Vissa romanpersoner får ingen kärlek alls av sina författare, men nu är tid för upprättelse. Annika Persson går till försvar för kulturmannen Hugo Rask, i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande – ibland är en cigarr faktiskt bara en cigarr.

Första gången Hugo Rask dyker upp i Lena Anderssons klassikerstämplade roman Egenmäktigt förfarande är vid ett seminarium där huvudpersonen, Ester Nilsson, ska tala om hans konst. För att kunna sätta sig på stolen bredvid henne får han lyfta undan hennes kappa. I samma ögonblick börjar Ester Nilsson omskapa honom till sitt kärleksobjekt. Redan hans sätt att röra fingrarna över tyget tycks henne så sensuellt att hon tillskriver honom en enastående ömhet och känslighet.

Vad Hugo Rask upplever framgår inte. Mer än att han flyttar en kappa som är i vägen. Och ibland är en cigarr bara en cigarr.
Här börjar i alla fall den relation som utgör romanens handling. En ojämlik sådan där Ester Nilsson jagar och Hugo rask jagas.

Vad vet vi om honom? Att det hålls seminarier om hans konst, att han bjuds på kulturfester och att hans ateljé på Östermalm frekventeras av unga assistenter. Att han intresserar sig för Ester Nilsson och hennes analyser av hans verk. Han söker inte upp henne. Han råkar på henne, eftersom hon förföljer honom. En gång bjuder han henne på middag. Hon säger intressanta saker. Tänker själv. Och när alla assistenterna gått hem sms:ar han snart Ester om sådant han grubblar på. Det blir fler middagar.

Rask vet inte att han förväntas besitta en enastående ömhet och känslighet. Kanske inte heller att sms:ande efter kontorstid brukar tas för uppvaktning – även i de fall textmeddelandena handlar om konsten. Eller att Ester Nilssons vill leva ihop med honom i evig tid.