Tomas Ramberg: ”Vi förnedras gång på gång”

Deras analyser och avslöjanden kan avgöra valet i höst. I vår serie Vågmästarna berättar Sveriges mest inflytelserika politiska journalister om maktspelet bakom kulisserna. Tomas Ramberg, inrikespolitisk kommentator på Sveriges Radio, menar att pseudodebatter och stickspår tar upp för mycket syre i dagens politik.

”När jag höll i Ekots lördagsintervju skulle en minister ur Alliansregeringen vara gäst. Dagen före intervjun fick jag ett tjockt, brunt kuvert med Regeringskansliets logga på – ingen avsändare. Inuti låg ett 50 sidor tjockt dokument med titeln PM för statsrådet X inför Ekots lördagsintervju. Någon tjänsteman hade haft i uppdrag att förbereda ministern på alla frågor som kunde tänkas komma upp. Jag vet inte om det var någon från ett annat parti, en konkurrent i regeringen eller någon tjänsteman som bara ruttnat på sitt jobb som hade skickat det. Oavsett vilket, någon ville inte ministerns bästa.

Jag läste förstås dokumentet och där fanns alla tänkbara frågor som jag kunde tänkas ställa. Så där satt jag och kände att ’ja, det var ju en bra fråga, den borde jag ta upp’, och ’aha, så de tror att jag är intresserad av det’. Nu gav det mig inte direkt någon fördel i jobbet. Eftersom det var en så liten krets som kunde ha skickat detta var det omöjligt att avslöja det, personen i fråga hade säkert drabbats. Snarare blev jag förvillad under intervjun där jag satt och tänkte ’nu frångår du ju manus, du skulle ha svarat så här istället’.

Däremot gav det mig en insikt av det bredare slaget; vilket kunskapsunderläge vi faktiskt har. Utöver att de politiker vi intervjuar dagligen ägnar tid åt frågorna som ska tas upp, har de stora staber som förbereder dem inför möten med media. Ofta ser de inte själva den här ojämna maktbalansen, utan kan istället bli förbannade över att vi angriper dem med frågor. Men egentligen är det vi reportrar som borde bli arga eftersom vi ständigt blir lurade av sådana som vet mer än oss. Men arga blir vi inte, vi tål att förnedras gång på gång.

Det här är ju också en del av det spel som jag tycker det är roligt att berätta om, även om politikerna själva inte alltid vill att vi journalister ska göra det. Partierna talar ogärna om det politiska spelet. Fastän de ägnar jättemycket tid åt frågor som vem man ska liera sig med, hur man ska positionera sig för att kunna bilda regering, så vill de helst att vi journalister ska låta bli att prata om det. Men det får man strunta i, för det är ju intressant på riktigt, till skillnad från många av de pseudodebatter som dominerar dagens politik och tar upp mycket syre. Det är stickspår som handlar om vad någon har sagt, hur det har tolkats av en annan och vem som inte fick gå på den där galan. Sådant som egentligen inte har med politik att göra, men som ändå tar upp mycket plats. Jag skulle nog säga att det är en av de stora skillnaderna mot när jag en gång började bevaka politik, i samband med valet 1991. Visst fanns det struntfrågor som luftades även då men det här kulturkriget som pågår mest hela tiden nu slapp man oftast undan.

Det är irriterande att bli utsatt för omotiverade personangrepp.

Hur den här valrörelsen artar sig återstår att se, men om jag skulle sia tror jag på en något allvarligare variant. Ofta beskriver man politik som polariserande, med mycket konflikter och bråk, men politik är också en av de mest sammansvetsande företeelser vi har i landet. Nio av tio deltar i valen, vi tar del av samma debatter och väljer tillsammans vem som ska styra oss. Den ingrediensen tror jag kan bli tydligare i tider som dessa, när det har varit stora och dramatiska händelser som har präglat debatten och lyft sig över pajkastandet. I grunden tror jag att det blir ett plånboksval, där bränslepriser, reallöner, pensioner och annat blir viktigt.

Tonläget blir säkert högt, för det är det nuförtiden. Det märker även vi som journalister. Jag klagar inte, för jag vet att kvinnliga politiker och även kvinnliga journalister har det värre med hat och rena hot. Men visst är det irriterande att bli utsatt för omotiverade personangrepp. Till exempel drabbas vi på SR av debattörer som ser en poäng i att göra oss till motpart, eftersom det mobiliserar stöd för deras sak. Men det måste vi stå utanför, för även om jag jobbar här så är jag faktiskt opartisk i frågan om public service ska finnas eller inte. Det är en del av vår trovärdighet att jag inte ens har en ståndpunkt i frågan om min egen existens.”