Theodor Kallifatides: ”Mitt språk var min fiende”

Under åren 1975-79 fanns i Vi en serie som kallades ”Mitt porträtt av mig”. Ett 50-tal svenska författare skrev självbiografiskt, och ritade även sitt självporträtt (med skiftande resultat). Här följer Theodor Kallifatides bidrag från 1977.

Ur Vi nr 34-35/1977

När jag var omkring femton år och fortfarande bodde i Grekland fick jag i mina händer en roman av den italienske författaren Luigi Pirandello.

Romanen handlade om en man som sökte friheten. Men friheten var omöjlig att nå. Till slut bestämde han sig att dra hela världen vid näsan. Han regisserade sitt självmord.

Han lät sina kläder och sina handlingar ligga kvar på en enslig strand. Sedan försvann han. Alla trodde naturligtvis att han hade tagit sitt liv.

Matias Paskal, så hette mannen, började ett nytt liv. Men mycket snart var han lika ofri som förr. Livet hade hunnit ikapp honom på nytt. ·

Länge grät jag efter att ha läst boken.

Drömmen om friheten var en omöjlig dröm men en livaktig sådan. ·

Vi växte upp i skuggan av ett nyss avslutat inbördeskrig, våra lekar bevakades av den sjätte amerikanska flottan. Våra första cigarretter fick vi av berusade amerikanska marinsoldater.

Under sådana omständigheter blev friheten det djupaste behovet, men naturligtvis visste vi inte det.

Åren gick. Jag och många av mina kamrater vandrade olika stigar och varje gång trodde vi på friheten. Vi underkastade oss kärlekens möjligheter, vi undersökte vänskapen och dess villkor; vi blev aktiva socialt och politiskt.

Vid elva års ålder fattade jag beslutet; att aldrig mera skriva.

Många av mina vänner fann det de sökte, En del inte. Jag var bland dem som inte gjorde det. Alla de trådar jag prövade visade sig leda tillbaka till labyrinten där Minotaures väntade. Jag hade inte mött min Ariadne som skulle räcka mig garnnystanet för att komma ut ur mitt fängelse.

Jag hade redan tidigare känt språkets magi men också dess gränser. Ännu i dag minns jag och rodnar hur jag vid elva års ålder skrev min första berättelse och hur jag gång på gång måste säga det som många andra före mig hade sagt.

Jag var rasande. Ännu i dag blir jag rasande när jag tänker på det. Jag kommer ihåg alla de fraser som inte var mina, alla de ord som inte var mina.

Vid elva års ålder fattade jag beslutet; att aldrig mera skriva. Det var ett klokt beslut. Drömmen blev bara starkare av motståndet.

Men så kom en dag och mitt liv ändrades på nytt. Vi skulle flytta från den lilla trånga lägenheten där vi hade bott i många år till en något större. Jag hjälpte till med flyttningen av våra saker. Jag bar på en kartong med några böcker och kartongen brast. Böckerna spred sig på gatan men också några gulnade ark.

Jag tog upp dem med darrande händer, Jag anade något, Arken var fullskrivna med min fars vackra handstil. Det var dikter som han hade skrivit i fängelset. Jag läste dem med bultande hjärta och sedan lovade jag mig själv att en dag skriva alla de sånger som han inte hann med.

Men innan man kan börja skriva måste man lära sig läsa. Med fasa ser jag ibland uttalanden av unga svenska författare som skryter över att de inte har läst något. De tror att man blir mera påverkad av att läsa än att inte läsa, men de tror fel. Ju mer man läser desto större chans har man att finns sin egen väg, att inte trampa på andras stigar och tro att man går på sin egen.

Jag läste alltså. Jag läste allt jag kom över. Skolan var inget problem. Jag har aldrig förstått hur någon kan ha problem med att klara av läxorna, men det är mycket som jag inte förstår.

Jag läste de stora ryssarna, jag läste fransmännen, jag läste Dickens och senare den nyare amerikanska litteraturen. Jag läste Strindberg och Hamsun, italienarna, turkarna; kort och gott allt som fanns översatt.

Efter några år hade jag lyckats bota en stor del av min okunnighet. Men den svåraste fienden var kvar: mitt språk. Jag kände att jag aldrig skulle kunna resa mig över grekiskan. Språket var helt enkelt för stort. Det hade tjänat alldeles för många herrar under en alldeles för lång tid.

Jag skrev och skrev men jag kände mig fången hela tiden. Jean-Paul Sartre säger någonstans att ”språket stjäl mina tankar”. Så intelligent kunde jag inte formulera mitt problem, det var mitt problem.

Det var alltså inte en tillfällighet att jag övergav mitt språk. Det var däremot en tillfällighet att jag lämnade mitt land. Jag kunde lika gärna ha blivit kvar i Grekland, men det är en annan sak.

När jag anförtrodde mina planer att skriva på svenska blev mina vänner häpna, en del hånade mig och en del trodde att jag var skvatt galen.

Men jag visste att min fars berättelse måste sägas och att jag inte kunde säga den på grekiska. Jag envisades och efter några år kunde jag får ner ett par hyggliga meningar.

På den vägen är jag fortfarande. Ännu känns inte svenskan som ett fängelse. Ännu är det ett stort och härligt äventyr att vandra i världen med dess hjälp.

Det kommer kanske en dag då också svenska blir ett fängelse. Då måste jag överge även det. Eller också sluta skriva.
Om jag kan.

Ty som Aksel Sandemose säger: ”Kan man sluta skriva, då skall man också göra det!”