Tidernas sämsta sportlåtar

Vinter-OS i Peking är inget undantag: Vid varje mästerskap lanseras en särskild sportlåt. Varför? Vi:s musikkrönikör Johan Norberg konstaterar att idrott och musik inte hör ihop. Med ett undantag.

Ingemar Stenmark ochalpina skidlandslaget sjöng De ä’ bar å’ åk inför skidsäsongen 1976. En fullträff i den ädla konsten att skriva en idrottslåt, där fingertoppskänslan för pekoral är en förutsättning för den rätta knycken. Pekoral bor ju granne med poesin och andra radens ”varje decimeter är en tusendels sekund” kunde lika gärna skrivits av en Tranströmer, eller Aspenström.

Idrott och musik hör inte ihop, jag kan inte föreställa mig två andra saker som på samma sätt i varje beståndsdel är varandras motsatser, men i dag ska varje större mästerskap ha en egen låt. Så var det inte förr, men så är det nu, och det blir alltid dålig musik.

Okej, det finns ett undantag, GES, När vi gräver guld i USA – som egentligen är alldeles för sofistikerad i sammanhanget, och den hade heller aldrig blivit en sådan jättehit utan herrlandslagets framgångar. Men den är undantaget som bekräftar regeln: Svenska låtskrivare presterar som allra sämst när de ger sig in i genren mästerskapslåtar.

Den i vanliga fall geniale hitmakaren Per Gessle lyckades med konststycket att till fotbolls-VM 2018 skriva en låt med två sekunders paus mellan varje ord i refrängen ”Vi …är … bäst … när… det gäller.” Det gick inte alls hem på läktarna, eftersom folk hade svårt att träffa orden samtidigt.