhögskolan och fick frågan av Anna en dag när de åt lunch, om han hade lust att hänga med på en turné med Brian Wilson.

– Jag visste inte riktigt vem han var, men det kan också ha varit en bra grej att vi inte förstod hur stort det var. Det skapade en ganska avslappnad stämning, säger han.

Man började repetera i London, eftersom första konserten skulle vara i Royal Festival Hall, och det var där de träffade Brian första gången.

Staffan:

– Vi märkte hur skör han var och lät honom ta sin tid med att närma sig oss. I början kunde han säga ”Hello Stockholm” när han gick förbi vår loge men han lärde sig snart våra namn. Däremot kunde han missa namn på kända artister som kom fram för att tacka, han kände inte igen dem. Det kunde hända att någon av dem öppnade sitt hjärta för allt han betytt för dem, och sen kunde Brian säga: ”Kan jag få en Cola?” Han trodde det var en servitör.

Anna:

– Vi hade inte så mycket kontakt med honom i början av repetitionerna, men en gång kom han fram och sa: ”Den där cellon du har där, har du stämt den?” som ett försök till kontakt. Han hade alltid ett piano i logen på alla ställen och satt och spelade innan han skulle upp på scenen. Efter konserterna var det ofta lite meet and greet när han träffade fans, han tog sig alltid tid med alla trots att han inte hade så mycket ork.

Staffan:

– Man är otroligt tacksam nu i efterhand, att vi fick resa och se världen och träffa alla fina människor och fantastiska artister. Efter en konsert kom Paul McCartney fram och sa: ”Experience of a lifetime” och tog min hand. Han tackade mig! Det framgick mer och mer hur stort det var med alla som hade väntat sedan 1967 på att detta skulle framföras live. Vi förstod att processen var påfrestande för Brian, men att det också var terapeutiskt att göra det klart. En gång frågade han: ”Tror ni folk kommer att tro att jag är tokig?”, när han hade skrivit väldigt ovanliga klanger. Men efter framgången på Royal Festival Hall öppnade han blicken lite mer, det var en lättnad för honom.

Anna:

– Ibland glimrade han till, och sedan kunde det vara stunder när han behövde hjälp och stöd för att han inte trodde på sig själv. Han var till en början osäker på Smile som projekt, och hade ju fått höra att det inte dög. Men det blev bra när det hade landat och man fick uppleva honom i sina bästa stunder.

Efter succén i London spelade man in en skiva i Los Angeles och det organiserades snabbt en världsturné. De unga musikerna passade på att se världen och stannade kvar på olika platser efter konserterna. Turnén fortsatte 2005 men förmörkades av att en i ensemblen, cellisten Markus Sandlund, hade försvunnit i tsunamin på annandagen 2004. Brian Wilson blev väldigt berörd och erbjöd sig att skicka folk för att leta. Under en intervju i en amerikansk insamlingsgala för tsunamins offer visade han upp ett fotografi på Markus som efterlysning.

Delar av de första inspelningarna av Smile från 1967 skulle cirkulera som bootlegs under många år, och mytbildningen med olika teorier om vad som egentligen hade hänt och hur musiken lät, skapade teorier i nivå med de kring Kennedymordet. Brian Wilson var ett stort namn redan med Beach Boys, men den kult som utvecklades kring honom, och den genistatus han fick, berodde ironiskt nog på musik få hade hört. Men till slut spelades den alltså in under titeln Brian Wilson Presents Smile, tillsammans med några förvånade svenskar, och släpptes den 28 september 2004. En skiva som enligt Brian själv var nära hans visioner för hur det skulle låta. Hans röst är lite skör, men musiken är fantastisk.

Läs mer av Johan Norberg:

Johan Norberg: ”Han var både romantiker och ett trasigt barn”

Johan Norberg: Har Bob Dylan en skruv lös?