Under åren 1975-79 fanns i Vi en serie som kallades ”Mitt porträtt av mig”. Ett 50-tal svenska författare skrev självbiografiskt, och ritade även sitt självporträtt (med skiftande resultat). Här följer Theodor Kallifatides bidrag från 1977.

Ur Vi nr 34-35/1977

När jag var omkring femton år och fortfarande bodde i Grekland fick jag i mina händer en roman av den italienske författaren Luigi Pirandello.

Romanen handlade om en man som sökte friheten. Men friheten var omöjlig att nå. Till slut bestämde han sig att dra hela världen vid näsan. Han regisserade sitt självmord.

Han lät sina kläder och sina handlingar ligga kvar på en enslig strand. Sedan försvann han. Alla trodde naturligtvis att han hade tagit sitt liv.

Matias Paskal, så hette mannen, började ett nytt liv. Men mycket snart var han lika ofri som förr. Livet hade hunnit ikapp honom på nytt. ·

Länge grät jag efter att ha läst boken.

Drömmen om friheten var en omöjlig dröm men en livaktig sådan. ·

Vi växte upp i skuggan av ett nyss avslutat inbördeskrig, våra lekar bevakades av den sjätte amerikanska flottan. Våra första cigarretter fick vi av berusade amerikanska marinsoldater.

Under sådana omständigheter blev friheten det djupaste behovet, men naturligtvis visste vi inte det.

Åren gick. Jag och många av mina kamrater vandrade olika stigar och varje gång trodde vi på friheten. Vi underkastade oss kärlekens möjligheter, vi undersökte vänskapen och dess villkor; vi blev aktiva socialt och politiskt.