Tomas Bannerhed: ”Brusewitz får oss att upptäcka naturens rikedom”

Gunnar Brusewitz skrev över 50 böcker, illustrerade och gjorde omslag till hundratals andra, tecknade Nobeldiplom och frimärken, gjorde radio- och tv-program. I sitt förord till nyutgivningen av Hemma vid Fågelsången skriver Tomas Bannerhed om en tecknare och författare som blev sviken av alla han litade på, inklusive sina föräldrar.

Gröplår. Tistelruggar. Åkergip.Stätta. Kärrdråg. Svinränta. Myling.

Av sådana ord blir böcker rika. Och sådana ord – gamla, precisa, vackra, ofta med kulturhistorisk prägel – finns det många av hos Gunnar Brusewitz. Sanningen att säga var det nog det som gjorde att jag en gång drogs till honom.

Jag hade börjat skriva på en roman och sökte ett språk för den brytningstid i vår historia då det gamla levde sida vid sida med det nya, när de självförsörjande småbönderna och deras mjölkkor och höhässjor ännu var självklara inslag i odlingslandskapet. Inte för att jag ville dit igen, men jag var tvungen att skriva mig tillbaka till det jag hade längtat bort ifrån.

För Brusewitz var det tvärtom längtan till landet som gjorde att familjen i mitten av femtiotalet, när han själv var trettio, letade lantställe och fastnade för ett rött hus med vita knutar som en gång i tiden hade hetat Fågelsången. Det låg på en trädklädd kulle längs den gamla vägen mellan Stockholm och Norrtälje och var, med hans egna ord, ”varken fult eller vackert men med en slags vänlig anspråkslöshet som tilltalade oss”. Knappt hade de hunnit ställa ner väskorna förrän sidensvansar i hundratal välkomnade dem med sina ”himmelskt ringande silverklockor”.

Femton år skulle det bli på Fågelsången, och åtskilliga böcker om naturen och människorna däromkring, med både text och bilder av hans otåliga penna. Sedan köpte de Lisinge, en rusthållargård på andra sidan sjön, som blev deras hem och hans arbetsplats livet ut.

Gunnar Brusewitz verkar inte ha varit typen som satt och rullade tummarna eller gick och väntade på inspiration. Överallt fanns det något som väckte hans intresse och han ville få saker gjorda medan tid var, får man en känsla av.

Läsa, resa, rita, skriva.

Och leva. Vid tjugofyra var han redan gift med ungdomskärleken Ingrid, hade två döttrar och fast anställning på Stockholms-Tidningen (där han under sina tretton år lär ha bidragit med tjugotusen teckningar).

Sin egen uppväxt kallade han ”bisarr”. Han föddes in i en högborgerlig miljö men upplevde att han blev sviken av alla han litade på, inklusive sina föräldrar. Han adopterades av sin faster och tillbringade sedan stora delar av uppväxten på internatskola eller som inackorderad på olika platser i landet.

Intresset för natur och teckning väcktes tidigt och blev också ett sätt för honom att bemästra en inre oro. På släktens ståtliga sommarnöje på Björnholmen i Mälaren kunde han slingra sig undan de vuxnas blickar och utforska ön på egen hand. Han drogs till barrskogen och ångbåtsbryggan, började samla och teckna skalbaggar och ska även ha mött en svart hare när han var sju år, vilket gjorde starkt intryck och är en sak som återkommer i berättelserna om honom.

Skolan lämnade han mitt i en latinlektion vid sexton års ålder. Det var naturen, konsten och litteraturen han skulle ägna sig åt, inte läroböckerna. Möjligen stärktes han i denna uppfattning av Björn von Rosens numera klassiska jakt- och naturskildring Gröna kammarn som hade kommit ut året före och nog var den bok som kom att betyda allra mest för honom. Redan hösten därpå inledde han sin bana som yrkestecknare, först i Svensk Jakt och sedan i Stockholms-Tidningen. Snart kunde han även kalla sig bokillustratör och beställningarna från tidningar och förlag hopade sig. Att han med tiden också började skriva alltmer om natur berodde enligt honom själv mest på att han behövde något att illustrera när det inte fanns texter att teckna till.

När Hemma vid Fågelsången kom ut 1961 slog Sven Rosendahl – själv en av 1900-talets främsta naturskildrare – i sin anmälan i Expressen fast att detta var författarens ”första större bok”. Han betecknade den som ”helt fascinerande” och kallade Brusewitz ”en ciceron som i sin sammanställning av vitalitet, artistisk skarpsyn, humor och förbluffande apart beläsenhet inte liknar någon annan”. Boken innebar, kan man nog säga, ett slags litterärt genombrott (även om naturskildringen aldrig har stått särskilt högt i kurs i litterära sammanhang).

Sedan följde fyra decennier med en produktivitet som kan få vem som helst att känna sig som en dagdrivare. Han skrev femtio böcker, illustrerade och gjorde omslag till hundratals andra, var ständig medarbetare i Svenska Dagbladet, tecknade Nobeldiplom och frimärken, reste kors och tvärs och gjorde radio- och tv-program, hade konstutställningar i Sverige och utomlands. Bland en hel del annat.

Visst, det må ha varit de gamla, vackra orden som gjorde att jag först fick upp ögonen för Brusewitz, men att jag sedan sögs in i bok efter bok hade mer med hans sätt att skildra fågellivet – och hur han väver samman det med vår kulturhistoria – att göra. Och med hans språk, och att jag jämt fick lära mig något nytt.

Texterna myllrar av precisa iakttagelser och träffande formuleringar, alltsammans genomsyrat av ett närmast encyklopediskt vetande på alla upptänkliga områden, inte minst när det kommer till folktro och mytologi, men aldrig att det blir mästrande eller trist föreläsande. Alltid håller han läsaren klarvaken med sin stil, präglad av lätthet, precision och humor.

Hos Brusewitz fradgar älggräset och bugar rågen. Nötskrikan är fågelvärldens Louis Armstrong och taltrasten en blaserad nattklubbsprimadonna. Han känner den tödroppande stillheten, hör lommarnas indiantjut och häpnar över en jordloppas världsmästarhopp. Stilen är ofta associativ. I avsnittet om eken på Fågelsångens sydsida rör han sig som den mest naturliga sak i världen mellan nötskrikornas ollonproviantering och antikens skogar i Grekland, gröngölingens låga bågflykt och vårt behov av blanka parkettgolv, mellan Roslags kompani och mesungarnas sågande hungerläten, Britannias herravälde över haven och trädens inflytande på nederbörden, mellan Ovidii Metamorfoser, kanslipresidenten Arvid Horn och Frans G. Bengtsson. Allt detta och mycket mer har på något sätt med den där eken i backen på sydsidan att göra.

Hemma vid Fågelsången är först och främst en bok om djur och natur. Bland det finaste i den är ändå porträttet av den vandrande sockenkrönikan Johan Nådig, enstöringen som var känd för sitt heta temperament men alltid visade ett ”kinesiskt tålamod” med mössen i den dragiga stugan, byoriginalet som avskydde tre saker här i livet – ålderdomshem, medlidande och bilar – och levde efter maximen att tumrullandet är kortaste vägen till kyrkogården.

När hans stuga till slut ändå stod mörk och tom och ingen rök längre steg ur skorstenen, var det som om själva tiden hade fått sig ett hack, som om den lilla byn i Rö socken aldrig mer skulle bli sig riktigt lik. Johan var borta, och med honom alla minnen av hur det var en gång för länge sedan, när dikena rann och beckasiner sprätte upp kring videbuskarna, när grodorna kacklade om våren och ålarna hade ärtkalas i gryningen. Men tack vare ”Ritmästaren” på Fågelsången (det var Johans beteckning) finns allt på sätt och vis ändå bevarat.

Så även den förtrollande sommarmorgon vid Magsjön i Sörmland dit Brusewitz två månader efter avhoppet från läroverket hade cyklat med en kamrat för att titta på fågel och leva vildmarksliv. De vaknade till en gryning då ”hela naturen tycktes sväva i ett glasaktigt ljus” och fick strax höra lommarna blanda sina rop ”till en kör som skulle tillfredsställt Wagner”. Några minuter senare gled åtta storlommar fram bakom udden. Sjön låg blank och drillsnäpporna stämde in med sina piccolaflöjter på ett sätt som förstärkte intrycket av något urtida och overkligt.

”Kanske var det den morgonen”, skriver Gunnar Brusewitz, ”som jag började inse att det fanns något som fängslade mig mera än samlandet av fågelarter i svarta vaxduksböcker.” Kanske var det också därför, tänker jag nu, som han blev en så framstående naturskildrare. För att han inte nöjde sig med att räkna och sortera växterna och djuren, han sökte och gestaltade något annat, något som både får oss att upptäcka naturens rikedom och se på människan och hennes roll i skapelsen med lite klarare blick.

Fotnot:Gunnar Brusewitz Hemma vid Fågelsången samt Fyra årstider ges ut av Weyler Förlag.