Tareq Taylor blev chef över sina mobbare

  • 27 apr 2021
  • 26 min

// Foto: Åsa Sjöström

Tareq Taylor blev chef över sina mobbare
Stina Jofs

// Foto: Åsa Sjöström

Lyssna på artikeln

Den som frågar Tareq Taylor om hans drivkrafter får en hel bukett till svar: revansch, det kreativa ruset, omsorg om gästen, ansvar för planeten … Vi träffar en kosmopolitisk krögare som en gång reste sig och blev chef över sina mobbare.

Ett grinigt Skåne. Piskande regn, stålgrå himmel och kalla vindar från sydväst möter oss en tidig måndag i Lomma, dryga milen norr om Malmö. Det är kanske väder för en surfare i våtdräkt, men inget för den som efter en instängd vinter mest längtar efter värme.

– Här går knappt att vara i juli, säger Tareq Taylor och pekar mot stranden. Han är klädd i tjock ylletröja och svart dunjacka, men talar om de somrar som varit. Inte med en min röjer han att han nog hellre hade tillbringat denna morgon i sängen med kaffe och morgontidningen.

– Soliga dagar ligger hela Lund där.

Han vet. Sedan 18 år bor Tareq Taylor några hundra meter bort med hustrun Stina, som är religionshistoriker, och 17-åriga dottern Ellen.

– Inte längst ut, de värsta vindarna tar grannarna närmare havet. Vi kan gudskelov använda vår trädgård …

Tareq Taylor på stranden.

Förr valde kustfolket att bygga långt från havet, skyddade från blåsten, fukten och sältan. Nu för tiden gör bostadsbolagen tvärtom. De stora pengarna finns vid vattnet, trots att strandflykt riskerar att dra med sig sand och jord ut i havet. I Lomma ligger lägenheterna med de största altanerna utmed den relativt nybyggda Strandpromenaden där vi går för att komma till surfarnas samlingspunkt. Några sidogator – Kulinggränd och Sjögatan – vittnar om en mer realistisk verklighetsbild.

Nu är ju det här som väl är inte en text om väder utan om Tareq Taylor, kocken som arbetat inom kök och restaurang sedan 16-årsåldern och som i dag är lika mycket en tv-personlighet och författare. Hans tv-serie om nordisk mat har visats i 117 länder – och får snart en fortsättning – men först några rader om något långt mycket mer livsavgörande.

Tareq Taylors liv hade kunnat få ett slut just vid denna kustremsa. 2019 laddade den mycket erfarne kitesurfaren för ett hopp när något gick snett sex meter upp i luften.

– Seglet blev som en bumerang, säger han. Jag tvärdök ner i det mycket grunda vattnet.

Hann du tänka innan du slog i botten?

– Oh ja.

Vad?

– Det här kommer att göra jävligt ont, säger han och ler.

En bruten nacke var illa nog, men Tareq Taylor klarade sig mirakulöst från de långt värre alternativen förlamning och död. Hans nacke stelopererades och sedan följde en lång rehabilitering. Man skulle kunna tro att olyckan satte stopp för allt surfande, inte minst av rädsla för att det skulle hända igen, men han svarar på min fråga nästan förvånat:

– Självklart har jag fortsatt! Det där var bara extrem otur.

Havet har på många sätt löpt som en röd tråd i Tareqs liv. Vindsurfingbrädan räddade honom från mobbningen i grundskolan, gjorde honom starkare, till slut onåbar.

– Timvis hängde jag på den där jävla bommen utan något annat i huvudet än vågorna, vinden och vattnet. Jag var fri, äntligen.

Mobbningen har sin självklara plats i den här historien, men först ska vi ge oss ut på en resa som skulle befria Tareq Taylor på ett annat sätt än surfingen, och som med bumerangens kraft kastade honom tillbaka till barndomen. Tillsammans med fadern Seif Daoudi och brodern Zafer återvände Tareq till den plats han inte hade besökt på 48 år.

Pappan, palestinier, född och uppvuxen på gatan Hosh el Hellow i Jerusalem, hade under årens lopp bett Tareq följa med, men alltid fått svar som: ”… hinner inte just nu, kanske senare, vi får se nästa år …”. Rädsla var skälet till detta eviga nej, minnet av en bilbomb hade skapat en bild av ett livsfarligt Mellanöstern, en dödens plats. Tareq var tre när det hände, hans lillebror dryga året.

– Mamma, Zafer och jag skulle ha tagit den bussen, men vi blev försenade och fick vänta på nästa. När vi kom fram såg vi de brinnande resterna.

Tareq Taylor på sin restaurang i Malmö.

Åren gick, minnet av bussen lyckades han inte radera, men där fanns också en annan rädsla. Tareqs föräldrar skilde sig när han och brodern var små, en infekterad tid följde. Barnen bodde hos mamma Annie Taylor och tillbringade varannan helg hos pappa.
Efter några år bröts kontakten, Tareq och hans bror lämnades ensamma med frågorna. Varför skilde ni er? Varför vill inte pappa träffa oss?

– Det är klart att det var jobbigt. Jag minns tonåren. Pappa var blomsterbud i Malmö, när brorsan och jag såg hans bil komma farande vände vi bort blicken, låtsades inte se. Jag tror att pappa gjorde likadant. Det är klart att det tog, Zafer och jag behövde honom.

Ibland låser sig livet, tystnaden slår rot. Det är svårt att börja om.

– Det var först som vuxen jag vågade fråga mina föräldrar vad som egentligen hade hänt.

På vilket vis behövde du honom som pojke?

– För att han är min pappa så klart! Jag ville ju se upp till honom, men i stället var det tyst. Han ringde inte när vi fyllde år. Zafer och jag låtsades som om vi inte brydde oss, men det är klart att det tog.

Vad har tystnaden gjort med dig?

– Det tog lång tid att hitta min roll som man, jag var så präglad av mamma. Hon är fantastisk och män fanns det – underliga, roliga typer som hon hade kortvariga relationer med, men ingen som blev en pappa. Jag kände mig alltid obekväm bland killarna i skolan.

Hur menar du?

– Den eviga styrkemätningen, tuppandet. Försökte jag hänga med i jargongen tog jag i för mycket. Jag knäckte aldrig koden utan sökte mig mer till tjejerna. Där var det lugnare, och ändå alltid kul som fan.

Vi backar i berättelsen, förflyttar oss från Skånes vindpinade kust till en hotell-lobby i Stockholm. Det är första gången vi ses, Tareq Taylor är i huvudstan för en vecka fullspäckad med möten. Han har hämtat kaffe och vatten, säger att intervjun får ta den tid den tar. Jag ber honom berätta om Tareq Taylors matresa, ett programförslag för Sveriges Television som tog en helt annan vändning är han själv hade tänkt.

– Jag hade en idé om att följa kända personer till deras ursprungsort och genom maten berätta om ett liv. När vi spånade namn sade plötsligt någon i teamet: ”Men du då Tareq, ska du inte åka tillbaka till Jerusalem med din pappa och din bror?”.

Tareqs första tanke var ett absolut nej.

– I de flesta relationer finns gammalt groll. Jag var orolig för att det skulle dyka upp under resan. Vi människor är ganska bra på att inte lösa konflikter, de får ligga och pyra, ingen vet när utbrotten kommer.

I klartext menar han att det under inspelningen inte skulle finnas utrymme att säga: ”Nu skiter jag i det här. Jag åker hem.”

I sex delar får vi se Seif Daoudi återvända till de gator där han lekte som barn.

– Pappa var som värsta Elvis Presley, alla i hans ålder kände till honom. Han var någon annan än det blomsterbud vi sett honom som i Malmö. Det var nyttigt att få vända blicken.

– Zafer och jag har alltid varit öppna känslomässigt, pappa har haft svårare att dela med sig. Frågar man får man alltid svar, men han berättar inte spontant. Att se honom hoppa på stenarna i Gamla staden, hälsa på alla och njuta av den mat han vuxit upp med, var något helt annat. Han blev en annan.

Seif Daoudi kom till Malmö och Kockums när Sverige skrek efter arbetskraft. Det som var tänkt som en ung mans äventyr och möjlighet att på relativt kort tid tjäna så mycket pengar att han kunde bidra till familjens försörjning, blev ett helt liv här. Allt detta får vi lära oss i serien, som fick ett bejublat mottagande.

– Det var helt fantastiskt, säger Tareq Taylor. Jag har fått mängder med videor och fotografier, där människor lagar den upp och ner-vända lammgrytan Maklube. Hemma ligger en halvmeter handskrivna brev, böcker, reportage … Journalister och soldater som tidigare har arbetat i regionen har hört av sig …

Han har också fått reaktioner från Israel, människor som förvånat sagt: ”Ser det ut så på Västbanken, jag har aldrig varit där.” Många med olika religiös och politisk bakgrund har konstaterat: ”Så lika vi är trots allt.”

Men allvarligt talat, mat i ett område så präglat av våld? Som tittare får vi besöka Jerusalem, Tel Aviv, Ramallah och Nablus. Hur skulle koriander och lamm, kanel och lök kunna beskriva en plats så marinerad i fanatism, ondska och död?

– De politiskt vinklade berättelserna talar ofta om system. Jag ville beskriva min pappas bakgrund, miljöerna, människorna och maten.

Han tar sats:

– Vi människor är ganska lika, inte sant? Vi kan ha olika frisyrer och hudfärg, men har ofta samma drömmar. Vi vill hitta någon att älska, bygga ett hus, ett företag, en familj. Och alla behöver äta.

Vilket mottagande förväntade du dig?

– Å ena sidan tänkte jag att människor skulle uppfatta idén som aningslös, att åka till just den platsen och tala om mat, liksom förbise konflikten. Å andra sidan tänkte jag att en del nog skulle se det hela som ett politiskt inlägg. Pappa är palestinier, ibland räcker det med att bara nämna ordet Palestina för att dela upp människor i två fientliga läger.

Är det verkligen enbart minnet av bussen som fått dig att vänta så länge på att komma tillbaka?

– Bussen symboliserar något mycket större. Åren efter vårt besök eskalerade konflikten. Pappa jobbade stenhårt, tillsammans med sin bror i USA, för att flytta resten av familjen till Amerika. För mig blev hans frågor om att återvända obegripliga. Finns ett enda skäl att återvända till en plats så präglad av oförsonligt hat? Och så var det förstås den privata delen; om vi inte kunde umgås normalt i Malmö, hur skulle vi klara det i ett så utsatt Jerusalem? Och åren gick …

Hur var det då, att återvända?

– Helt fascinerande! Tänk att vara på en plats där tre stora världsreligioner möts. Kristna på väg till Golgata, judar i synagogan, muslimer i moskén. Vi mötte horder av människor med olika religioner – och alla gick tillsammans. Det fungerar för att det måste fungera! Det är klart att Jerusalem var hårt militärt bevakat, jag är inte naiv, men soldaterna gjorde stämningen snarare nervös än trygg.

Det är i periferin andra krafter börjar verka menar Tareq, som själv inte bekänner sig till någon religion.

– Den med politiska eller ekonomiska motiv som kan knyta en religiös grupp till sig blir förstås otroligt stark, men i den religiösa kärnan finns inte utrymme för maktspel. Där, upplevde jag, fanns stor respekt och förståelse mellan de olika trossamfunden.

Serien är en männens resa, men vi ska inte glömma mamma Annie Taylor. Det var där tryggheten fanns under uppväxten – och fortfarande finns.

– Det var länge vi mot världen.

Visserligen bodde de tre i en enorm våning – gamla dragiga hyresrätter i Malmö var inte efterfrågade då – men möblerna var få, liksom kläderna och leksakerna. I de salslika rummen lät mamma Annie hänga upp lianer som pojkarna och deras vänner kunde klänga i. Kläder handlade hon på loppis, sprättade bort krokodiler och andra statussymboler och satte på pojkarnas tröjor.

– Vi hade ingen tv, men på den tiden kunde man hyra tv-apparater med myntinkast. Zafer och jag fick ett par kronor, precis så att det räckte till ett avsnitt av Drutten och Gena. Varannan vecka kom de och tömde tv-boxen. Hon hittade alltid vägar.
En december lämnade Annie Taylor en lapp hos julgransförsäljaren på torget. ”Jag har två små pojkar hemma som inte får vakna upp utan gran på julafton. Jag hoppas på din förståelse, stort tack!”

Med sig hem hade hon en stulen gran under armen.

– När mina föräldrar skilde sig hade mamma bara grundskola. Hon byggde sitt liv därifrån, var dagmamma, delade ut tidningar, tog taxikörkort. Sedan gick hon Komvux och Lärarhögskolan. Hon har fan i mig slitit, min mamma.

Annie Taylor kommer från en konservativ familj, pappan var brittisk diplomat.

– Hon ville slå sig fri. Det var mycket Joan Baez när jag växte upp, velourbyxor, rödvin och konstiga örter. På festerna, och de var många, fick vi barn självklart vara med. Många gånger har jag somnat under bord eller i soffor till musik och skratt.

Tareq Taylor

Som ung gick Annie Taylor i Adolf Fredriks musikklasser – hon växte upp i Stockholm – och sedan sjöng hon i kören på Malmös stadsteater.

– Zafer och jag var ofta med och lyssnade. Det var alltid ett äventyr med mamma, ett tryggt och varmt äventyr. Hon var free spirited, en hippie, sång och konst ingick i allt hon gjorde, och hon var enormt engagerad. Ju äldre vi blev, desto mer förstod vi vad hon betydde för våra kompisar. Det hände att de besökte oss, inte för att vara med mig och Zafer utan för att prata med mamma om kärleksbekymmer eller annat. Flera före detta elever har hon fortfarande kontakt med. Hon har verkligen berört många. När alla andra tyckte att deras föräldrar var pinsamma, var jag väldigt stolt över min mamma.

I serien är det pappa Seif som får försöka förklara upprinnelsen till familjens sår, båda bröderna svarar att det alltid är föräldrarna som bär ansvaret för den sorg som drabbar barnen vid en skilsmässa.

Ändå. Kärleken är så uppenbar när Tareq Taylor talar om sina föräldrar, som om de många åren av tystnad är glömda.
Men mobbningen kunde din mamma inte skydda dig ifrån?

– Nej, men det berodde inte på henne. Jag sa inget. Hade hon vetat hade hon agerat.

Han berättar om ondskan satt i system:

– Mamma var dagmamma så jag gick bara helt kort på dagis. När jag var sex år kunde jag redan läsa och skriva, både svenska och engelska. Och jag kunde laga lite mat eftersom vi fick göra det hemma. Men det sociala spelet var jag inte speciellt duktig på.
Skolan blev ingen bra plats för Tareq.

– I början handlade det inte om misshandel utan snarare om att bli sist vald när vi skulle spela brännboll eller leka. Någon kunde skrika: ”Tareq gillar tjejer!” Det låter inte så allvarligt men när många hela tiden kastar lite skit, känner du dig väldigt utsatt.

I mellanstadiet blev det värre.

– Jag skulle brottas ner, hånas. En gång på fritids var det en kille som humpade mig, han juckade som en hund mot mitt ben framför alla andra. Fy fan så förnedrande. Jag gick aldrig mer dit.

I årskurs sju eskalerade mobbningen. Ingen sade något. Ingen gjorde något.

– De fyllde käften på mig med rönnbär och skitpapper. Skolan blev en jävligt svår plats. Fortfarande har jag svårt att kliva in på en skolgård.

Men jag fattar inte; varför berättade du inte?

– Jag borde förstås ha gjort det, men jag skämdes. Det är pinsamt att inte få vara med. Hur förklarar du att någon juckar mot ditt ben? Man tar på sig skulden. ”Vad gör jag för fel, varför gillar de inte mig?”

Tänk att minnas en hel grundskoletid som ett helvete? Att varje morgon gå till skolan med ont i magen? På lovet mellan årskurs åtta och nio hände något som kom att förändra allt.

– Jag blev kär i en av skolans mest åtråvärda tjejer och hon verkade gilla mig. Vi var aldrig ihop, men hängde hela den sommaren.

Killarna såg det, jag kunde ana deras avund. Det lyfte min självkänsla något så kopiöst att hon ville vara med mig.

Dessutom hade han och Zafer börjat surfa. Havet gjorde dem starka, både fysiskt och psykiskt.

– Det finns ingen som klarar att angripa någon som är likgiltig. Den leken dör. Mobbaren blir till åtlöje. Efter den sommaren visste alla att jag inte tog mer skit, det syntes i mina ögon. Jag var oantastbar.

Fortfarande har jag svårt att kliva in på en skolgård

Medan Zafer valde att följa surfingen över hela världen, hamnade Tareq i ett kök, kanske mer för att han ville bort från skolan än för att han älskade mat. Gymnasiet var inte ett alternativ, i stället blev det restaurangskola och för första gången en känsla av att han var välkommen.

– I restaurangköket förstod jag att jag var lika viktig som alla andra. Om jag var sen fick jag en utskällning, men inte för att jag var långhårig, hette Tareq eller hade en palestinsk pappa, utan för att jag behövdes.

Men, jag vill hålla kvar lite vid mobbningen.

Kände du aldrig en lust att hämnas?

– Nej, inte i nian, men känslorna dök upp en gång senare. Jag hade varit utomlands en lång period. Seglat, surfat, dykt, arbetat som kock … jag växte in i mina fötter, kan man säga. När jag kom hem började jag som servitör på Kungsparken i Malmö.

Restaurangen hade 800 sittplatser, Tareq fick den näst största stationen och på bara några veckor utsågs han till den näst bäst säljande servitören. När köksmästaren plötsligt slutade sade Tareq: ”Jag kan ta hans jobb.”

– Jag var 18 år, flera av mina plågoandar från skolan råkade jobba där. Nu var jag deras chef.

Hämnades du?

– Jag kände ett litet rus ett tag. En av killarna bad om ledigt. Jag sa nej. En annan var känslig för lök, jag tvingade honom att skala lök en hel förmiddag. Så där höll jag på två, tre dagar. Sedan slog det mig: ”Vad fan sysslar jag med? Får jag ut något av det här?Det är mina kollegor, jag ska jobba med dem.”

Och om man blir vittne till mobbning?

– Ingrip! Det handlar inte bara om att skydda den drabbade utan också om att få den som mobbar att förstå att den typen av beteende inte belönas. Budskapet ska vara tydligt: ”Fortsätter du så här får du inte vara med.” Man kan säga det vänligt och med respekt. Det hjälper även mobbaren till ett bättre liv. Många av mina värsta mobbare – har jag förstått i efterhand – hade stora problem hemma. Det ursäktar inte handlingen, men man förstår bättre.

Din värld – restaurangbranschen – är ju knappast känd för att behandla människor bra i alla lägen?

– Det har tack och lov förändrats. Mycket har vi nog den öppna kommunikationen att tacka det för. Ungdomar berättar vad som händer på sociala medier, kampanjer som metoo får genomslag. Att uppmärksamma dåligt beteende gör oss alla … medvetna. Vilka ord använder jag? Hur bemöter jag andra? Men det sker inte per automatik.

Vår tid börjar lida mot sitt slut. Om några veckor ska vi mötas på stranden i Lomma, men det vet varken han eller jag i den tomma frukostmatsalen. Några frågor återstår.

Vad är det med mat som gör dig lycklig?

– Den kreativa processen. I allt från att tänka, skaffa ingredienser, samarbeta, laga, möta gästens reaktion. Mamma släppte in Zafer och mig tidigt i köket. En gång i lekskolan ville jag göra gröt och fröken sa ja. Jag fick havregryn, vatten och salt, men när jag frågade var spisen var, sa hon: ”Nej, är du tokig! Den får du inte använda.” Jag fattade ingenting, varför hade jag fått alla ingredienser?

Hans första matminne är en sockerkaka i ugnen hemma hos mamma. Några viktiga moment hade emellertid tappats bort. Som att sätta på ugnen.

– När mamma kom hem serverade jag en slabbig gegga i sockerkaksform, men hon gjorde som bra mammor gör.

Nämligen?

– Hon sa: ”Åh, det var den godaste kaka jag har ätit!” Nästa gång glömde jag inte ugnen och jag lyckades få rätt mängd mjöl i smeten.

Tareq älskar restaurangvärlden.

– Det är som en teater, spännande och nervöst. Där och då ska publiken fångas. Det finns bara ett nu.

Men visst måste du väl ha misslyckats någon gång?

– Ja, för tusan! I början slog jag ifrån mig kritiken. ”De är för dumma för att förstå den höga nivån på min matkonst … ” Gud, så fånigt! Det där är ju bara självömkan.

Har man skapat något som inte faller andra i smaken svider det som fan, konstaterar han. Det gäller inte bara kockar utan alla kreativa människor.

Goda råvaror, bra miljötänk, att värna de äldres livskvalitet genom vällagad, näringsrik mat – och mat till flera än bara de rika har blivit hans rättesnören.

– Gamla föreställningar om att tillverka billigt och sälja dyrt utan lång hållbarhet håller inte. Vi måste skippa slit- och slängmentaliteten. Världens resurser räcker inte, och dagens konflikter handlar nästan uteslutande om just resurser. Det kan gälla olja, vatten, mat.

Han har en paroll, en ståtlig sådan: Det han gör ska vara till större nytta för andra än för honom själv.

Tareq Taylor driver sex företag, ett sjunde är på gång. Han är engagerad i Bris och Unicef. Han jobbar mer än många andra, jag frågar förstås varför. Lust är sällan den enda förklaringen till ett enormt arbetstempo.

– Kanske finns ett visst mått av revansch. Eller rädsla? Även om vi hade det underbart med vår mamma såg jag ju att vi levde med en stor ekonomisk osäkerhet. Skulle pengarna räcka till allt vi behövde? Den osäkerheten har påverkat mig, mycket mer än Zafer som valde ett annat liv. Så visst handlar mitt arbete en del om ekonomisk trygghet, men ännu mer om möjligheten att arbeta kreativt, kunna skapa arbetstillfällen, bidra till samhället.

– Sedan är det ju så att ju mer man arbetar, desto fler möjligheter dyker upp. Om det är tur eller skicklighet? Det hade Ingemar Stenmark ett bra svar på.

Tareq Taylor refererar till skidlegendarens berömda citat, det när han efter ytterligare en seger fick frågan om framgångarna kanske mest handlade om tur. Stenmark svarade surt: ”Jag vet ingenting om tur. Bara att ju mer jag tränar, desto mer tur verkar jag ha.”

Fler utvalda artiklar