Kollektivroman, minnesmärke, epos – en modern Utvandrarna? Nu ges Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar för första gången ut som författaren själv hade tänkt det, som en hel roman. Johan Hilton skriver om hoppet i denna klassiska kärlekshistoria: ”När en familj sviker, finns det en annan som bara väntar på att få öppna famnen.” 

Det här är ett efterord av Johan Hilton som publiceras när Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar ges av Norstedts den 17 september. 

När Torka aldrig tårar utan handskar kom ut i tre volymer 2012 och 2013 togs den emot som den första stora skildringen av de svenska aidsåren. 

Det är en sanning med modifikation. Aids hade naturligtvis förekommit flera gånger tidigare i svensk litteratur, i verk av författare som Lars Norén, Ola Klingberg och PC Jersild. 

Men också hos Gardell själv. Redan i hans första roman Passionsspelet utgör en dödlig sjukdom fond för kärlekshistorien mellan två unga män. Och i hans andra roman Odjurets tid, som kom ut under aidspandemin 1986, befinner vi oss mitt i en apokalyptisk vinter. Även om aids aldrig nämns vid namn eller ens formellt existerar i romanens universum hänger stämningarna från pandemin ändå som ett tungt täcke över skeendet där gestalt efter gestalt försvinner in i sin ensamhet och dör.