”Sverige ett hot mot Putins stormaktsdrömmar”

Sverige är inte ett lilleputtland i Rysslands periferi utan i högsta grad ett hot mot den ryska regimens säkerhet och status som stormakt. Det menar Oscar Jonsson, doktor i krigsvetenskap och forskare vid Försvarshögskolan, i sin nya bok.

Det här är ett utdrag ur Oscar Jonssons bok ”Hotet från Ryssland” som ges ut av Mondial den 24 februari.

De flesta köper nog att Ryssland är en aggressiv stormakt och att landet upplever sig själva som i en konflikt med väst. Men var kommer Sverige in i bilden? Det sägs ibland att Sverige är ett lilleputtland i Rysslands periferi och att deras största problem är kopplade till USA och Europas stormakter. Det stämmer givetvis att allting inte handlar om Sverige och att vi är en mindre stat i det kosmiska perspektivet. Det resonemanget missar dock flera aspekter av hur vi sticker ut på Moskvas radar. De dåliga nyheterna är att Sverige är i frontlinjen både för hoten mot Putinregimen och mot Rysslands stormaktsambitioner.

Sverige bedriver en värderingsbaserad utrikespolitik där demokratifrämjandet är en av de bärande delarna. Svenska företrädare har rakt ut sagt att de inte tror att det är någon motsättning mellan att främja demokrati i Ryssland och att ha fungerande relationer med den ryska ledningen. Problemet är att den ryska ledningen inte ser det på samma sätt.

I deras ögon är det största hotet mot deras grepp vid makten just de rörelser som protesterar för ökad demokrati på Röda torget och som i slutändan kan leda till en färgrevolution i Ryssland. Det upplevda hotet från den svenska utrikespolitiken illustrerades kanske som tydligast 2019 när utrikesminister Margot Wallström lanserade en ”demokratioffensiv mot öst”. Det är föga förvånande att det sågs som ett hot av den ryska ledningen. Det är i sig inte ett argument mot demokratifrämjande, utan en konsekvensbeskrivning av hur det ses från den ryska regimen.

När chefen för den ryska utrikesunderrättelsetjänsten SVR, Sergej Narysjkin, mötte sina underrättelsechefer i december 2017 berättade han om ett ”icke-uttalat hybridkrig” som väst bedrev mot Ryssland. När han skulle lista de ledande makterna var det USA, Storbritannien, Polen och Baltikum – och Sverige. På ett sätt är detta ett kvitto på att Sverige har varit en av de stater som kritiserat Ryssland hårdast när de brutit mot folkrätten och inskränkt demokrati och yttrandefrihet.

Sverige är inte bara ett upplevt hot mot den ryska regimsäkerheten utan också mot stormaktsstatusen. Som ovan nämnt ses buffertstater och veto i grannländers affärer som en bärande del av rysk utrikespolitik. Sverige har dock en lång historia av att framgångsrikt verka för forna Sovjetländers integration västerut. Ett av de viktigaste utrikespolitiska skeendena sedan kalla krigets slut var baltstaternas definitiva anslutning till den västliga sidan. Vid Sovjetunionens upplösning var det dock oklart hur det skulle gå. Sovjetisk trupp och militärmateriel fanns kvar i baltstaterna, men de svenska och amerikanska regeringarna satte som sin prioritet att få ett ordnat utträde ur Baltikum och att Ryssland skulle erkänna deras självständighet. Det var på inget vis en given process, men det lyckades efter hårt svenskt arbete.

Sverige var tillsammans med Polen också ledande i att 2009 lansera det Östliga partnerskapet inom EU. Det är ett samarbetsprojekt för sex postsovjetiska länder: Belarus, Ukraina, Moldavien, Georgien, Azerbajdzjan och Armenien. Den grundläggande tanken med Östliga partnerskapet var ”mer för mer”, det vill säga fler handelsavtal och viseringsfrihet ju fler reformer för demokrati och marknadsekonomi som genomförs. Det låter ganska oproblematiskt och från svenskt håll var grundtanken att positiva reformer skulle belönas för att skapa starkare incitament för utveckling.

Det ryska hotet om vedergällning.

Återigen mottogs de svenska och europeiska ambitionerna helt annorlunda i Ryssland. Den ryska ledningen ser det Östliga partnerskapet som ett geopolitiskt projekt där syftet är att brotta bort de forna satellitstaterna från rysk kontroll och ta dem närmare en västlig sfär. Putins dåvarande personliga sändebud Sergej Markov underströk att Sverige, Polen och de baltiska länderna låg i topp i Europa när det kom till russofobi. I Sveriges och Polens fall kom rysshat från våra gamla stormaktskomplex, och i det hade vi lyckats påverka Finland också. Han berörde däremot inte de historiska anledningarna till de baltiska staternas russofobi, vilket hade varit intressant.

Även om man kan tycka att det ryska sättet att betrakta partnerskapet innehåller en del paranoia får man ta i beaktande att det var när Ukrainas president Viktor Janukovytj i sista stund backade från associationsavtalet med EU som Euromajdanrevolutionen drog igång och han tappade makten. Det Östliga partnerskapet är både ett hot mot Rysslands stormaktsstatus och deras inflytande bland sina grannländer, men även en bra illustration av hur bärande delar av vår utrikespolitik går emot ryska kärnvärden. I det är vi inte heller ett land i mängden utan vi har länge stått i frontlinjen för en tuffare politik mot Ryssland. Återigen: det är rätt politik för långsiktig säkerhet – men vi ska inte lura oss att tro att våra handlingar inte syns på Rysslands radar.

I det ljuset är det svenska ekonomiska och militära stödet till Ukraina under 2022 en fortsättning snarare än en avvikelse från svensk utrikespolitik. Det satt visserligen långt inne att skicka militärt bistånd till Ukraina och den första leveransen var gamla pansarskott som var på väg att destrueras. Som ofta varnade Ryssland för just vapenleveranser. Det ryska utrikesdepartementet sade att de skulle föra Ryssland in i en direkt konflikt med väst och Nato.

Rysslands övergripande strategiska mål mot Sverige har varit att påverka Sverige att hålla sig utanför Nato. Det har skett genom ömsom hot och ömsom vänliga ord om att det skulle förstöra den svensk-ryska relationen. Den tidigare statsministern Stefan Löfven sade exempelvis att det var positivt att Sverige och Finland var ”geografiskt fria ytor” mellan Nato och Ryssland för avspänningens skull. Det är lite oklart vad en ”geografiskt fri yta” är och i synnerhet när Sverige i den stunden redan var så integrerat som det gick med Nato genom ett värdlandsstödsavtal och ett ”enhanced opportunities Partnership”, ett så kallat guldkort. Därtill hade Sverige sedan 2009 en solidaritetsklausul om att vi skulle ge och ta emot militärt stöd till och från andra EU-medlemmar och våra grannländer där samtliga utom Finland är Natoländer.

Det ryska hotet om vedergällning vid ett svenskt Natomedlemskap har varit en bärande del av argumentationen för att Sverige inte ska gå med i försvarsalliansen. Samtidigt som Nato har setts som det starkaste skyddet mot rysk aggression har det också varit en av de saker som ansetts öka risken för densamma. Innan den svenska medlemsansökan väl skickades in kom kärnvapenhot från Ryssland. Den tidigare presidenten Medvedev, numera vice ordförande i säkerhetsrådet, sade att det var slutet på Östersjön som en kärnvapenfri zon.

Det var i och för sig ett rejält hot, men det bortsåg från att Ryssland redan har kärnvapen i Kaliningrad, den ryska exklaven mellan Litauen och Polen. Man kunde bland annat se från kommersiella satellitbilder att de 2016 renoverade sina kärnvapenbunkrar utanför Kulikovo i exklaven. Därtill varnades det från ryskt håll om ”allvarliga politiska och militära konsekvenser” om Sverige och Finland gick vidare med sina ansökningar.

På Rysslands lista över fiender.

När Sverige och Finland den 18 maj 2022 skickade in sina medlemsansökningar till Nato kom de värsta farhågorna att blekna. Ganska snabbt förändrades den ryska retoriken. Putin sade själv att de inte har samma problem med Sverige och Finland som de har med Ukraina, men att om militär infrastruktur byggs upp i de länderna kommer Ryssland att svara med samma mynt. Vice utrikesminister Sergej Ryabkov sade dock att Nato hade förstört den europeiska säkerhetsarkitekturen och att han hade ”långtgående tvivel att den kommande tiden skulle bli lugn för Rysslands nordeuropeiska grannar”. Vi bör minnas att Ryssland har invaderat både Georgien och Ukraina, som de har upplevt varit på väg in i Nato, men aldrig något Natoland.

Men i skrivande stund har det varit mer snack än verkstad. Både Sverige och Finland har drabbats av cyberattacker som närmast får ses som småskaliga och om något har Ryssland tömt gränsen mot Finland på militär materiel och trupp för att skicka dem till Ukraina.

Så länge Sverige och Finland inte har fått sina medlemsansökningar godkända av Turkiet är Rysslands främsta hopp att pressa eller muta Turkiet för att stoppa processen. Trots att Ryssland har relativt goda relationer med Turkiet torde utsikterna vara begränsade. Sverige och Finland har också redan fått försvarsförsäkringar från de viktigaste Natoländerna i övergångsfasen och Ryssland har länge räknat in både Sverige och Finland i det västliga lägret.

Kort om en total omläggning av vår egen säkerhets-, utrikes- och försvarspolitik kommer Sverige att fortsatt vara högt upp på Rysslands lista över fiender i väst. Det är i sig inget ohanterligt problem. Snarare har problemet varit att vi har haft en hög utrikespolitisk svansföring men inte haft de försvars- och säkerhetspolitiska fundamenten som möjliggör den.

De senaste decennierna har vi gjort oss själva till en måltavla, men vi har saknat medlemskap i en försvarsallians och samtidigt demonterat det militära och icke-militära försvaret. Det gör att Sverige har en lucka mellan ambition och verklighet som kommer att ta tid att fylla.

Som tur är kommer den stora åtgången på rysk materiel och militär i Ukraina ge oss ett andrum, men det andrummet kommer att vara kortare än vi tror. Om historien ger någon vägledning av vad som händer med en stormakt som förlorar militärt så är det att den kommer tillbaka med ännu starkare revanschlusta. Det visar i synnerhet Rysslands historia. Dessutom är det tydligt från den ryska ledningens perspektiv att det inte bara är Ukraina de strider emot utan det är det samlade väst. Det är av västerländska vapen som de ryska trupperna dör och det är mot väst som Rysslands strategi riktar sig nu.