Vaccinsamordnaren kritisk till Tegnell

  • 17 apr 2023
  • 19 min

// Foto: Joel Nilsson

Vaccinsamordnaren kritisk till Tegnell
Nils Bergeå

// Foto: Joel Nilsson

Lyssna på artikeln

Han retar sig på Folkhälsomyndigheten och kan inte glömma Anders Tegnells freudianska felsägning. Nu har vaccinsamordnaren Richard Bergström skrivit en bok om det hemliga vaccinspelet och hur det egentligen gick till när Sverige säkrade sina doser.

Vaccinjägaren. Om Sverige, Europa och världens jakt på Covid-19 vaccinet ges ut på Bazar förlag den 19 april.


Under våren och sommaren 2021 kunde vi äntligen skydda oss mot covid-19 med hjälp av vaccin, men det blev för andra sommaren i rad ändå ”hemester” för många. Smittspridningen avtog inte, nya mutationer uppstod. De flesta länder höll fast vid hårda restriktioner, igenbommade gränser och nedstängda samhällen.

Sverige hade som bekant redan från start valt en internationellt sett annorlunda och omdiskuterad strategi för hantering av pandemin, och fortsatte på det spåret under den andra pandemisommaren.

Strategin var mindre ingripande än andra länders och syftade till att begränsa men inte helt stoppa spridningen av covid-19. Målet var att skydda äldre och riskgrupper, undvika att vården kollapsade och att hålla grundskolorna öppna – men att avstå från en total nedstängning av samhället. Samtidigt gick det inte att blunda för att Sverige länge hade en förhållandevis hög covidincidens och höga dödstal jämfört med andra länder.

Man kan förstå strategin utifrån premissen att Folkhälsomyndigheten inte trodde att det skulle gå att få fram fungerande vacciner inom rimlig tid – något som åtminstone den tidigare statsepidemiologen Johan Giesecke i efterhand har erkänt var fallet. Med den utgångspunkten är det ju ohållbart att stänga ned samhället.

Jag har svårt att glömma Anders Tegnells freudianska felsägning på en av presskonferenserna, som indirekt bekräftade att man hade det här synsättet. Han fick den raka frågan om varför så många dött i covid-19 i Sverige jämfört med andra länder. ”Vaccinen kom för tidigt”, svarade han. ”Om det hade dröjt längre hade de andra länderna antagligen kommit i kapp.”

I stället för att läsa av vad som faktiskt utspelade sig i forskningsfronten var Folkhälsomyndighetens ledning kvar i ett gammalt paradigm om att läkemedelsutveckling per definition tar många och långa år, och man baserade stora delar av sin pandemistrategi på det.

Sommaren 2021 kan man säga att det här synsättet var slutligt motbevisat.

Om det gick snabbt och smidigt att förstå och ta höjd för behovet av en tredje vaccindos för EU:s styr- och förhandlingsgrupper redan på våren 2021, gick det desto trögare hos vår expertmyndighet på Nobels väg 18. Därför började jag framåt hösten 2021 att reta upp mig en del på Folkhälsomyndigheten.

Syftet med min berättelse om vaccinjakten är inte att polemisera mot FHM eller den svenska strategin för hantering av pandemin. För att vara tydlig, det har hela vägen varit en ren fröjd att jobba med personerna som ansvarar för vaccinlogistik på Folkhälsomyndigheten, mina synpunkter på FHM gäller verkligen inte dessa personer och funktioner.

Men på kort tid kom nu två i mina ögon märkliga och olyckliga besked från myndigheten: man ville inte veta av Modernavaccinet och man förnekade behovet av en tredje dos.

”Nu ska vi inte ha Modernas vaccin längre.” Det var budskapet på en av de presskonferenser där Anders Tegnell höll i taktpinnen.

”Richard, du kan stoppa leveranserna av Moderna”, var beskedet till mig.

”Men ska vi inte gardera oss för en tredje dos?” frågade jag.

”Nej, det är inte aktuellt. Det finns ingen evidens för en tredje dos.”

Så sent som den 20 oktober 2021 tydliggjorde Folkhälsomyndigheten på en pressträff att det inte var aktuellt med en tredje dos i Sverige annat än till riskgrupper.

Sedan gick det en vecka och då skulle plötsligt alla över 65 år få en tredje spruta. Ytterligare två veckor senare, när Tyskland redan var i gång med vaccineringarna, svängde man igen. Nu skulle alla över 18 år vaccinera sig en tredje gång.

Som svar på Folkhälsomyndighetens skepsis mot Moderna sköt jag i min egenskap av EU-basarens ”kitchen man” fram hälften av de leveranser av vaccinet som vi skulle ha fått fjärde kvartalet 2021 till andra kvartalet 2022. Det var Folkhälsomyndigheten mycket tacksam för. Men när oron för den nya omikronmutationen strax därpå började öka backade jag på eget bevåg tillbaka doserna till första kvartalet. Då blev FHM upprörda igen. ”Vi ska inte ha Moderna i Sverige!”

Jag stod på mig och gömde mig bakom EU-kommissionen. ”Vi måste använda Moderna!” sa jag.

Jag är glad att jag gjorde den här manövern, annars hade vi definitivt haft brist på vaccin till tredje dosen. Först när FHM fattade beslut om tredje dosen till alla vuxna ändrade de tonläget och gick med på att använda Moderna. Och Modernas vaccin blev sedan en grundsten när svenskarna fick sin tredje vaccindos.

Vi lyckades tack och lov skydda de äldre i tid med en tredje dos, men om vi varit snabbare i det här skedet hade vi kunnat parera omikronvågen i Sverige på ett bättre sätt. Att många svenskar fick en mild omikroninfektion behöver i och för sig inte ha varit negativt ur ett immunologiskt perspektiv, men samtidigt var de kanske sjukskrivna några dagar och utsattes för en onödig risk att drabbas av långtidscovid.

Sverige var alltså sent ute med tredje dosen i jämförelse med andra länder. Redan i december införde exempelvis Frankrike krav på en tredje dos för att vaccinpassen skulle gälla. Å andra sidan var vi i Sverige längre fram snabba med att ge riskgrupper en fjärde vaccindos. Kanske var det en effekt av vaktombytet i Folkhälsomyndighetens ledning i november 2021, då Karin Tegmark Wisell tog över efter Johan Carlsson.

Det var inte bara jag som var irriterad på Folkhälsomyndigheten hösten 2021. Deras turer om Modernavaccinet och senfärdigheten kring tredje dosen lades ovanpå deras tidigare ifrågasatta ställningstaganden om munskydd, smittsamheten hos symtomfria och covidtestning.

Regeringens förtroende för FHM började svaja. Det suckades över FHM när jag talade med Socialdepartementet. Stefan Löfven och hans regeringskansli, som förlitat sig mycket på sin expertmyndighet, visade tecken på att vilja återta kommandot. Regleringen av den sociala distanseringen via alkohollagen och utskänkningstillstånden var regeringens eget initiativ.

Jag minns att någon på Socialdepartementet som inte var så påläst om vaccinupphandlingarna hörde av sig i den här vevan.

”Vem fattar egentligen de här besluten om vaccinerna? Vi måste väl bestämma själva, fatta ett svenskt beslut?”

”Nej”, svarade jag. ”Det här är ingen nationell fråga. Det här bestämmer EU-kommissionen. Läs avtalen, vi har avhändat oss det här”.

När den här och liknande frågor kommer upp tar jag ofta fram diskussionen om tredje dosen.

Jag brukar formulera det som en retorisk fråga: ”Hur kommer det sig att det ens blev en tredje dos i Sverige Folkhälsomyndigheten ville ju så sent som i oktober inte ha någon sådan. Man ville inte heller ha Modernas vaccin, och utan det vaccinet hade vi inte klarat den tredje dosen. Lyckligtvis hade EU förberett scenariot och beställt doser.”

Ibland kan det vara bra att EU bestämmer.


Tyvärr fortsatte irritationsmomenten att staplas på varandra. Hösten 2021 var det också, sent omsider, dags att ta ställning till det rejält försenade proteinvaccinet från Novavax.

För Sveriges del motsvarade de 20 miljoner doser Novavax som EU hade i sitt grundavtal 538 000 doser sett till vår befolkning – en siffra som jag kommunicerade som ett förslag till Folkhälsomyndigheten och Socialdepartementet i oktober 2021. Avtalets konstruktion med många optioner gjorde att länderna i princip kunde bestämma hur mycket de ville ha utan någon övre gräns.

Folkhälsomyndigheten hade tidigt under pandemin uttalat att man såg särskilt positivt på de proteinvacciner som Novavax och Sanofi planerade att ta fram. Men tiden hade gått och hösten 2021 visste vi hur bra mRNA-vaccinerna fungerade. Novavax vaccin var inte bara sent ute, det var också helt oprövat som boostervaccin.

En tjänsteman på Socialdepartementet ringde kring jul och meddelade mig Sveriges önskemål om Novavax: ”Jag har precis pratat med Anders. De vill ha ytterligare 4 miljoner doser.”

FHM höll således fast vid sin linje om proteinvaccinen och ville beställa enorma mängder. Vi beställde därför per capita i särklass mest Novavaxvaccin av alla EU-länder, nästan åtta gånger mer än mitt förslag baserat på grundavtalet och Sveriges befolkning.

Det lät märkligt i mina öron, men jag höll inte emot. Det var i mitt perspektiv bättre att länderna köpte för mycket än för lite, även om jag misstänkte att detta skulle ge mig merarbete framöver.

Redan i januari 2022 var tongångarna om vaccinet plötsligt annorlunda från Nobels väg. ”Vi behöver bara 1,7 miljoner doser Novavax”, lät det då. Jag hade anat att det här skulle komma och hade redan flyttat 1,33 miljoner doser till Österrike som hade infört obligatorisk vaccinering och behövde mer. Lettland tog också en del av Sveriges ranson. När vi kommit ned till 1,77 miljoner doser fick jag för andra gången beskedet att Sverige har för mycket och jag fick uppgiften att jaga köpare till ungefär en miljon doser till.

Det här är bara en av många situationer under pandemin när jag varit tvungen att i efterhand agera på tvära kast från Folkhälsomyndigheten. Omsvängningarna var i vissa fall förståeliga eftersom vi hela tiden fick ny information, men så var inte alltid fallet och kursändringarna var inte alltid enkla att hantera.


Efter nedslående vetenskapliga resultat och förseningar var det i slutet av 2021 även skarpt läge att bestämma hur mycket vi ville beställa av proteinvaccinet från franska Sanofi, som nu var inriktat på boostermarknaden.

Trots att kartan hade förändrats och alla visste hur bra mRNA-vaccinerna fungerade, och trots att Sanofis vaccin innehåller samma adjuvans som det ökända Pandemrix, hade Folkhälsomyndighetens entusiasm inför vaccinet inte falnat. Precis som med Novavax ville man att Sverige skulle beställa mer av Sanofis vaccin per capita än något annat EU-land – 4,8 miljoner doser.

Adjuvansfrågan beskrev man som ett icke-problem, det var bara en ”kommunikativ fråga”. Vad vet jag, kanske spelade det en roll att Johan Carlsson och Anders Tegnell hade varit med och introducerat Pandemrix i Sverige en gång i tiden?

Jag blev förvånad över den här prioriteringen, men började bli luttrad. Sverige satt sedan fast i denna jättebeställning som skulle levereras under 2022. Folkhälsomyndigheten svängde så småningom och beslutade att beställningen skulle ses som ett överskott, och Utrikesdepartementet fick sedermera i uppdrag att göra sig av med det franska vaccinberget.

Folkhälsomyndigheten vägrade alltså att ifrågasätta sin egen förtjusning över proteinvaccinen, trots att tiden hade gått och det mesta pekade åt ett annat håll. Vill man använda snälla ord kan man kanske kalla det principfasthet. Det här är naturligtvis bara en liten facett av FHM:s pandemihantering. Men jobbar man så här med den här frågan, hur hanterar man då andra, större frågor?


En söndag i mitten av december 2021 hände det igen.

Något inträffade som fick det svenska Regeringskansliets beslutsordning att fullständigt slå knut på sig själv. Det plingade i statsminister Magdalena Anderssons mobiltelefon. Hon hade fått ett textmeddelande.

Avsändaren var inte vem som helst, utan EU-kommissionens president Ursula von der Leyen.

Regeringen hade fått svidande kritik i Coronakommissionens första betänkande på hösten. Samhällets åtgärder var ”få, sena och föga kraftfulla” jämfört med våra nordiska grannländer och i förhållande till smittspridningen. Smittan fick därför onödigt stor samhällsspridning i Sverige. Regeringen bör inte okritiskt lyssna på Folkhälsomyndigheten, utan bör leda och göra de slutliga avvägningarna mellan olika samhällsintressen, och dessutom jämföra med andra regeringars beslut, ansåg man.

Mycket av den diskussionen faller utanför den här bokens ramar, men den omvittnade svårigheten att fatta snabba, exekutiva beslut i svensk statsförvaltning, som coronakommissionen tagit upp, aktualiserades även i vaccinfrågan.

Som jag redan berättat gjorde den svenska ordningen med kollektivt förankrade regeringsbeslut att vi sjabblade bort möjligheten att ingå i den inklusiva vaccinallians som var på väg att växa fram i början av pandemin. Astra Zeneca fick aldrig något svar. Det gjorde statsminister Stefan Löfven ursinnig.

Liknande saker hände flera gånger.

Tysklands dåvarande socialminister Jens Spahn messade exempelvis tidigt under pandemin till Lena Hallengren och försökte få henne att ta in Sverige i vaccinalliansen. Hallengren ansåg sig inte ha möjlighet att svara på påstötningen. I slutändan spelade det ingen roll eftersom EU tog över. Men ändå.

Den svenska modellen för beslutsfattande bygger på konsensus. På regeringsnivå betyder det att ministerstyre är förbjudet och att frågor avgörs efter gemensam beredning där alla berörda departement och myndigheter involveras. Formella instruktioner delas sedan ut till myndigheterna.

Gemensam beredning har många fördelar. I vaccinfrågan hade det inte minst fördelen att Utrikesdepartementet och Socialdepartementet talade med varandra. De var synkade. Så var det inte alltid i alla länder. Finland var ett skräckexempel när man i början av pandemin skrev på det nya samarbetsavtalet med ena handen samtidigt som finska UD ville köpa vaccin via COVAX.

Men gemensam beredning har också sina nackdelar. En decembersöndag 2021 damp det alltså ned ett sms i statsminister Magdalena Anderssons mobiltelefon från högsta ort i EU-kommissionen.

Ursula von der Leyens meddelande var oturligt nog formulerat som en fråga. ”Är ni med på att lösa ut våra optioner på Pfizervaccin?” stod det på ett ungefär. Förmodligen var det ett gruppmess till EU:s samtliga regeringschefer.

Hade texten varit mer av en uppmaning hade messet nog kunnat gå ganska obemärkt förbi. Men eftersom det var skrivet som en fråga blev det definitionsmässigt ett ärende. Tjänsteanteckningar upprättades. Magdalena Andersson kunde inte svara ja eller nej på Ursulas mess utan att göra sig skyldig till ministerstyre. I stället vidtog en gemensam beredning med sikte på ett kommande regeringsbeslut.

Magdalena Andersson var ganska ny som statsminister i det här läget. Min gissning är att Stefan Löfven i samma situation, vis av sin erfarenhet, inte hade berättat att han fått frågan.

För mig var sakfrågan väldigt enkel. Det var självklart att vi skulle ställa oss bakom att lösa ut optionen. Ett ja till dessa vaccinvolymer var en förutsättning för att vi under 2022 sedan skulle kunna ”trycka på knappen” och beställa ett uppdaterat vaccin.

Om det famösa messet aldrig hade skickats hade jag skött detta på samma sätt som alla andra avtal i SB och JNT. Nu skapades i stället ett ärende hos Regeringskansliet som bereddes på sedvanligt senfärdigt svenskt sätt.

Messet ställde till det ganska ordentligt när det valsade runt i den svenska statsapparaten. Jag fick flera förvirrade påringningar och mejl. I EU-länder där ministerstyre är accepterat innebar frågan inga som helst krångligheter. Begreppet ministerstyre har en väldigt negativ klang i Sverige, men det är uppenbart att det ibland har sina fördelar. I länder som USA, Storbritannien och Norge är ministerstyre i mer regel än undantag.

Ett annat exempel där ministerstyre uppenbart hade kunnat gynna Sverige var när Stockholmspolisen i januari 2023, trots det känsliga läget med Sveriges NATO-ansökan, gav den danske högerextremisten Rasmus Paludan tillstånd att bränna Koranen utanför den turkiska ambassaden. I många andra länder hade en ansvarig minister om hen hade velat, på ett eller annat sätt, kunnat se till att tillståndet inte hade beviljats. Men en sådan ordning kan förstås också vara problematisk.

Så småningom blev beslutet det rätta i frågan om Pfizers vaccin, regeringen gav klartecken till utnyttjande av optionen. Det hade blivit riktigt jobbigt om regeringen hade tyckt annorlunda.

Eftersom det är välkänt att EU-länderna har mycket skiftande beslutsvägar kan man tycka att Ursula von der Leyen borde ha förstått att det var olämpligt att skicka frågan till regeringscheferna.

Vad var min poäng med det här? Jo, händelsen ger en glimt av hur krångliga och långsamma saker hade kunnat bli i Sverige utan EU-kommissionens nya struktur för vaccininköp. Den svenska beslutsmodellen har fördelar och nackdelar. Här ställdes avigsidorna på sin spets.

Flera händelser under pandemin har visat att vårt utdragna kollektiva beslutsfattande är ett strukturellt problem när krissituationer måste desarmeras. Det här är en fråga värdig en ordentlig samhällsdebatt och helst en blocköverskridande översyn. Annars lär vi stå lika handfallna nästa gång det bränner till.


Fler utvalda artiklar