Thomas Stenström: ”Jag hade kunnat sitta på kåken för att få spela musik”

Artisten och låtskrivaren Thomas Stenström lever snabbt, maxat. Eller är det egentligen alla andra som är långsamma?

Hur skulle du beskriva dig själv?

– Snabb. Jag vet inte riktigt hur snabb jag är när jag springer, det var länge sedan jag testade, men i allt annat jag gör i livet går det fort. Eller så är alla andra väldigt långsamma.

Vilket vägval i livet har format dig mest?

– När jag var 18 blev jag erbjuden att ta över en krog men började istället spela gitarr i ett rum på en folkis i Smålands skogar.

Vad skulle du ha gjort om du inte vore artist?

– Jag har väldigt svårt att tänka mig ett liv där musik inte finns med. Hade jag haft den där krogen hade jag bara jobbat för att få ihop tid och pengar för att sitta och skriva låtar. Jag hade kunnat sitta på kåken för att få spela musik.

Vad uppskattar du mest hos en vän?

– När den säger ifrån. Jag uppskattar när man vågar ge kritik och någon säger ’Nu är du nära gränsen’ eller ’Nu har du klivit över gränsen’. Varje gång jag känner mig ifrågasatt eller kränkt tänker jag att jag borde vara tacksam och glad. Det händer rätt ofta på turné att folk säger ’nu får du dämpa dig, Thomas’.

Vilken person har betytt mest för dig?

– Alla de personerna är hemliga. Det är min familj. Det finns fem-sex personer som jag inte har någon lust att rangordna.

Vilket karaktärsdrag hos dig själv är du mest trött på?

– Att jag är så snabb. Jag vill att det ska vara så maxat hela tiden, men jag har blivit riktigt trött på att jag är på det sättet.

Vad gör du helst en ledig dag?

– Det är fruktansvärt sällan jag får en riktigt bra ledig dag, men då går jag runt i Stockholm och känner min kärlek till storstaden. Jag är den lilla killen från landet som tycker det är häftigt att man kan köpa snus vilken tid på dygnet som helst. Det är ballt att det finns fik. Jag förundras över att så många människor kan bo på samma plats.

Vad är din bild av lycka?

– Man borde tänka på lycka som att det är samma sorts impulsiva känsla som att frysa eller svettas. Man ska inte jaga den, det är bäst om lyckan bara får komma utan att man själv kontrollerar den. Som ett kroppsligt fenomen.

Vad betraktar du som din största olycka?

– Det har hänt en del grejer men hela min låtkatalog handlar om mina olyckor. På nåt sätt är det ju mitt levebröd och värv. Olyckorna är med mig jämt och jag har gjort dem till mitt yrke.

Vad skulle du göra om du vann 20 miljoner kronor?

– Jag har både haft jävligt lite pengar och jävligt mycket pengar. Om jag fick 20 miljoner skulle jag inte göra någonting. Livet skulle bara fortsätta precis som vanligt.

Vilken är din största kulturupplevelse?

– Jag såg Peps Persson på Slussens Pensionat när jag var elva. Det känns som att jag satt 40 centimeter från, men det var säkert fem meter. Som jag brukar berätta historien fick jag Peps saliv i ansiktet när han spelade munspel. Det var en livsförändrande upplevelse. Efter konserten stod han i baren och eftersom jag var elva stod jag inte med där, men jag kommer ihåg att jag önskade att jag var äldre så jag kunde få vara med och snacka.

Vad ångrar du mest?

– Jag är rätt bra på att inte ångra så mycket. I början hade jag ett destruktivt sätt att skapa musik. Om jag kunde gå in som tio år äldre hade jag velat säga till den stressade killen att man inte behöver ha så mycket panik och oro. Jag hade mått bättre utan allt det, men samtidigt ångrar jag inte att jag varit med om det.

Bästa klimattips?

– Min pappa var militant sorteringspolis. Jag blev så indoktrinerad. Om jag var hos någon som inte sorterade plast tog jag hem soporna till pappa för att slänga det själv. Pappa bankade in det i våra huvuden så tydligt. Det fanns inga andra alternativ. Men han pratade inte om miljön, utan vi fick bara in vanan. Jag tänker att man kan uppfostra sina barn på det sättet. Man behöver inte ge dem så mycket klimatångest utan bara lära in de positiva vanorna. Då har de med sig det resten av livet.

När gråter du?

– Alldeles för ofta. När jag är på turné spelar jag med känslorna helt utanpå kroppen, när jag spelar live öppnar jag den porten. Jag började gråta varje gång när min gitarrist Axel tog ett solo i somras. Det blev nästan löjligt när jag stod och lipade efter tionde gången.

Vad skrattar du åt?

– Jag hamnar i många taffliga sitsar. Jag låser in nycklar i bilar och sånt. Det har jag förstått att folk tycker är charmigt. Det blir mycket Sällskapsresan-situationer för mig så jag skrattar åt mig själv för att kunna ta mig framåt.

Vilken är din viktigaste drivkraft?

– Det blanka pappret. Nästa grej. Framåtrörelsen.

Vad skulle du vilja hälsa statsministern?

– Jag vill inte hälsa statsministern något. 

Vad hatar du allra mest?

– Förenklingar. När man försöker lösa stora problem med enkla lösningar. I tiden vi lever i nu skyller många på att man inte har tid att gå till botten med grundproblemen. Man försöker hitta snabba lösningar på saker som kanske inte har några snabba lösningar, där man egentligen behöver mycket längre eftertanke. Det är livsfarligt. 

Vilken talang skulle du helst vilja ha?

– Jag skulle önska att det var enklare att spela gitarr. Mina vänner säger att man lär sig med tiden, men jag tror inte på det. Det är talang.

Hur kan du tänka dig att dö?

– Jag skulle vilja leva rätt länge, men inte vilja somna in. Någon olycka eller något spännande så man får lite adrenalinpåslag vore bra.

Vad är ditt motto?

– Life in the fast lane.

Vad önskar du dig mest av allt just nu?

– Att få komma ut och spela igen. Det är bara massa dötid tills dess som jag skulle vilja radera.