Sveriges bästa och sämsta kulturministrar – vad blir Liljestrands arv?

Parisa Liljestrand är en tuffing som siktar på en tyngre portfölj i Ulf Kristerssons nästa regering, skriver Ulrika Knutson.

Fan ska vara kulturminister i Sverige, föraktad av politiken, hånad av kultureliten. Innehavaren av regeringens minst statusfyllda portfölj saknar både makt och pengar, men avkrävs ändå hög kulturell kompetens, både glamour och folklighet.

Kulturministern ska även tåla en satirisk råsop och vända andra kinden till. Allt för konsten! Så har det varit i femtio år. Den svenska kulturpolitiken är ingen arena för politisk kamp, utan ett fredligt reservat där konsenus råder. Men kanske stundar andra tider?

Nog liknade Parisa Liljestrands tal vid Göteborgs Filmfestival i januari 2025 en enmansrevolution. På pappret ser talet inte så konstigt ut, det handlar om att filmindustrin är en kommersiell bransch där framgång borde vara något eftersträvansvärt. Och att regeringen vill ta krafttag mot illegal IP-tv, som hotar att underminera filmbranschen. Ingen har någonting emot sådant. Det var något annat som skakade publiken. Parisa Liljestrand sa bryskt att hennes uppgift som politiker inte var att framstå som branschens bästa kompis, eller ens ”främsta företrädare i regeringen”.

Ett bra konstklimat kostar pengar. Fråga danskar och norrmän

Det var en kalldusch. För vem ska företräda kulturen i regeringen, om inte kulturministern vill? Någon annan lär inte göra det, allra minst finansministern.

Kulturvärlden är i chock, ännu för skakad för att ha några vassa analyser.

Kanske var kulturministern sur för att så många gnällt på henne över att kulturbudgeten var för snålt tilltagen.

Kulturarbetarna är kanske bortskämda, de förtjänar inte skattebetalarnas surt förvärvade slantar om de inte gör roligare film? Men det är svårt att kommendera fram bra konst, eller kommers, för den delen. Såväl affärer som konst kräver ett bra klimat, och ett bra konstklimat kostar pengar. Fråga danskar och norrmän, där staten satsar mycket mer på filmkonsten än vad Sverige gör.

Kulturministern förklarade sig med att hon inte var någon sosse, hon ville föra en moderat kulturpolitik värd namnet, och då slösar man inte skattemedel i onödan. Kan så vara, men en viktig del i moderat kulturpolitik är ju att vädja till näringslivets plånbok. Om man verkligen vill att näringslivet ska hjälpa svensk film på fötter, eftersom staten inte har råd, verkar det lite udda att offentligt skälla ut filmarbetarna för att de gör så dålig film, och sedan vädja till näringslivet att ta sig an dem. Ungefär som när socknen förr sålde lusiga ungar på auktion till lägstbjudande.

Men, sista ordet om Parisa Liljestrand är inte sagt. Kanske kommer framtida kulturministrar att tacka henne för att hon inte fogligt ställde upp i den riggade skönhetstävling där kulturarbetarna är enväldiga domare. Liljestrand påminde helt enkelt om att i politiken handlar allt om politik. Det har inte alla kulturarbetare fattat. Inte alla tidigare kulturministrar heller.

 Jeanette Gustafsdotter, sossarnas sista kulturminister i förra hystet, hade inte haft jobbet mer än åtta veckor innan hon fick sitt elddop. Smickrad tackade hon ja till en intervju i Svenska Dagbladet, med dramatikern Stina Oscarsson. Med ett filosofiskt frågebatteri mejade Oscarsson ner den nybakade ministern på nolltid. Gustafsdotter värjde sig med floskler. Drevet gick med hårda krav på avgång.

Gustafsdotter saknade helt politisk erfarenhet. Det hjälpte inte att hon kunde mycket om museer och mediapolitik, juridik och yttrandefrihet. Hade hon varit det minsta politiskt förberedd skulle hon inte ha varit så artig mot sin intervjuare, utan kastat tillbaka de knepiga frågorna. Det var ju inte ministerns sak att ha synpunkter på antivaxarnas demonstrationer under pandemin eller att arga studenter ville välta statyer av Carl von Linné. Heta frågor 2022. Kulturpolitiken ska möjliggöra sådana debatter, men inte föra dem!

Gustafsdotter reste sig på nio och smög tillbaka till det gråmelerade kulturdepartementet. Hon kunde i alla fall med trovärdighet citera filosofen Nietzsche: ”Allt som inte dödar härdar”.

Det borde stå i kulturministerns tjänstebeskrivning att hen ska vara beredd på att bli rejält bortgjord i strålkastarnas sken. 2012 var det moderata Lena Adelsohn Liljeroths tur, när hon skar en bit ur konstnären Makode Lindes levande chokladtårta, på Moderna Museet. Ministern skar och konstnären skrek, för att synliggöra svart och vitt, rasism och lidande – alltsammans gestaltat i socker, grädde och komik. Alla satte i halsen. Det var mycket lyckat. Och konstverket krävde verkligen ministerns medverkan för att bli så effektivt. Hon måste ha förstått det när hon väl stod där med tårtspaden i handen: skära eller inte skära? Lena Adelsohn Liljeroth borde ha fått provision.

Adelsohn Liljeroth är för alltid förknippad med den här tårtan. Vem kommer ihåg att hon lyckades få 300 miljoner mer till barn och unga, och till konstnärer som engagerades för Skapande skola? En bedrift på området!

Vid denna tid var lusten att medialt sätta dit en minister fullt utvecklad. Sådant hände aldrig på Bengt Göranssons tid, på åttio- och nittiotalet. Göransson, som hade läst latin och älskade att högtidstala om demokratins väsen, var länge förebilden för en svensk kulturminister. Han var själv en intellektuell, och brann för folkbildning. Han tyckte också om att samtala med kulturarbetare, och bjöd generöst till middagar på departementet med goda viner, även om han sjäv var helnykterist. Men – vad åstadkom han? När man letar i rullorna hittar man många seminarier men få större satsningar som kom medborgarna till del. Den kärva frågan måste ställas igen. Vad kan vi kräva av en kulturminister, och vad ska vi ha kulturpolitiken till?

På senare år tycks många vilja se en artist i rollen som kulturminister, någon som kan föra sig på premiärer och på Svenska Akademiens högtidssammanträde. Alla verkar ha glömt att kulturministerns viktigaste roll är att kunna det politiska spelet, och framför allt ha tumme med finansministern! Kulturministern ska ragga pengar till konsten och kulturen. Debatten kan andra sköta.

Sanningen är att kulturpolitiken länge har varit opolitisk, jämfört med alla andra politikområden. Konsensus har rått om de stora dragen. Den moderna kulturpolitiken uppstod på fyrtiotalet, efter andra världskriget, som ett tydligt fredsprojekt. Allmänt stöd till konstnärer och kultur ansågs befrämja demokratin.

Här i Sverige tog kulturpolitiken fart under rekordåren på sextiotalet. Då växte kulturens palats som svampar ur jorden över hela landet; bibliotek och stadsteatrar, konsthallar och konserthus. Orter som inte hade fast ensemble fick besök av Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar. Detta stora nät av regionala kulturinstitutioner är nog den svenska kulturpolitikens största framgång – och bekymmer. Det blir nämligen allt dyrare att sköta verksamheten. Bara hyrorna för kulturbyggnaderna går på miljarder.

Men politikerna var så överens om tagen att riksdagen 1974 enhälligt klubbade de berömda kulturpolitiska målen.

Så här har målen elakt beskrivits av hjärnan bakom förslaget, S-politikern Harry Schein, grundare av Filminstitutet och Olof Palmes nära vän:

”Kulturpolitikens mål blev ökad jämlikhet, en bättre miljö, att underlätta livet för barnen och döden för pensionärerna, att glädja handikappade, invandrare och analfabeter och alla andra som inte var intresserade av kultur. Kulturen skulle främja demokratin och glesbygden samt bekämpa kommersialismen och imperialismen.”

I sina memoarer skriver han syrligt att detta är enda gången som även Moderaterna skrivit under ett dokument som kräver ökad jämlikhet – så tandlöst var det!

Tandlöst eller inte, det har varit ett älskat och respekterat mål i snart femtio år. Den största stridsfrågan mellan vänstern och högern har varit om vi ska ha gratis inträde till statliga museer eller ej. Det säger en del.

Schein gillade aldrig det där att kulturpolitiken skulle uppfostra publiken

Harry Schein visste precis vilken sorts kultur som skulle ha stöd. Man borde stödja god elitkultur så att den blev ännu bättre. God elitkultur var sådant som Harrys kompisar skapade: Artur Lundkvist, Erik Lindegren, Olof Lagercrantz, Käbi Laretei och Ingmar Bergman.

Schein gillade aldrig det där att kulturpolitiken skulle uppfostra publiken och ”motverka kommersialismens skadeverkningar”, en formulering som diskret har plockats bort, i takt med att ABBA blev finkultur. Schein hade också fått ironisk blodstörtning av alla värdegrunder och allt om genus, normer och identitet. Sådant som Parisa Liljestrand och hennes vänner också ogillar. Schein var före sin tid.

Det har blivit kinkigare att vara kulturpolitiker. Om man tittar i backspegeln har alla kulturministrar blivit kända för någonting annat än vad de faktiskt har drivit eller åstadkommit. Ibland har ministrarna tillsatts av ett yrvaket parti. Miljöpartiet fick under sin tid i regeringen utse två kulturministrar. När Alice Bah Kuhnke klev in hade Miljöpartiet inte ens en egen kulturpolitik. Alice Bah saknade politisk erfarenhet, och blev rent bespottad för att hon var ung, kvinna och hade ett förflutet på tv, i Disneyklubben!

 Med intelligens och stor social talang lyckades Alice Bah bli populär i breda lager och dessutom invald i Europaparlamentet för MP. Hennes efterträdare Amanda Lind var också ung och kvinna, och fick sin släng av den nedlåtande sleven. Hon kommer att bli ihågkommen för sina dreadlocks, inte för att hon faktiskt lyckades bärga hem mycket pengar i stöd åt coronadrabbade konstnärer, artister och kulturföretag.

En del blir dugliga kulturpolitiker mot sin vilja. En ideologisk politruk som Marita Ulvskog var kulturminister i Göran Perssons regering 1996–2004. Ulvskog vägrade vara glamorös men arbetade oförtrutet. Hon stiftade en bibliotekslag, som kan bli bra att ha en vacker dag. Hon placerade Världskulturmuseet i Göteborg, vilket åtminstone gladde västsverige. Hon införde fritt inträde på statliga museer, och debatterade medier. Sin viktigaste insats som kulturpolitiker gjorde hon mot sin vilja. Tandagnisslande av ilska gick hon förläggarlobbyn till mötes och sänkte bokmomsen. Det ville hon inte alls. Marita Ulvskog var som de flesta socialdemokrater motståndare till differentierad moms.

En annan slitvarg i politiken som Folkpartiets Birgit Friggebo lär bli ihågkommen för två saker. Den ena var när hon på ett stormigt möte i Rinkeby 1992 försökte motverka oron för den ökande främlingsfientligheten med att stämma upp We Shall Overcome. Den andra var att namnge effekten av lättade bygglovsregler: Friggeboden.

Kulturminister var hon bara 1991–94. Att Friggebo under dessa ekonomiskt kaotiska år, i spåren av finanskris och elände, lyckades bärga löntagarfondsmiljarderna och inrätta stiftelsen Framtidens kultur, var en bragd i det tysta. I femton år syresattes nyskapande kultur med nära 800 miljoner årligen. Kanske gör detta Birgit Friggebo till en av efterkrigstidens viktigaste kulturministrar i Sverige, trots fadäsen i Rinkeby? 

Alla dessa kulturministrar har trots allt varit rätt eniga om målen, även om de bråkat om de statliga museernas inträde. Men konsensus är på väg ut, framtiden bär hårda kulturstrider i sin linda. Sverigedemokraterna har ju en helt annan syn på kulturpolitiken än övriga partier. Man vill aktivt stödja en nationalistisk linje i allt från studiecirklar och bibliotekens bokbestånd till offentlig konst. Det är något helt nytt. SD har redan påverkat kulturbudgeten, som kraftigt har minskat stödet till folkbildningen. Bildningsförbund och folkhögskolor fruktar framtiden. SD vill också demontera public service och räknar med stöd från flera av de borgerliga partierna, som värjer sig.

En gissning är att Tidölagets kulturminister Parisa Liljestrand är måttligt förtjust i SD:s linje, men försöker trumfa Sverigedemokraterna genom att framstå som hårdför moderat med egen vilja. Därför skällde hon extra mycket på de bortskämda kulturarbetarna. Om det var smart eller inte får framtiden utvisa. Liljestrand är en politisk tuffing som siktar på en tyngre portfölj om Ulf Kristersson får bilda regering igen. Hon vet att det är viktigare att hålla sig väl med statsministern än med Svenska Akademien. Bättre att framstå som ett råskinn i politiken än att vara en aldrig så tjusig klädhängare på Nobelbanketten.

Det här är en uppdaterad version av en artikel som ursprungligen publicerades den 17 mars 2022.

Läs mer:

Omöjligt uppdrag? Kulturministrarna om sina största misslyckanden

Romanen som fick Parisa Liljestrand att gråta så hon hulkade