Till sist med Stina Jofs

Mycket viktiga frågor som jag ställt mig under mina tolv år som kåsör i Vi:

Varför hamnar all tvätt i ett enda påslakan om man tvättar kläder och två påslakan i samma ­maskin? Hur gör den övriga tvätten så att säga sitt val av påslakan?

Har jag fått något svar: Nej.

Finns en högre makt? Om ja, varför har denna inte då haft makten att ordna så att dess undersåtar inte förgör varandra? Fick jag svar? Jorå, många och kunde konstatera att jag vid sammanfattningen av svaren stod på exakt samma punkt som när jag först ställde frågan. Man kan förstås dra tanken ännu längre, nämligen fråga sig vad som är meningen med livet men den undran syns mig alldeles för bakåtsträvande och deprimerande. Nu lever vi här, en mycket kort stund på jorden, och bör göra det bästa av den.

Lärdomar som utmynnat i ännu fler frågor:

Vi får enligt forskare i oss fem gram mikroplast i veckan per person. Vem vill äta plast? Inte vi människor och förmodligen inte heller de djur vars hela existens vilar på oss, skapelsens ­krona enligt en del.

Dåliga dagar tänker jag på den snälla kvinnan.

Vad jag vet: Vi-läsarna är de bästa jag har mött under alla år på dagstidningar, tv och magasin. Ni är vänliga och nyfikna, en del med ett uppfriskande bett. En fråga jag en gång fick var vilken utgåva av SAOL (Svenska Akademiens Ordlista) jag använde under mitt skrivande och en uppmuntran om att skaffa mig en senare, och mer adekvat‚ version. En annan reaktion, i ett handskrivet brev från en nittioårig dam, var att hon längtade efter nästa nummer av Vi. Vi var tvillingsjälar, menade hon. Att sådana ord värmer fattar vem som helst. Dåliga dagar tänker jag på den snälla kvinnan. Kunde hon få ihop så fina rader så kan banne mig jag också försöka.

Nu har jag avslutat mitt 150:e kåseri i Vi. Fler blir det inte. Jag vågar inte ens tänka på hur många ord det blivit. Hur mycket trams och intigheter har inte runnit ur dessa tangentknappande fingrar. Till klokskapen har jag inte kunnat bidra mycket, den har ni Vi-läsare ändå.

Roligast har varit att få er att skratta – och gråta. Ord har i sällsynta fall den kraften.

Därför vill jag avsluta med några rader som berört mig mycket. Inte är det strofer ur klassiker som Iliaden och Odysséen, Bibeln eller böcker av Nobelpristagare. Nä, det är ord skrivna på en Till salu-lapp på anslagstavlan i entrén till ortens ICA-affär:

”En wok säljes pga skiljsmässa. Kärringá låg med Arne Svensson på kräftskivan den 18/7. 200:- el. högstbj.”

Det var inte jag som först upptäckte den handskrivna annonsen, men jag både grät och skrattade åt de omvälvande rader som nu får avsluta min kåserigärning i Vi. En del drar nog in andan lite extra och uttalar i en befriande suck orden:

”Äntligen. Till sist.”

Ur tidningen Vi:s decembernummer 2023.