2017 tog djurvännen och veterinären Lina Gustafsson anställning som en av Livsmedelsverkets officiella veterinärer på ett av Sveriges största slakterier för grisar. Hon ville göra skillnad för djuren under deras sista timmar i livet. Men efter bara fyra månader sa hon upp sig. För att inte glömma skrev hon dagbok. Nu delar hon med sig av sina upplevelser i reportageboken Rapport från ett slakteri. Utdraget kommer från hennes andra dag på jobbet.

Pausrummet är fullt av folk. En av de anställda, Gunilla, har lagat höstbuffé. Menyn sitter upptejpad på ett skåp. Det blir olika rätter med kött till både frukost och lunch, samt laxsallad.

”Vill du ha en macka?” säger hon till mig och räcker fram en tekaka med ett svårdefinierat pålägg.

”Nej tack, det är bra”, säger jag.

Mina kollegor vid borden tittar storögt.
”Man säger inte nej till Gunillas mat”, säger någon, och alla instämmer. De skojar om hur mycket de ska äta under dagen.

”När jag började här var jag smal”, säger en av veterinärerna.
”Ge det en månad, sen kommer du också ha gått upp.”

Jag tar en kopp svart kaffe och sätter mig, värmer händerna runt koppen. Fingrarna är kalla, men jag är svettig under armarna. Det är nu jag borde berätta att jag inte äter kött. Sekunderna går. Jag ser på mina kollegor, på deras välfyllda tallrikar, på de fönsterlösa väggarna omkring mig som vibrerar lätt av slakthallens mekanik. Kaffet är varmt, det bränner till i halsen när jag sväljer.

Idag går jag dubbelt med Sandra, en veterinär i sextioårsåldern. En liten grå lock tittar ut under den vita mössan. Hon säger gång på gång att jag kan fråga henne om allt. Själv har hon jobbat här i ett par år.

”Det kan ju kännas lite mycket i början så här, men det är ingen fara. Ingen panik! Vi har alla varit nya. Du kommer vänja dig.”

Vi går ner till stallet. Ingen djurtransport är där så vi hinner gå runt och titta lite på grisarna som tillbringat natten på slakteriet. Boxarna är trånga och smutsiga. Ovanför varje rad hänger ett laminerat papper där det står hur många som får förvaras i varje box. Nattetid är de sjutton stycken på tretton kvadratmeter, dagtid delar tjugofyra grisar på samma yta. Det är precis tillräckligt med utrymme för att alla ska kunna ligga ner samtidigt.

När vi står i en av stallgångarna och tittar ut över en rad med boxar kommer en man ur stallpersonalen och öppnar grindarna.

”Nu hämtar han dem till bedövningen”, säger Sandra.

Mannen tränger sig in hos djuren som ligger på betonggolvet. En del reser sig hastigt, andra mödosamt. Han slår på ryggarna för att få dem att gå framåt genom en drivgång. Vid varje skarp sväng finns en tryckluftsdriven grind som skjuts ut när grisarna passerat, så att de kan stängas in i sektioner. Takten måste hållas – det ska hela tiden fyllas på bakifrån så att det inte blir några luckor i produktionen. Sandra och jag går efter honom och tittar. De sista metrarna av drivgången leder fram till butinan, det specialdesignade danska systemet som utgör bedövningen inför slakt på de flesta större grisslakterier i Sverige. Det består av stålbehållare, korgar, som sänks ner i ett schakt med koldioxid för att göra grisarna medvetslösa. När en korg är nere är en annan uppe, redo för pålastning.

Grisarna vill inte gå den sista biten, de stannar och försöker vända. Men det går inte, de är fastkilade. En mekanisk vägg sänks ner bakom dem. Den börjar röra sig och trycker dem framåt. Enligt tillverkaren är systemet bra ur ett djurvälfärdsperspektiv eftersom det minskar kontakten mellan personalen och djuren och därmed risken för felaktig hantering. Men grisarna är redan stressade och verkar få panik när väggen kommer. De skriker och klättrar på varandra. Ögonen är uppspärrade, rörelserna ryckiga. Väggen fortsätter att pressa. Sen tar en annan automatisk vägg vid, vinkelrätt mot den första. Den föser in en grupp grisar i butinan och en lucka slår igen. Korgen sänks ner i gasen. Likt ett pariserhjul som stannar för påstigande dyker nästa lediga korg upp strax därefter.

”Kan man titta ner i koldioxiden?” frågar jag mannen som står precis vid schaktets öppning. Han skakar på
huvudet, ger mig en lång blick.

”Inte här. Suggorna kan du se.” Han pekar bort mot den andra änden av lokalen, där suggor och galtar slaktas. De vuxna djuren har en egen butina.

”Men det är inget jag skulle rekommendera.”

”Vadå då?” säger jag.

”Nä … det är väl inte så att de gillar det direkt.”

Mannen vänder sig mot nästa grupp grisar som ska in i korgen. Det fylls på med djur bakifrån. Vid schaktet sitter en monitor som visar koldioxidhalten. Den ska ligga på över 90 procent längst ner, får aldrig vara under 80. När grisarna kommer upp ur gasen dunsar de ut på andra sidan en vägg. De är då förberedda för nästa station, ”sticken”.

Sandra petar mig på armen, en transport med suggor har kommit. Vi går dit. En av suggorna är mager: höftknölarna
sticker ut och huden hänger som en tältduk över ryggraden. Hon placeras ensam i en box där hon går rastlöst av och an och biter i gallret.

”Hon verkar stressad”, säger jag.
”Ja, och hon ser inte frisk ut.” Sandra går fram till Sven i stallpersonalen.

”Ni får gärna prioritera den suggan”, säger hon. Det betyder: slakta henne idag, inte imorgon. Sven nickar.

”Det kan vara lite svårt att bedöma hull på suggor. Hon kan ju vara mager för att hon haft ungar som diat nyligen, för att hon är sjuk eller förstås för att hon inte fått mat …men det är nog inte så sannolikt”, säger Sandra.

”Ska vi informera länsstyrelsen om det? Det måste väl ha pågått ett tag?”

”Bra fråga. Det är ju inte förbjudet att ha ett sjukt djur, bara man gör något åt det. I det här fallet är det svårt att veta vad som hänt.” Hon tvekar lite. ”För några år sen blev det uppmärksammat i media att länsstyrelsen fick så få anmälningar från officiella veterinärer på slakterier. Efter det började vi skicka in mycket mer. Men då drunknade de i anmälningar, så nu är väl tanken att vi ska vara lite mer selektiva.”

Senare får vi se den magra suggans kropp inifrån: hela brösthålan är som rutten, lungorna sönderfallande och porösa, sannolikt efter en kraftig lunginflammation. Det är ofattbart att hon överhuvudtaget har kunnat andas, det finns nästan ingen frisk vävnad kvar.

När man går ut ur stallet kliver man rakt in i arbetets takthållare, sticken. Sandra har gått före och jag är på väg upp i slakthallen men stannar till en stund. Det är i sticken som grisarna dunsar ut lealösa efter att ha varit nedsänkta i koldioxid. Det är här levande blir död, djur blir produkt. Åtta stycken åt gången rullar grisarna ner på ett sluttande plan och vidare ut på ett rullband. Där står tre arbetare och fäster kedjor runt ena bakbenet på dem. En mekanisk vev drar dem sen uppåt till hängande position och de påbörjar sin resa på det löpande bandet. Ansiktena har en påtaglig öppenhet trots de halvslutna ögonen; ögonbrynen är lite höjda, många gapar lätt.

Två män står i en kaklad grop i golvet, den ene redo med en kniv, den andre med en stämpel. De har galonbyxor, stövlar och gummihandskar. Allt är blött och rött av blodet.

En stund efter att grisarna dunsat ut ur koldioxiden passerar de i höjd med männens armar. Att sticka kniven i hals efter hals blir en liten, ergonomiskt korrekt, rörelse. Den förste mannen har hörlurar i öronen och tittar stumt framför sig. Mellan varje individ stoppar han ner kniven i ett kärl med kokande vatten, ibland slipar han den lojt på slipen som hänger från midjebältet. Han med stämpeln sticker ett par fingrar i hålet som kollegan gjort på varje gris. Hans uppgift är att se till att ingen åker vidare utan att ha blivit avblodad. Vid en första anblick är grisarna lika varandra – vänder man sig om en sekund är det lätt att man missar någon. Det har hänt förut och skapat tidningsrubriker om grisar som skållats levande. För att undvika det ska en person dubbelkolla att det verkligen blev ett hål.

Kniven ska vara tveeggad och stickas in i främre bröstöppningen för att skära av de stora kärlen som löper från aorta. Först kommer blodet i en kaskad, en böjd stråle ner på kakelgolvet. Sen rinner det och därefter börjar det droppa.

Risken för att grisarna ska vakna upp efter koldioxiden är mycket liten, de är nere i gasen så pass länge, i så hög koncentration.
Men man ska ändå vara vaksam på tecken på otillräcklig bedövning. De ska hänga slappt, vara tysta, de ska inte andas rytmiskt och deras ögon ska inte blinka. Ifall personalen ser tecken som kan tyda på att en gris inte är medvetslös ska de kolla reflexerna och skjuta den i huvudet med en bultpistol.

Så kommer det inga fler grisar ut på rullbandet. Det är paus. Displayen ovanför sticken blinkar. Männen sköljer av sina förkläden. Jag börjar gå uppför den hala metalltrappan. På vänster sida hänger de nystuckna grisarna på skenan i taket, även de är på väg mot slakthallen. Under dem bildar blodet en tjock glänsande matta. Kroppens försvar mot förblödningen, att bilda koagel, jobbar inte tillräckligt fort. Det blir klumpar på golvet som en av grisarna, som hasat ner lite, släpar trynet i.

Grisarna är så nära att jag kan sträcka ut handen och nudda dem. Kropparna är varma, smutsiga och har revor efter slagsmål i stallet. Allting hände alldeles nyss.

Sandra vinkar när jag kommer in i slakthallen. Hon har väntat på mig på en platå, den så kallade veterinärbryggan. Ovanför hennes huvud sitter en display som visar tiden och produktionsläget:

Klockan är 08.20.
Antal slaktade: 512.
Dagens prognos: 3 100.

”Ren och skär lögn” – läs en intervju med Lina Gustafsson här.