Undervisande och oförglömligt om samiska nomadskolor

  • 1 feb 2023
  • 5 min

Ann-Helén Laestadius. // Foto: Carl-Johan Utsi

Undervisande och oförglömligt om samiska nomadskolor
Therese Eriksson

Ann-Helén Laestadius. // Foto: Carl-Johan Utsi

Lyssna på artikeln

Ann Helen Laestadius Straff är ett slags systerbok till hennes tidigare roman Stöld. I hennes nya bok får vi följa fem samiska barn som går i nomadskola på 1950-talet. Romanens bildningsambition slår ibland över i det rent undervisande, men efter hand lossar greppet.

Straff
Roman
Författare: Ann-Helén Laestadius
Förlag: Romanus & Selling


Fem sjuåriga barn skickas, inom loppet av några år, för att gå i nomadskola. De slits från sina familjer, men också från sitt språk och sina vanor; i nomadskolan tillåts ingen samiska, där hörs ingen jojk. Nomadskolans ofta brutala verklighet har fått sin mest uppmärksammade skildring i Amanda Kernells prisbelönta film Sameblod, och nu får den litterär form i Ann-Helén Laestadius händer.

Straff – ett slags systerbok till författarens Stöld från 2021 – följer de fem barnen Marge, Else-Maj, Jon-Ante, Nilsa och Anne-Risten i olika tider; under åren på nomadskolan första hälften av 1950-talet och decennier senare, vid mitten av 1980-talet, när de alla fortfarande är märkta av sina erfarenheter men har valt olika sätt att hantera dem och att navigera kring den såriga konfliktytan mellan minoritetskulturen och majoritetssamhället.

Det är en roman som vill mycket och som inte räds det stora greppet, med den långa tidsperiod den skildrar och med sina många huvudpersoner och alla bifigurer. Därtill finns hos Ann-Helén Laestadius ett bildande drag, som några gånger för mycket slår över i det rent undervisande. Kanske är det oundvikligt, kanske måste man vara övertydlig med en (när)historia som fortfarande är så oberättad att den kan räkna med okunnighet hos sin publik? Ändå måste det gå att önska att skönlitteraturens innersta väsen – gestaltningen – får vara romanens främsta ledstjärna.

Flera gånger under läsningen tänker jag på Sigbjørn Skådens omtumlande roman Vaka över dem som sover, där en liten samisk pojke nyss börjat skolan och lärt sig räkna till tio. På norska. Pojken är stolt och glad på barns vis. Men skuggor far över föräldrarnas ansikten, mamman förlorar aptiten. Språk – det man växer upp med, det man förlorar och det man pådyvlas – är en laddad sak, och i Skådens roman är öppningsscenen ett förebud; om konflikter som ska stegras. Samma premisser finns också i Straff.

Straff är en roman som handlar om många saker, om otaliga variationer av samers utsatthet och den skam och tystnadskultur som följer i dess spår, men framförallt läser jag den som en roman om språk och språkförlust, och vilka konsekvenser det senare för med sig. Allra mest konkret blir det i berättelsen om Marge, som efter att ha adopterat en dotter från Colombia, brottas med känslan av att ha upprepat historien.

När Laestadius efterhand lossar greppet om den pedagogiska viljan och upphör med att presentera sina romanfigurer som representanter för olika sorters konflikthantering, växer också Straff förbi sin bildningsambition och blir den oförglömliga roman den kunnat vara ända från början.

Fler utvalda artiklar