The show must go on – så fan heller

Nej, musikeryrket är inte ett hittepå-jobb och musiker saknar inte disciplin, som DN:s ledarskribent Susanne Nyström tycks tro.Fotnot: Stäng[Läs ledaren i DN](https://www.dn.se/ledare/susanne-nystrom-gronsaksodlingen-ar-basta-skolan-in-i-arbetslivet/) Det här är min berättelse.

Jag är yrkesverksam musiker sedan 25 år.

De senaste 13 åren har jag turnerat världen över med The Real Group. Behöver jag tillägga att det är ett heltidsjobb?

Under denna vår är jag privilegierad som har ett jobb, till skillnad från 99 procent av mina kollegor. Behöver jag nämna corona. Jag är en av sångarna i TV4:s största familjeunderhållning Let’s Dance.

Som musiker ska man infinna sig på lördagsmorgonen klockan 10.00 och sedan jobba till sena kvällen, cirka 23.00.
13 timmars arbetsdag.

Just denna lördag i april känner jag av smärtor i magen vid 5-tiden på morgonen och när blödningarna börjar vid 7-tiden förstår jag att det är ett missfall.

Jag ligger halvt avsvimmad på badrumsgolvet när jag tänker att det förhoppningsvis går över till klockan 10 då dansparen ska börja repetera sin dans till oss i liveorkestern. Jag hinner också tänka på hur många Alvedon och Ipren man behöver för att smärtan ska gå att hantera.

Men sedan slår mig en ny tanke.

När jag ligger där på golvet tänker jag fan heller.

Jag är 44 år. Under mina 25 år som yrkesverksam musiker har jag bara ställt in ett gig. ETT gig på 25 år. Otaliga gånger har jag haft skyhög feber och proppat i mig diverse febernedsättande droger bara för the show must go on.

Jag har ätit kortison för att få slitna, sjuka, trilskande stämband att prestera åtminstone några toner för the show must go on.

Jag har varit gravid i 7:e månaden och jetlaggad landat i Tyskland efter en turné i Asien med så kraftiga sammandragningar att jag trodde att jag skulle förlorat barnet. Ändå satte jag mig på en stol på scenen och konserten fortgick, för the show must go on.

År 2014 föll jag in i en depression och bad om att bli sjukskriven men insåg att så många människor – kollegor och konsertbesökare – skulle bli lidande om jag var sjuk, så jag tog antidepressiv medicin för the show must go on.

På 25 år har jag aldrig haft betald semester.

Jag har aldrig varit officiellt sjuk.

Om det är nånting jag INTE saknar så är det disciplin.

Så när jag ligger där på golvet och känner hur mitt tredje barn lämnar livet, tänker jag att fan heller. Jag är tillräckligt gammal nu för att det ska vara okej att just i dag sjukanmäla mig ifrån mitt jobb.

Obetalt såklart.

Det sorgliga i min historia är inte bara det förlorade barnet utan att jag inte alls är unik. Otaliga är de historier som aldrig berättas om hur vi musiker vänder ut och in på oss själva bara för att publiken och producenterna ska få sitt.

Vi betalar med vår hälsa men det har blivit så normalt att vi inte ens tänker på det.

Det behövdes ett missfall för att jag skulle förstå.