SVT-journalisten Nadja Yllner kämpade i flera år med att få en skolgång som fungerade för dottern Lova, som på grund av ångestproblem blev så kallad hemmasittare. Nu har hon skrivit en bok, där dotterns berättelse varvas med fakta om det växande antal barn som av olika orsaker inte passar in i dagens skola. När vi kommer in i texten går Lova i fyran och problemen har precis börjat.

”Efter den plågsamma striden i porten, som slutade med att Lova slet sig och sprang iväg, slutade jag och Tomas att dra henne i armarna. Vi försökte pressa ner hennes fötter i stövlarna några gånger till, men när vi inte med ord klarade att få iväg henne till skolan lät vi henne stanna hemma.

Ändå blev illamåendet bara värre. Och de dagar vi fick iväg henne till skolan kunde vi inte vara säkra på att hon skulle stanna kvar dagen ut. När hon satt i klassrummet och kände att hon var på väg att börja gråta gick hon ut till toaletten i korridoren. När hon suttit där i tio minuter smet hon hem.

Första gången det hände fick två av Lovas klasskamrater uppdraget av skolan att gå hem och hämta henne.

Då gick det bra, men andra gången var det inte lika enkelt.

Lova var ensam hemma. När hon hörde att det plingade på dörren sprang hon in till sitt lilla rum och gömde sig under skrivbordet. Där satt hon sen tyst bredvid den kissdoftande rosa hamsterlådan. Hon grät och var livrädd för att barnen hon hörde på andra sidan ytterdörren skulle ta sig in i lägenheten. Själv vägrade hon att öppna dörren.

I slutet av januari hände en olycka i skolan som gjorde livet ännu svårare för Lova. Det var under en gymnastiklektion. Några i klassen stod som väktare på bänkar och bildade det som kallades ”Den kinesiska muren”. Lova och hennes lag skulle springa förbi utan att bli tagna.

När Lova försökte passera krockade hon med en pojke och ramlade så illa att ett ledband drogs av. Foten blev blå och svullnade upp till dubbel storlek. Kryckorna hon fick på sjukhuset blev hon tvungen att hoppa omkring på i flera veckor. Att gå i skolan utan kryckor hade varit svårt. Att gå i skolan med kryckor blev nästan omöjligt.

En söndagskväll i februari när Lova gick i fjärde klass la hon sig raklång på magen, snett över min och Tomas dubbelsäng. Hennes långa, ljusa hår var blött av tårar och snor. Först sa hon att hon aldrig mer ville gå till skolan, sen kom de där orden – orden som hon burit på som en hemlighet och som jag nu skulle få höra, under förutsättning att jag lovade att aldrig berätta för någon:

”Jag vill inte leva, mamma”.

Det var bara Lova och jag hemma. Tomas var i Rwanda där han på uppdrag av Sveriges radios biståndsorganisation MDO, skulle utbilda radiojournalister i två veckor till. Lova berättade för mig att hon vid två tillfällen hade ställt sig på skrivbordsstolen vid fönstret mot gården och att hon hade lutat sig ut för att hoppa. Sen sträckte hon fram armen och pekade på några röda märken. Jag hörde henne berätta att hon skrapat sig själv i armvecket med vår kökssax. Jag kunde inte ta in det.