Ur Fanny Ambjörnssons nya bok Om Nadja

  • 16 sep 2021
  • 10 min

// Foto: Magnus Liam Karlsson

Ur Fanny Ambjörnssons nya bok Om Nadja
Fanny Ambjörnsson

// Foto: Magnus Liam Karlsson

Lyssna på artikeln

Fanny Ambjörnsson är socialantropolog och genusvetare. Hon har skrivit ett flertal fackböcker, men den här gången blev det något annat. Den nya boken handlar om hennes nu döda lillasyster. Här kommer ett utdrag ur boken:

Vintern efter Livs och Nadjas födelse kommer granntanten Gunni då och då över och vaktar barn, medan mamma och pappa skidar över sjön Avan. Långa turer blir det, där de gråter och gråter i snön. Själv minns jag bara hur de dök upp igen, rosiga om kinderna av kylan och liksom hoptvinnade i samförstånd. Av sorgen minns jag inte mycket. De gånger den anas – desperationen i mammas blick eller pappas tunga steg – blir vi nästan arga, min två år yngre syster Siri och jag. Det är väl inget fel på Nadja heller? Hon är väl precis lika bra som vilket annat barn som helst, bara lite annorlunda.

Ja, vad finns det egentligen att sörja? När vi talar om det, drygt trettio år senare, håller Siri fast vid känslan från barndomen. Att det vore egoistiskt att sörja en person som lever och andas och ler. Som om hon inte vore värd att finnas i sin egen rätt. Jag invänder att det är en ganska sträng hållning. Siri kontrar med att vi, som samhällsandan föreskrev, uppfostrades att tänka att alla liv är lika mycket värda. ”Och då kan man ju inte tycka att livet är en katastrof bara för att man får ett barn som är väldigt annorlunda.”

Nej, för Nadjas skull går det inte att vara ledsen. Hon är en annan sorts syskon rätt och slätt, med egna läten och rörelser. Men mamma och pappa sörjer när vi inte ser. I bilen in till jobbet på morgnarna gråter de och under de där skidturerna över Avan. Den allra vackraste turen över sjön, som ingen av dem senare ska orka upprepa. Sorgen, den är nog en enda röra. För det egna livet som kommer att bli så mycket svårare och krångligare. För allt som Nadja förmodligen ska tvingas gå igenom. För alla förhoppningar som tillintetgörs.

Så lätt det ter sig att som syskon helhjärtat omfamna ett knyte som beter sig på annat sätt än det förväntade. Och så oändligt mycket svårare för en förälder. Kanske är det förhoppningarna på det nyfödda barnet som skiljer oss mest åt. I fotoalbumet från Livs och Nadjas födelse ser jag plötsligt en parallell berättelse, där mammas röst andas både hopp och oro, desperation och slutligen sorg.

Bilden på de två små bebisarna i mammas famn på BB. Mamma ler stort, barnen sover. På samma uppslag syns Siri och jag, två stolta storasystrar, som tittar in genom en glasruta på en ämlig liten grönsak, omsluten av en vit landstingsfilt. Förväntansfulla och spralliga är vi. ”Första syskontitten!” skriver mamma tillitsfullt och fortsätter: ”Lilla Liv var full av liv, sög genast på nappflaska, hade gulsot och måste ’sola’ i kuvös där hon kravlade runt. Lilla Nadja kunde inte andas själv och måste ligga i respirator i elva dygn. Mamma vakade dygnet runt och pappa, Fanny och Siri kom ofta på besök.”

På nästa uppslag samsas gratulationer och lyckönskningar från vänner och släkt, inklistrade runt en bild på mamma som sitter allvarsam och sorgsen, omgiven av blombuketter och en stor apparat, förmodligen Nadjas respirator. Tvillingarna är skilda åt, ligger på olika avdelningar, och mamma springer fram och tillbaka i sjukhusets oändliga kulvertar för att portionera ut värme och trygghet åt båda sina småttingar.

”Efter tre veckor åtskilda är Liv och Nadja åter i samma säng”, skriver hon så, förhoppningsfullt. Uppslaget är fullt med bilder på bebisarna liggande bredvid varandra, på Barn 4, i varsin liten tröja och bebismössa som Siri och jag stickat åt dem i Waldorfinspirerat bomullsgarn. Samma mönster men olika färger: Nadjas går i ljusrosa och Livs i ljusblått. Byxorna de är klädda i, alldeles för stora för deras små prematura kroppar, är sjukhusets tjocka vita i bomull och mamma skriver skämtsamt, som om faran är över: ”Är vi landstingets barn? Eller mammas?”

På albumets nästa uppslag finns två bilder där Siri och jag sitter i stickade tröjor, i liknande färger som bebisarnas. Denna gång är det mamma som stickat, efter våra respektive önskemål. Det är åttiotal och pastellfärger regerar. Min tröja går i ljusrosa, ljusblått och mintgrönt och Siri, som alltid vågar sig aningen längre bort från familjeestetiken, har en något mer färgstark. Siri matar Liv och jag Nadja, den minsta systern tar den minsta tvillingen.

De där bebiströjorna som vi kämpat med, Siri och jag, under vår och sommar, framstår i efterhand som det enda lilla halmstrået vi har att hålla oss i den första tiden. Tvillingtröjor, stickade av storasystrarna. En gåva som blir en önskan och slutligen en besvärjelse om att det är det de ska bli, tvillingsystrar bredvid varandra i babysängen. Kanske är dessa bilder de enda vi faktiskt har av barnen tillsammans i ett så uppenbart arrangerat arrangemang. För så skulle det ju aldrig bli framöver, två likadana tvillingflickor, i likadana tröjor med olika färger. Utandningen jag anar i mammas text: ”Efter tre veckor åtskilda är Liv och Nadja åter i samma säng”, blir den mest hjärtskärande påminnelsen om att livet, från och med nu, skulle ta helt andra vägar än vi kunnat ana.

För även om våra bebisar kommer hem den 21 september, efter sex veckor på Neonatalen inne i Umeå, är inte allt som det ska. Och några månader senare, i december, åker mamma in igen med Nadja, som visar sig ha hjärnhinneinflammation, som följs av ett tryck på hjärnan, som visar sig vara en varsvulst. Operationen som läkarna tror ska ta en timme, drar på ett oroväckande sätt ut på tiden. Mamma sitter utanför operationssalen och stickar och stickar och gråter alltmer uppgivet. Hemma i Tavelsjö håller pappa ställningarna. ”När Nadja så äntligen bekämpat alla elaka bakterier och vi trodde att faran var över, kom diagnosen CP-skada, den 29/1 – 87. Mamma blev som förstenad”, skriver mamma, med uppenbar adress till oss som senare ska bläddra i detta album, ”men Nadjinkan log samma dag i tröst”.

Så mycket återhållen sorg som finns här, i detta första album. Så mycket ovisshet, möjliga öppningar och dörrar som stängs. Visst har jag sett det tidigare, den prövande tonen, men bläddrat förbi och landat i albumen som följer – där Nadja är som Nadja är och inget annat någonsin varit möjligt.

Arga blev vi, Siri och jag, när mamma och pappa var ledsna. Som om de önskat sig en annan familj, med andra barn. Föräldrarna håller igen, håller ångan uppe, vill inte förgifta tillvaron med tårar och förtvivlan.

Men trettio år senare, på långt avstånd från den kämpigaste tiden, säger pappa att han ångrar sig. Är det något han hade velat göra annorlunda är det att tillåta sig att sörja. Det liv som Nadja aldrig skulle komma att leva och det liv familjen aldrig skulle dela med Nadja. Den obekymrade tillvaro som går hand i hand med en rätlinjig livslinje. Fast kanske allra mest för att visa för sina andra barn att sorgen och glädjen, de vandra tillsammans.

Fler utvalda artiklar