Torka aldrig tårar

I tusentals år har kvinnor i finska Karelen besjungit sin sorg i gråtkväden på begravningar – och bröllop. Nu har traditionen väckts till liv och allt fler går kurser i att lära sig gråta. Varför? Vi reste till ryska gränsen i östra Finland för att förstå.

Det är söndag eftermiddag i utkanten av Ilomantsi, en småstad i Norra Karelen. Utanför den gula folkskolan byggd 1927 står två sparkar och tre bilar parkerade. Ett stycke snö faller från en björk när en fågel lyfter.

Annars är det stilla.

Men inne i det som en gång var ett klassrum för karelska skolbarn pågår just nu en kurs i gråtkväden. Något är på väg att ske. Ljudet från pennor mot papper, fingrar i kexpåsar, diskussioner kring vilken naturmetafor som bäst beskriver sorg, honungsskedar mot tekoppskanter – allt detta upphör när 32-åriga Claudia Laine höjer den beigea näsduken med röda broderier mot tinningen, och sluter ögonen.

I hennes knä ser fyraåriga dottern Hilla på. Den senaste timmen har flickan dragit i mammas hår, sprungit igenom rummet, släpat stolar över golvet. Men nu sitter flickan tyst.

Ur ingenting hörs så ljudet av gråt blandat med sång på finska. Hon gråter över att vara ensam ung mamma, att känna sig vilsen på utbildningen i folkmusik på universitetet i Joensuu, att stundtals känna sig som ingenting.  

När Claudia åter öppnar ögonen har det gått sex minuter. Kursledaren Liisa Matveinen och fotograf Malin Palm torkar ögonen.

Claudia ler svagt.

– Nu känner jag mig lättare. Allt är ljusare nu.

Claudia är bara en av tusentals kvinnor i Finland som de senaste åren återupptäckt gråtkväden och nu utbildar sig till gråterska, alltså en person som med hjälp av gråt och sång behandlar sorg. Förr i tiden hade gråterskan en central del när någon gått bort. Eftersom det var brist på präster långt från städerna klev gråterskan in i hans ställe, och blev på så sätt en naturlig del vid varje förlust. I dag har rollen förändrats. Trots att den ortodoxa kyrkan i Karelen fortfarande är stark är landet i stort sekulariserat, och kyrkan och religionen är mer frånvarande när någon avlider.

Men visst förekommer det att gråterskor blir bokade till begravningar – och fester – i dag.

För alla gråterskor vi träffar är tydliga: Traditionen med gråterskor har gjort att människor i Karelen har lättare att hantera sorg. I stället för att trycka bort död och smärta låter man den ta plats, och besjungas.

Traditionen är unik i Norden, men återfinns bland annat i grekisk, estnisk, kinesisk och arabisk kultur. Det första nedtecknade gråtkvädet är från slutet av 1800-talet, men i tusentals år har gråterskor hjälpt människor att sörja.

Efter andra världskriget i Finland ville människor få tänka på annat än sorg eller umbäranden. I en rasande takt moderniserades landet – och kulturen med gråtkväden föll i glömska.

Men nu har alltså något hänt.

I Helsingfors anordnas en konferens om gråtkväden, föreningen Äänellä itkijät ry – Föreningen för gråtkväden – har de senaste åren samlat tusentals nyfikna gråtare. I våras avslutades ett treårigt universitetsprojekt om gråtsång på universitetet för norra Finland och i norra Karelen vill allt fler återupptäcka den gamla traditionen.

 Vad är det som lockar med de urålderliga tårarna? Och vad ska man egentligen ha gråtkväden till i vår tid?

För att förstå lämnar vi folkskolan och reser till en ortodox kyrkogård på gränsen till Ryssland. Under natten har det fryst på, och snön som smält har blivit till is på vägen. Liisa Matveinen är van. Hon kan vägarna som sin handflata.

Väl framme på kyrkogården går snön upp till anklarna. Bara små djurspår syns i det vita. Annars har ingen besökt gravplatsen på flera dagar. Varje nytt steg krasar i skaren.

Klädd i en koboltblå, ankellång klänning i lin, så kallad sarafaani med ursprung i Ryssland, grön cape och mössa rör sig Liisa bestämt mellan gravarna fram till platsen där hennes mamma, pappa och kusinbarn ligger begravda.

I de ingraverade namnen på korsen har vitlav och grönmossa slagit rot. Liisa nuddar lätt vid pappans namn,Eino Matveinen. Pappan var lekfull och nyfiken, men dog redan som femtioåring.

– Det finns ett karelskt ordspråk som säger att när naturen har tagit över korsen så kan man sluta sörja, då har tillräckligt lång tid gått, säger Liisa.

– Att just fläta samman död och natur är speciellt för de karelska gråtkvädena, det är genom naturmetaforer som sorgen gestaltas.

Hon sluter ögonen och höjer handflatan med näsduken till kinden. I några minuter är gråt blandat med den darrande sången det enda som hörs över kyrkogården. Blicken är mättad när hon öppnar de gröna ögonen.

– Jag har varit här och gråtit innan, men jag har aldrig vågat sjunga för mamma och pappa tidigare. Även om jag arbetat med texten under lång tid, säger hon.

Vad har du varit rädd för?

– Att fastna i min egen sorg, och inte kunna komma ur den. En gråterskas uppgift är inte att gå för långt in i den egna sorgen, utan att ta hand om andras.

Liisa ler. Det mörka och tung, som hon nyss befann sig långt inne i, är borta.

– Nu känns det jättebra. Genom att låta saknaden ta plats under några minuter känns livet sen enklare.

Liisa är de moderna gråtkvädenas urkälla. Det var hon som på 80-talet återupptäckte traditionen, först lite motvilligt som ung student i Helsingfors, och sen alltmer nyfiket och engagerat. Sen dess har hon skrivit flera böcker om karelska gråtkväden, forskat på ämnet, och lagt grunden till dess återväxt. Under våra dagar i Karelen kallas hon till och med för mästare av en elev, och en finsk-brittisk forskare söker flera gånger bekräftelse från Liisa för att stämma av att det som sägs blir rätt. Hon är född och uppvuxen i staden Ilomnatis, samma plats som hennes pappa levde och senare dog på, men flyttade som ung till Stockholm och sen Helsingfors för kärleken och utbildningens skull.

För tio år sedan återvände hon till barndomens plats, i ett hus med egenbyggd elbastu, vävstolar på ovanvåningen och plats för ett tiotal instrument. 

Nu pekar Liisa förbi föräldrarnas gravplatser på naturkyrkogården, ut mot den snötäckta sjön som skymtar mellan tallarna.

– Ser ni mitten av sjön? Där går den ryska gränsen. När pappa var liten var allt det här finskt. Efter andra världskriget blev halva byn rysk.

Pappa Eino var långt ifrån ensam om sitt öde. Tio procent av invånarna i finska Karelen evakuerades och omplacerades i olika omgångar efter vinterkriget och fortsättningskriget.

Och när Sovjetunionen med våld ritade om kartan och delar av finska Karelen blev ryskt 1940 miste 400 000 finnar sina hem. En del bosatte sig i det som i dag är Ryssland, men majoriteten tvångsförflyttades till andra delar av Finland, bort från Karelen.

Det stora grannlandet i öst är centralt för att gråtkvädets roll kvävts historiskt i Finland – men också en förklaring till varför många unga dras till det i dag. För grunden i en gråterskas arbete, berättar Liisa, är inte främst att hantera individuell sorg. I stället handlar det om att bearbeta kollektiva sår – och hantera det gemensamt.

På många sätt är livet i östra Finland lättare i dag än för hundra år sen. Ur kranen kommer det vatten, elektricitet har ersatt stearinljus, barn får gå i skolan, kvinnor har möjlighet att styra sina egna liv och diskrimineringen på grund av minoritetskulturen har långsamt ebbat ut.

Men mycket är också osäkert. Det går inte att tveklöst säga att sorgerna är färre i dag. I dagens värld, menar Liisa, finns det mycket kollektiv sorg som människor bär runt på.

– Vår tid är full av krig och katastrofer, det finns mycket att gråta över. 

Bland invånarna i Karelen sitter minnet av tusentals pojkar som tvingades ut i andra världskriget för att aldrig komma hem kvar i det kollektiva minnet. Rädslan för att samma sak ska ske igen har ökat i takt med Rysslands anfallskrig mot Ukraina.

Strax efter att kriget i Ukraina bröt ut arrangerades en stödgala med kulturarbetare i Åbo. Tillsammans med en rad andra gråterskor skapade Liisa då ett gråtkväde för det ukrainska folket.

– Vi skrev ett gråtkväde där vi vävde samman de karelska människornas öde på 40-talet, och livet i dagens Ukraina. Krigen, trots att det är långt mellan dem, liknar varandra på många sätt. 

Stundtals kan livet som gråterska bli tungt, erkänner Liisa.

– Det finns ett uttryck som säger att en gråterska bär alla människors sorg på sina axlar. Man måste liksom ta tag i sorgen, vara i den, och sen försöka glömma. Jag kan inte tillåta mig att gå allt för långt in.

En annan kollektiv sorg i dagens värld handlar om klimatet. 2020 blev det varmaste året i Finlands historia, och runt om i det karelska landskapet syns ärr där klimatkrisen ätit sig in.

– Ta våra träsk till exempel. Nu vill stora företag bryta torv där och helt sätta ekosystemet ur spel, säger Liisa.

Sorgen över klimatkrisen går att besjunga i ett gråtkväde, menar hon. I augusti förra året sjöng Liisa för ett träsk inte långt från kyrkogården där vi nu står. Det var en miljöorganisation som kontaktade henne inför en festival med föreläsare, miljöexperter, aktivister.

– Och så frågade de mig om jag ville gråta, säger Liisa.

Det var en regnig dag mitt i sommaren, och fullt av mygg. Framför henne satt ett hundratal människor, många under paraply och myggnät.

Sorgen var glasklar.

– Jag grät för alla dofter som finns i ett träsk, för vattnet som vaggar det, och för sorgen över att det nu håller på att försvinna.

Varför passar just ett gråtkväde bra för att beskriva den sorgen, i stället för en dikt man läser till exempel?

– Att göra ett gråtkväde är en personlig och väldigt intim upplevelse. Jag blir en annan person när jag tar på mig mina gråterskekläder, och går in i den delen av mig själv.

– Genom att sjunga gråten skapas en kollektiv sorg som berör alla som lyssnar. Det är nog den stora skillnaden, att gråten faktiskt har som syfte att hjälpa andra att nå fram till sin sorg, inte att bli av med den.  

Ett gråtkväde måste inte ske på en begravning. Även på glada tillställningar som bröllop eller födelsedagar kan det finnas melankoli, tacksamhet och sorg som behöver behandlas.

– För några år sen gjorde jag till exempel ett gråtkväde på en stor fest för en man som skulle gå i pension, säger Liisa.

Att gå i pension ska förhoppningsvis vara en bra sak. Vad var det för sorg som du besjöng då?

– Alltså, det är inte så att man faktiskt alltid gråter när man gör ett gråtkväde. Men nästan alla stora förändringar i livet innebär någon sorts sorg. Det som har varit tar slut, och något nytt som man ännu inte känner till tar vid. Just den sorgen kan ett gråtkväde med sitt poetiska bildspråk fånga väl.

Trots att Liisa är uppvuxen i Karelen pratar hon främst finska – inte minoritetsspråket karelska. Hon är inte ensam. I dag är det få som talar karelska till vardags, runt 35 000 människor har det som modersmål i Finland och Ryssland.

Men för gråterskan Lea Tajakka är karlenskan central.

– Jag kan inte göra gråtkväden på finska. Jag vet faktiskt inte varför, kanske för att karelska är min själs språk, säger hon och betonar att karelska är mycket mjukare och mer lyriskt än finskan, och därför passar bättre för gråtkväden.

Precis som Liisa skriver Lea ner sina gråtkväden i förväg. Inte sällan framför hon äldre, traditionella texter som redan är nedtecknade. Hennes arbete som gråterska cirkulerar ofta kring livet i Karelen. 

– Jag känner mig väldigt karelsk. Det här är min plats, här finns min historia. När jag började göra gråtkväden för några år sen föll mycket på plats, känslomässigt. Jag kunde plötsligt beskriva känslan av tillhörighet blandad med sorg.

På de populära kurserna i gråtkväden i Helsingfors är det få, om ens någon, som gråter på karelska. Lea vill inte vara någon väktare. Det är bara positivt att fler intresserar sig för traditionen. Men, säger hon, det finns också ett värde i att bevara kulturuttrycket på originalspråk.

– Karelska är ett litet, marginaliserat språk idag. I språket gömmer sig mycket av vår historia, sorg men också glädje. Den måste vi bevara. För vad är vi utan historia?

Kanske är det just den frågan allt fler unga ställer sig – och som gör att de söker sig tillbaka i kulturhistorien för att hitta svar. Claudia Laine på kursen i Ilomantsi känner i alla fall igen sig.

Hon tror att det ökade intresset för gråtkväden handlar om att unga människor känner brist på tillhörighet till en plats, ett språk, en kultur.

– Man flyter liksom omkring. Eftersom världen är så global och möjligheterna många kan man ibland känna sig väldigt liten, och att man inte hör hemma någonstans.

Inte heller Claudia talar karelska. Men det gjorde hennes mormor som kom från en by nära ryska gränsen.

– Så nu har jag återvänt hit för att lära känna den delen av min historia, säger hon och fångar i sista sekund upp dottern Hilla som nu tröttnat på att sitta stilla, och försöker hålla balansen på en lutande stol.   

– Jag vill inte att min dotter ska känna sig lika rotlös som jag ibland har gjort.

Läs mer av Alba Mogensen:

Solvej Balle: Jag är fortfarande överraskad av framgångarna

Olga Ravn: ”Rädslan att leva på fel sätt finns kvar”