Uje Brandelius har länge varit en popartist för trendigt vänsterintellektuella, men först när han fick Parkinson slog han igenom på riktigt. Nu kommer den hyllade filmen om hans liv, och om sjukdomen som blev en hitlåt.

Uje Brandelius har en stark berättelse. Ingressen är så slagkraftig att Malou von Sivers kan dra den under den tid det tar henne att luta sig fram i fåtöljen och rätta till sin mest medkännande min. Den skulle kunna vara en popsång på tre minuter.

Uje Brandelius var – som man brukar säga – mitt i livet när han en dag i februari för fyra år sedan gick till läkaren för att få svar på sina prover. Sedan en tid hade han upplevt skakningar i vänster hand. Pappret prasslade när han läste DN vid frukostbordet och det kändes segt när han spelade piano, som om någon hällt sirap i tangenterna.

Beskedet var att han fått Parkinsons sjukdom, detta gåtfulla neurologiska syndrom som får kroppen att försvagas och förtvina.
Men redan här kommer berättelsens första vändpunkt.

Han kallar sjukdomen en gåva.

– Ja, säger Uje. Det hör till min berättelse att det svartaste ögonblicket också gett mig de bästa åren jag någonsin upplevt.

Strax innan diagnosen spelade Uje Brandelius in sin första soloskiva. Efter tjugofem år i det politiska bandet Doktor Kosmos fanns det andra, mer personliga, historier att berätta. Sånger om barn, dagislämningar, medelåldern, vänskap, arbete och vardag. Eftersom han inte ville turnera tänkte han göra en liten föreställning där låtarna varvades med roliga monologer om livet. Men det var då Parkinsonbeskedet kom.

– Jag fick en hit, konstaterar Uje Brandelius förundrat.

För det som hade kunnat bli en perifer liten föreställning i en källare i Vasastan blev nu showen Spring, Uje, spring, om en medelålders popartist som var på väg att göra en medioker föreställning utan riktig story men som fick ett sjukdomsbesked som ställde allt på ända.