Till försvar för: tjänstefolket hos Selma Lagerlöf

Vissa romanpersoner får ingen kärlek alls av sina författare. Men som läsare kan man ibland upptäcka andra sidor av sina litterära vänner. Författaren Anneli Jordahl förvånas över Selma Lagerlöfs nedlåtande blick på pigorna.

Varför skriver Selma Lagerlöf så föraktfullt om pigorna? Jag läser den självbiografiska Mårbackasviten som gavs ut på tjugotalet och får inte ihop de elaka formuleringarna hon tilldelar pigorna med författarens omtalade sociala patos.

Självbiografin gavs ut sent i författarskapet. Selma Lagerlöf var då en internationellt berömd Nobelpristagare, medlem i Svenska Akademien och därtill en storsäljare. I trilogin Mårbacka,Ett barns memoareroch Dagbok skildrar hon enkelt och stilsäkert sin uppväxt från tre till fjorton år. Hon vet att hon är en mästare.

Jag står vid Selmas spegelblankputsade koppardiskbänk när guiden ger flera exempel på författarens solidaritet med sina underlydande. De fick bättre betalt än grannböndernas tjänstefolk och hon ville inte avskeda någon fast gårdens ekonomi var svag. Dessutom gav hon dem sjukersättning. Ovanligt då.

Varför sänker hon sig då till sadism när hon låter ladugårdspigan Britta Lambert bli en komisk krumelur i Mårbackas historik: ”liten och ful, brun som läder i ansiktet, med bara ett öga”. Hon var ”bitter och sur” men älskade boskapen. Även om hon inte ”hade mycket förstånd” om att hålla rent i båsen.

Den föraktfulla tonen skulle aldrig Ellen Key använda om tjänstefolket. Den finns inte heller hos journalisten Ester Blenda Nordström i En piga bland pigor. Varför hos Selma? Om hon nu var så mån om sin personal?

Visst, Selma är sagoberättare med överdriften som stilmedel, men det här är en dagbok som inte i övrigt drar iväg i karikatyrer. En person med både ordets och penningens makt förnedrar en människa som redan står lägst i hierarkin. Vem vill bli beskriven såsom Britta Lambert blir av Selma? Jag föreställer mig att det värker i hjärtat hos Lamberts anförvanter.

Litterärt förnedrad blir också barnpigan Back-Kajsa som skrämde barnen med sina ”stränga mörka drag”. Folkvett hade hon inte. Inte en saga eller visa kunde hon, dessutom var hennes händer hårda och fyllda av sprickor. Intressant nog låter författaren presentera pigan Back-Kajsa redan i den inledande meningen av Mårbacka. Det ska snart visa sig att pigan blir en betydande person i Selmas liv.

Hjärtskärande skildras hur treåriga Selma blir förlamad i sina ben och hon förmår inte kliva ur sängen. I förtvivlan och hjälplöshet vädjar hon till Back-Kajsa att bära henne. Hon bönar till en arbeterska som i den stunden hade ett maktövertag i form av två ben att gå med.

Den nödställdas rop nådde fram till barnpigan. ”Jag ska bära´na.” Och eftersom barnpigan var pålitlig så bar hon Selma genom den långvariga sjukdomen.

Back-Kajsa blev därmed herrgårdsflickan Selmas Lagerlöfs levande rullstol och då också duglig. Hur tungt var det för bärerskans rygg, att dagarna i ända ha ett tre och ett halvt-årigt barn på sina axlar?

Symboliskt nog bär pigan Selma Lagerlöf in i den autofiktiva berättelsen. ”Buren och uppassad” kände den lilla att hon var någon alldeles särskild. Kanske var det Back-Kajsas uppbackning som lade grunden för den blivande författaren.

Så oförskämt och oartigt av författaren att inte förära pigorna hövligare porträtt!

Trilogin Mårbacka (1922), Ett barns memoarer (1930) och Dagbok (1932) är Selma Lagerlöfs självbiografi.