Till försvar för: Gunvald Larsson

  • 2 okt 2020
  • 6 min

// Illustration: Kristin Lidström

Till försvar för: Gunvald Larsson
Pontus Dahlman

// Illustration: Kristin Lidström

Lyssna på artikeln

Vissa romanpersoner får ingen kärlek alls av sina författare. Men som läsare kan man ibland upptäcka andra sidor av sina litterära vänner. Kanske kan den förfärlige Gunvald Larsson slappna av med ett metspö vid en norrländsk tjärn?

Han är sonen som bara en mor kan älska. Fast egentligen inte ens hon.

Gunvald Larsson är hans namn. Boendes i en ungkarlslya i Stockholmsförorten Bollmora. Polis i åtta av författarduon Maj Sjöwall och Per Wahlöös tio delar långa svit av kriminalromaner.

Bland de hårdkokta kriminalarna i genren tillhör denna kraftige, dörrinsparkande, ultrasnobbige och nästan två meter långa polis, en av de mest fruktade. Samtidigt: den kanske ensammaste.

Brottslingarna bävar för den reglementsföraktande Gunvald, så ska det förstås vara. Författarna har varit schyssta nog att förse honom med ett stort rättspatos. Men även kollegorna skyr honom, nästan alla. Hur formar sådant en individ? Det får vi inte veta. Han borde få en upprättelse. Få bli hel. Men hur då?

Inom litteraturvetenskapen talar man om begreppet stående epitet. Homeros brukar dras fram som storanvändare och hans sätt att kalla sin hjälte för ”den mångförslagne Odysseus” lyftas fram som exempel. Jag tänker på detta grepp när jag går igenom dåtida recensioner och andra tidningstexter kring Sjöwall Wahlöös romansvit. ”Den vanvördige Gunvald Larsson”, står det i Expressen 1971. ”Den förfärlige Gunvald Larsson” fyller SvD på. Och så vidare, i tidning efter tidning. ”Fähunden Gunvald Larsson”. ”Den handsydde eleganten och grobianen Gunvald Larsson” … Jag fattar att det är en fiktiv människa som bombarderas. Men ändå. Tänk er att höra sådant. Gång på gång.

Han får visserligen utföra flera hjältedåd i romanerna, men generellt sett: Gunvald är en superarrogant semipsykopat vars estetiska vurm ter sig sjuklig. Larsson, som förskjutits av sin överklassfamilj och steppat neråt i klasstrappan, får sällan se sitt privatliv gestaltat, medan vissa av kollegernas vardagsgöranden breder ut sig på sida efter sida. Därmed minskar också förståelsen för varför han är så tvärilsk, trubbig och våldsam. Kanske längtar han egentligen efter närhet, tröst

I ett nummer av Finsk tidskrift från 1984, hittar jag intressant nog en essä om just denna karaktär. Där får jag genast rätt. Textförfattaren John-Erik Jansén konstaterar om Gunvald Larsson att det ”i alla åtta delar av dekalogin” är ”rätt tunnsått med upplysningar om hans inre liv”. En av de få psykologiska nycklarna lyfts fram. Den kommer från en scen i Den vedervärdige mannen från Säffle, där Gunvalds aristokratiska frukostvanor beskrivs. Och så, innan det är dags att lämna hemmet, berättas det i romanen:

”Då han duschade undrade han om han skulle dö idag. Det var ingen föraning. Han hade tänkt så varje morgon sen han var åtta år och motvilligt släpade sig till Broms skola vid Sturegatan.”

Räcker det med en enda annan människa för att man inte längre ska känna sig ensam? Kanske. Gunvald Larsson har i varje fall en sådan enda kamrat, den norrländskt stadige Einar Rönn. Som på sin ledighet tar med honom upp till sina längst upp i norr belägna hemtrakter, för fiskesemester.

Jag tänker mig att det är sommar och att de båda kompisarna har vandrat till en enslig fjällsjö. Hängt en nätkasse med några Pripps över myrkanten. Att de pratar länge om sina känslor för yrket och livet och låter sina beten singla genom det kristallklara vattnet. Och att busen Gunvald Larsson då, där, när öringen biter kring kroken tänker: nu får jag äntligen känna mig som en hel karaktär.


Maj Sjöwall och Per Wahlöö skrev mellan 1965 och 1975 tio deckare med Martin Beck som kriminalkommissarie, polisen Gunvald Larsson är med i de åtta sista.

Fler utvalda artiklar