”Tavlan kostar fem öre”, sa farbror Oskar

  • 17 feb 2023
  • 6 min

Oskar Bergman tar sin dagliga tupplur. ”Han sov alltid med fötterna mot kakelugnen eller mot en stolsrygg: ’Blodet får liksom fart upp i skallen då’, sa han”, har Lars Westman berättat. // Foto: Ola Ringström

”Tavlan kostar fem öre”, sa farbror Oskar
Lars Westman

Oskar Bergman tar sin dagliga tupplur. ”Han sov alltid med fötterna mot kakelugnen eller mot en stolsrygg: ’Blodet får liksom fart upp i skallen då’, sa han”, har Lars Westman berättat. // Foto: Ola Ringström

Lyssna på artikeln

Som barn hälsade Vi-skribenten Lars Westman gärna på hos sin granne, målaren Oskar Bergman, och köpte tavlor för fem öre styck. Här följer Westmans hyllning till farbror Oskar på dennes 100-årsdag. Detta med anledning av Thielska galleriets utställning med Oskar Bergmans måleri som öppnar i februari.

Ur Tidningen Vi nummer 34/1979


Jag läser till min häpnad i tidningarna att Oskar Bergman skulle ha fyllt hundra år i år. Jag försöker räkna ut hur gammal jag själv var när jag fick min första tavla av honom.

Antagligen sju eller åtta år.

Han brukade ge bort tavlor till oss barn i husen runt omkring. Det roade honom antagligen att tänka på vad föräldrarna skulle säga när deras ungar kom hem med Oskar Bergman-tavlor.

– Den kostar fem öre, sa han till mig och jag tog tavlan, sprang hem med den och bad att få fem öre.

Det var som om en bomb hade slagit ner. Oskar Bergman var en stor konstnär vars tavlor betalades med flera hundra kronor styck.

– Var har du fått den ifrån? sa min mamma.

Jag fick i alla fall femöringen och sprang tillbaka till farbror Oskar.

– Jaså, får jag betalt? sa han. Ja, då får du en tavla till.

”Snö”, 1908. // Foto: Thielska galleriet

Jag tyckte det var fina tavlor, fast inte särskilt spännande. Bara en massa björkar och blommor. Nästan inga människor, fast han själv var så intresserad av människor, även av oss barn, som han förde långa samtal med, vilket var ovanligt bland de vuxna.

När jag mötte honom sa han alltid: ”God dag, Lars.” Inte nåt fjantigt och tillgjort i stil med ”Hej på dej, lille Lars”, som var det vanliga, om dom vuxna över huvud taget visste vad man hette.

Nej, farbror Oskar förhörde sig noga om vad man höll på med, och när man berättat sa han:

– Va paj, va paj, va farsipaj.

Det visste man inte vad det betydde förrän man blev stor och började läsa Grönköpings veckoblad.Fotnot: ”Va paj, va paj, va farsipaj” är inledningsstrofen till Finlands nationalsång ”Vårt land, vårt land, vårt fosterland” översatt till transpiranto, ett påhittat skämtspråk som lanserades 1929 i Grönköpings veckoblad.

En gång när jag var nitton knallade jag in till honom för att visa min första tidningsartikel, alltså en grej som jag skrivit själv och fått in i en tidning.

Nu tänker jag med häpnad på att jag faktiskt gick in till just honom för att visa vad jag skrivit, men det berodde antagligen på att han alltid ville veta vad man höll på med.

Han läste noga igenom hela artikeln och sa:

– Va paj, va paj, va farsipaj.

Det betyder ”Vårt land, vårt land, vårt fosterland” och var menat som beröm.

”Björkar och vitsippor”, 1946-1945. // Foto: Thielska galleriet

Han var då i 70-årsåldern men målade minst en tavla om dagen och befann sig aldrig i några produktionskriser, vilket var fallet med de andra målarna i Saltsjöbaden. De målade mer neurotiskt och hade olika perioder, som Picasso.

Farbror Oskars tavlor köptes också av sådana som i dag till sin häpnad måste inse att de har en liten förmögenhet på väggarna.

När jag var springschas i Konsum kunde det hända att jag kom in till folk som tillhörde arbetarklassen och bodde på ”fel sida” om järnvägen men hade väggarna tapetserade med Oskar; antagligen för att Oskar var den ende målaren i Saltis som verkligen målade det som fanns runtomkring honom.

Så småningom sögs man in på allvar i hans konst, samtidigt som man levde mitt i den konkretistiska och abstrakta modernismen och därför fick smyga in till farbror Oskar i hemlighet. I stället borde man ju ha stått upp och försvarat Oskar Bergman när ens kompisar på konstfack fnös åt honom.

Förlåt, farbror Oskar.

Man skröt inte precis över att man kände Oskar Bergman, vilket man borde ha gjort och lugnt kan göra i dag när folk säger:
”Otroligt, kände du verkligen honom.”

”Italiensk stad”, 1912-14. // Foto: Thielska galleriet

Vad försökte han lära en? Jo, att alltid hålla fast vid det man innerst inne tror på, och ge fan i vad folk säger, utan att för den skull använda sin styrka till att förtrycka andra.

Han var generös, ibland på gränsen till det obegripliga; som när han gav bort sina originalutgåvor av Swedenborg, värda en förmögenhet, till kejsar Haile Selassie, av alla, när denne besökte Stockholm. Oskar påstod att det gick ”en båge av ljus” mellan Swedenborg och kejsaren av Etiopien.

Antagligen hade han rätt. Och resten av sitt liv gick han omkring med tackbrevet från kejsaren i sin plånbok.
Sådan var han, bland annat.

Och tavlorna jag fick av honom? Ja, dem sålde jag för en fruktansvärd massa pengar 1963 när jag gifte mig och behövde pengar till soffgrupp, teve, fladdermus-stol, elvisp, persienner, vigselringar plus bröllopsresa till Balearerna.

Nu är det så dags att ångra både det ena och det andra; och mest då att man inte berättade för farbror Oskar om vad han hjälpt till med.

– Va paj, va paj, va farsipaj, skulle han ha svarat.


Fotnot: Utställningen Stilla naturmed Oskar Bergmans måleri finns att se på Thielska galleriet i Stockholm under tiden 18 februari till 20 augusti.

Fler utvalda artiklar