Gunnar Brusewitz skrev över 50 böcker, illustrerade och gjorde omslag till hundratals andra, tecknade Nobeldiplom och frimärken, gjorde radio- och tv-program. I sitt förord till nyutgivningen av Hemma vid Fågelsången skriver Tomas Bannerhed om en tecknare och författare som blev sviken av alla han litade på, inklusive sina föräldrar.

Gröplår. Tistelruggar. Åkergip.Stätta. Kärrdråg. Svinränta. Myling.

Av sådana ord blir böcker rika. Och sådana ord – gamla, precisa, vackra, ofta med kulturhistorisk prägel – finns det många av hos Gunnar Brusewitz. Sanningen att säga var det nog det som gjorde att jag en gång drogs till honom.

Jag hade börjat skriva på en roman och sökte ett språk för den brytningstid i vår historia då det gamla levde sida vid sida med det nya, när de självförsörjande småbönderna och deras mjölkkor och höhässjor ännu var självklara inslag i odlingslandskapet. Inte för att jag ville dit igen, men jag var tvungen att skriva mig tillbaka till det jag hade längtat bort ifrån.