Till försvar för: Max mamma i Till Vildingarnas land

Vissa romanpersoner får ingen kärlek alls av sina författare. Men som läsare kan man ibland upptäcka andra sidor av sina litterära vänner. Författaren Johanna Ekström ser stabiliteten hos en mamma som står i kulisserna.

  • 7 min
  • 16 okt 2020
Till försvar för: Max mamma i Till Vildingarnas land
Johanna Ekström
Prova idag

Lyssna på artikeln

Vissa romanpersoner får ingen kärlek alls av sina författare. Men som läsare kan man ibland upptäcka andra sidor av sina litterära vänner. Författaren Johanna Ekström ser stabiliteten hos en mamma som står i kulisserna.

En liten pojke som heter Max lever bus i vargdräkt. Hans mamma får nog och kallar honom vilding. Max morrar att han tänker äta upp henne och blir skickad till sängs utan kvällsmat.

Uppe på rummet börjar en skog att växa och sakta förvandlas väggarna till världen runt omkring. Ett hav kommer honom till mötes och en båt. Max seglar iväg, i dagar, veckor, nästan ett år. Sen når han vildingarnas land. Vildingarna är skräckinjagande men Max vinner deras respekt genom att stirra dem i ögonen utan att blinka.

Inte bara det. Han lugnar dem.

De kallar honom för den vildaste vildingen. De kröner honom till kung.

Kungen befaller att det stora oväsendet kan ta sin början. De lever bus tillsammans mellan träden. Sen skriker han sluta och skickar dem i säng utan kvällsmat.

Kungen längtar hem. Han vill vara hos någon som tycker om honom mest av alla. Han tar farväl och seglar hem. Vildingarna ryter av sorg. De tycker så mycket om honom, så mycket att de vill äta upp honom. Hemma i Max rum väntar kvällsmaten, ännu varm.

Maurice Sendaks bok Till Vildingarnas land (på engelska Where the Wild Things Are) består av fjorton meningar. Teckningarna är mjuka, bildrummet liksom förtätat och solitt. Färgskalan är dov och oren och för tankarna till vävda tyger. Språket enkelt, effektivt, med ett omutligt sanningskrav. Inga omskrivningar, inget förskönande. Sendak leker utan att ljuga. Berättelsen är en spegel.

Mamman finns bara med en enda gång i början och hon syns inte i bild. Hon får spela den otacksamma föräldrarollen av någon som säger stopp och nog. Fantasilös, hotfull och bestraffande.

Sendaks egen mor var allt detta plus traumatiserad av krig, flykt och rotlöshet. Knäppgökar, är vad han kallat bägge sina föräldrar. Det är det snällaste han kallat dem för. Men om jag bortser från Sendaks egen barndom så är mamman i boken någon annan. Inte hans. Inte heller min. Men hon gestaltar ett behov hos mig, för sent att tillfredsställa, men läkande att stå i dialog med.

Jag tänker mig en mamma som säger ifrån, visar sina egna behov. Blottar sin mänsklighet utan att för den skull upphöra att vara mamma. Jag tänker mig en kvinna som bjuder motstånd och som man därför kan boxas med – men också luta sig emot. Någon som inte faller eller överrumplad råkar skada en med alltför hårda nypor eller ord. Någon som introducerar sanningens relation till konsekvensen, tryggheten. Någon som därigenom utgör en konstant.

En mamma som spelar många roller men utan att vara förklädd, utan mask och utan en röst som skrämmer.

”Och väggarna förvandlades till världen runt omkring.” Ja, det gör de. De fälls ut som en landgång, vecklas ut som en kartong. Eller så löses de upp mitt framför eller bakom ögonen på en. Och det kan vara räddningen och det kan vara den stora friheten. Men det kan också skrämma ett otryggt barn. Skrämma ett redan skrämt barn. Vad är orubbligt? Vad är temporärt? Hur ska jag veta? Eller är det tron det kommer an på?

Att gå genom väggar, vidga världen och känna kärleken och omsorgen i ryggen. Eller: Att rymma hemifrån, segla ut på öppet hav och ändå uppleva att det är föräldern som vänt sig bort. Skräcken för att kärleken löses upp. Att bandet brister. Att världen runt omkring är öde, ödelagd och obrukbar.

Jag drömde om såna månlandskap som barn. Senare i livet drömde jag att landskapet var jag. Det var bara en dröm, sa jag när jag vaknade.

Väggar som förvandlas är inte en enkel bild. Och att vilja äta upp någon som straff (bita, smälta, göra sig av med, det vill säga skita ut). Eller att äta upp någon av kärlek (bevara, skydda inom sig, bli ett med. Kärlek är ju både hunger och mättnad).

Att som mor vara människa helt enkelt. Att få ikläda sig roller, lägga dem ifrån sig, ta tillbaka dem. Identiteter, uppgifter. Lite som det passar men utan svekfullhet.

Jag tänker på rummet, utrymmet av distans och närhet som finns mellan Max och kvinnan som är hans mamma och som älskar honom mest.

Jag tänker ofta att jag är ett djur. En vilding. De bär sin unge i munnen utan att äta upp den.


Maurice Sendak skrev och tecknade Till vildingarnas land år 1963.

Fler utvalda artiklar