Från Emils snidade gubbar till konst, höghus och exklusiva designföremål. Trä tycks duga till det mesta, vilket allt fler återupptäcker.

Vad minns man från sin tidigaste barndom? Vilka visuella upplevelser fräter sig fast? Vintern 1971, när jag var fyra år, gick ett rätt chockerande verk upp på biograferna i Sverige: Emil i Lönneberga. En drygt en och en halv timme lång film baserad på Astrid Lindgrens berättelse, utspelande sig i ett förmodernt Småland där oxar spändes för plogarna och pigor kravlade sig ur sina kökssoffor i gryningen.

Men filmen var allt annat än stillsam bildbonad. Speciellt en actionscen strålar i min inre bildbank och kommer garanterat att följa mig in i döden. Det är när hyssmästaren Emil liksom råkar hälla en hel bunke illröd paltsmet över huvudet på sin i sommargräset tupplurande pappa. Varpå denne reser sig upp, vrålar rakt ut, och stapplar fram alldeles nersmetad med grisblod. Ett symboliskt fadermord helt à la Freud! Men lika starkt som bilderna av själva hyssen etsade sig fast, gjorde deras dramaturgiska slutpunkter det. Ja, i själva verket var skildringarna inifrån ”snickerboa”, dit Emil flyr och låser in sig, alternativt blir förpassad och inlåst, sannolikt avgörande för mitt senare uppvaknade intresse för det man kallar de fria konsterna.

Döderhultarn.