Taube drog en vals och gjorde succé

Enligt legenden var det en misslyckad seglats som tvingade Evert Taube att blidka sina värdar genom att skriva Calle Schewens vals. Men som ofta med Taube, en inte helt sann historia. I vår serie om sommarhits har vi landat på en brygga i Roslagen.

Evert Taube själv utvecklade historien med att han därefter satt ensam vid bryggan och skapade, inspirerad av att se godsägare Carl von Schewen dansa en bit bort. Trubaduren mindes också hur han senare framförde stycket för Pelarordens medlemmar: ”Jag sjöng. Det blev tyst. Jag slutade. Fortfarande lika tyst. Den obeskrivligt fina stämning, som är julinattens i Roslagen, hade inte förstörts av min visa. Det kände jag – och alla. Plötsligt reste sig en åttioårig fiskare i blå korderoj, hakskägg och stärkt lågkrage, vände sig åt Carl von Schewens håll och ropade med skärpan hos en sjöman: ’Tack, Calle Schewen!’”

Det är en bra historia – men troligen inte helt sann.

David Anthin, som 2007 disputerade med avhandlingen Evert Taubes scener – från Cabaret Läderlappen till Gröna Lund, har lärt sig att ta nationalskalden med några nypor salt.

– Troligen hade Taube skrivit på den där visan ett tag. Han skulle trots allt ut och träffa sin forna svärfar, Albert Engström, och en rad andra kulturella högdjur och det gällde att imponera på dem. 

Att I Roslagens famn, som visan egentligen heter, är så genomarbetad talar också för att den inte är skriven i en handvändning. Melodin, närmast en wienervals till sin komposition, och de många temana i texten är inte sådant som skapas i all hast, menar David Anthin.

– Jag har sett annat som Taube bevisligen har gjort mer i stunden, saker han skrev på Den Gyldene Freden eller annan tillfälleslyrik, och det har inte haft framtiden för sig utan är helt bortglömt i dag. Som tur är.

Men att skarva lite på sanningen hörde till. Dåtidens schlagerförfattare gjorde sitt bästa för att bräcka varandra i bra historier om hur deras hits tagit form. Oftast för att förekomma kritik om hur det faktiskt gått till – att låten komponerats på en kafferast eller på krogen – men ibland också för att, som i Taubes fall, påtala att inspiration var något magiskt, uppifrån kommandes.

– Och en sak har jag lärt mig om Evert Taube: han ljög sällan helt, det fanns oftast ett uns av sanning i det han sa, säger David Anthin.

Så även denna gång. Otvivelaktigt tillkom i varje fall visan just sommaren 1931. Högst troligt framfördes den också i ett tidigt skede vid mötet med Pelarorden på Hötö svansar. Att Albert Engström senare samma sommar lät trycka texten i Söndagsnisse-Strix tyder på det. I tidningen framgår att originalet talar om att ”julinattsskymningen smyger sig fram”, och att det därmed har skett en förändring till hur låten i dag ofta sjungs.

– Ofta ser man ju ”juninattsskymning” och där brukar jag lite besserwisseraktigt påtala att julinattsskymning är mest korrekt, även om båda kan betraktas som godkända. Pelarorden sammanträdde ju också första söndagen i juli. Att det med tiden ändrades till juni beror säkert på att det appellerar till midsommar och sådant som svenskar förknippar med känslan i visan, säger David Anthin.

Man ska också komma ihåg att visan kom på den tiden då svensken fick semester och Calle blev idealet för hur en svensk familjefar skulle semestra.

Visans dansanta ”Calle” är också högst sann. Godsägaren Carl von Schewen var på plats ute på sitt Håtö svansar den sommaren och blev tack vare visan en kändis som fick turnera Sverige runt.

– Det är rätt kul, för det sägs att han egentligen var rätt tillbakadragen, berättar David Anthin. Men det blev ju stora turnéer för honom. En gång fick han åka runt i en vagn på Stockholms stadion under en fotbollsmatch och vinka till folket. Och så åkte Vecko-Journalen ut och gjorde ett stort reportage på ön. De slängde fram någon ung tjej som fick dansa med honom på bilderna.

Någon omedelbar Sverigeturné blev det dock inte för Carl von Schewen efter Pelarorderns möte i juli 1931. Det kom nämligen att dröja några år innan visan tog fäste ordentligt hos svenska folket.

– Det var egentligen först när Sven-Olof Sandberg – dåtidens främsta smörsångare, älskad av folket och hånad av recensenterna – sjöng in visan som den slog igenom, säger David Anthin.

Snart var den upphöjd till inofficiell svensk nationalsång. Efter en Taube-konsert i Karlskoga 1938, då trubaduren inte sjöng låten som extranummer trots att det förväntades, rasade recensenten: ”Att inte få Calle Schewens vals som extranummer vid en Taubeafton är ungefär detsamma som att utelämna kaffet efter en bättre middag.”

Regissören Bo Widerberg är en av dem som i mer modern tid har hyllat visan. Särskilt tog han fasta på höet: ”Det är nästan så man nyser när man hör den”, sa Widerberg till Dagens Nyheter.

David Anthin tror sig veta varför visan har blivit så älskad:

– Den fångar sommarkänslan. Och Taube lyckas genialt nog få med lantliga miljöer som finns i hela Sverige, inte bara i Roslagen. Man ska också komma ihåg att den här visan kom på den tiden då svensken fick semester och Calle blev ju på något sätt idealet för hur en svensk familjefar skulle semestra. Man kanske inte volmade sitt hö men man klippte i varje fall gräsmattan, man kanske inte vittjade ”200 krok” men man gick ner till bryggan och fiskade.

Att Taube upphöjde Calle Schewens livsstil handlade mycket om publiken den kvällen ute på Håtö svansar. Pelarorderns medlemmar var naturdyrkare som föraktade det ytliga semesterlivet och istället framhöll den äkta rospiggen som ideal – en som inte var en nattsuddare utan längtade till gryningen, en som var aktiv och kavat nog att fixa såväl de egna markerna som några valssteg, en som förtjänade en sup i form av ”kaffe med kron” men i övrigt var ”nykter och klok”.

– Taube flirtar med de ideal som härskade i orden – och det råkade vara ideal som svenska folket anammade. Då som nu. Även om många av oss i dag faktiskt lever ett ytligt semesterliv är idealet ofta ändå att gå där hemma på täppan och leka hemmansägare.

Valstakten bör inte heller underskattas, menar David Anthin. Han beklagar att dagens unga musiker inte längre tycks kunna spela i tretakt. När han satte samman antologin En svensk visbok blev han varse att Peter Lundblad sagt sig ha blivit hånad för att ha skrivit Ta mig till havet som vals.

– Det är sorgligt, säger David Anthin. Benny Andersson har påpekat att merparten av Kristina från Duvemåla är skriven i valstakt, och att det egentligen är det perfekta versmåttet för att få en hit. Så det är väl ett råd till dagens unga musiker: skriv i tretakt så får ni succén ni längtar efter.

Läs fler artiklar ur serien:

”Sommaren i city” – från Degerfors till Kylie Minogue

Så blev ”Sol, vind och vatten” alkoholfri