”Vad är det vi krigar för egentligen?”

”Jag är jude, svensk och israel. Som jude känner jag sorg. Som svensk känner jag skam. Som israel känner jag mig lurad.” Svenske Michael Rothschild har bott i Israel i 17 år. Här skriver han dagbok om vreden och sorgen över kriget och omvärldens reaktioner.

7 oktober, tidig morgon

Vaknar inte av flyglarmet. Vaknar av att barnen skriker att vi måste till skyddsrummet.

7 oktober, sen kväll

Under dagen har det stegvis gått upp för mig, precis som för många andra, att det här är mer än bara de vanliga fyrverkerierna som Hamas brukar bjuda på.

Jag står och ser på när mina barn gråter av rädsla medan vi hör ljudet av hundratals nedskjutna raketer som är riktade mot oss, eller mot vem som helst eller vad som helst som befinner sig i den delen av landet som är internationellt erkänd som vår.

Grannarnas barn i lägenheten mittemot är i samma åldrar som våra. Vi delar skyddsrummet men inte skräcken. De gråter inte. Familjen har hittat på en lek. När larmet börjar tjuta så ska de fort gissa hur många raketer som är på väg den här gången. Den som gissar närmast vinner.

8 oktober

Får många meddelanden från gamla vänner i Sverige. Det känns varmt.

Men fastklistrad vid Facebook så undrar jag ändå varför det är så tyst. Har fram tills idag nästan uteslutande använt Facebook för mitt företags räkning. Nu letar jag ovant och intensivt. Det brukar ju låta högt och brett när massakrer sker. Det har jag i minnet. I genren är det här ju ändå den enskilt största som drabbat judar sedan 1945. Var är alla fräcka banners? Slogans? Hashtags? Jag börjar bli lite förbannad.

Två butikschefer på Fika, kafékedjan som jag öppnat i Israel, blir blixtinkallade till armén. De måste lämna sina hem direkt. En ska söderut. En ska norrut. Inser att det kommer bli svårt att hålla igång en affärsverksamhet med ett svenskt bageri och fem butiker.

9 oktober

Fika höll stängt igår. Men idag är vi fast beslutna att öppna. Motiverade. Jag kan inte slåss. För gammal. För fet. För feg.

Det finns visserligen inte så många kunder som är intresserade av att köpa kanelbullar just nu. Men vi får i alla fall se till att soldaterna har ett arbete att komma tillbaka till när de vunnit kriget.

En av chaufförerna, som kör våra leveranser, dyker inte upp till jobbet. Ingen har sett eller hört från honom sen lördag morgon. Sista samtalet var mellan honom och hans fru. Han satt helt ensam i bilen, men ändå pratade han tyst till henne i telefonen. Han viskade till sin fru att han älskade henne. Han hann berätta att han försökt få tag på dottern. I efterhand visade det sig att hon hade haft telefonen i tyst läge. Antagligen bakfull. Så där som det är en tidig lördagmorgon om man är strax under 30 och jobbar hårt i veckorna och bor i Tel Aviv. Eller vilken annan häftig storstad som helst.

Några röster hördes skrika på arabiska i bakgrunden. Samtalet avbröts abrupt. Geotagen visar att han befann sig intill musikfestivalen. Han tog varje uppdrag han kunde få. Inte heller partysugna ungdomar som ville bli körda till en fest i öknen mitt i natten hade han råd att neka.

Han är antingen vid liv, kidnappad och förd till Gaza, eller så är han uppbränd i sin bil. En av de många döda som är omöjliga att identifiera.

Jag vet inte vilken av dessa två möjligheter jag önskar honom mest.

10 oktober

Ska vi skicka barnen härifrån? Ska vi fly till Sverige? Jag lämnade inte Sverige som flykting, och jag tänker inte återvända dit som flykting.

Men försöker ändå övertyga mig själv och min fru att vi kan se det som en nyttig erfarenhet. Sverige är ju ändå som ett andra hem. Vi bör fundera noggrant om det ändå inte är det rätta beslutet, för barnens bästa, att vara där tills läget lugnar sig.

Det känns fel att lämna vänner och kollegor kvar. Men jag börjar tänka så här: Vad gör egentligen barnen och alla andra som inte bidrar till kriget för nytta här? Om det nu är så farligt att vara här, är det inte också en form av judisk patriotism att hålla sig borta om man har möjlighet? Om enda alternativet skulle vara att låta sig mördas? Om vi inte är här så finns vi ju i alla fall kvar. Till skillnad från Fikas chaufför som fortfarande är spårlöst försvunnen. Inte ens spår av hans DNA verkar ha lämnats kvar till eftervärlden.

12 oktober

På eftermiddagen kommer ett plötsligt meddelande från UD. Evakueringsflyg för svenska medborgare avgår ikväll.

Att inte känna sig som en flykting visar sig vara svårt när man i sinnessjuk hast måste lämna jobbet, köra runt i kvarteret i ilfart för att slita barnen från deras vänner som de är hemma hos. Vi besöker Sverige flera gånger per år. Den här gången är allt annorlunda. Slänga ihop två resväskor. Glöm inte varma kläder. Men vänta, vi ska väl ändå inte fortfarande vara kvar där när snön kommit? Ta bilen istället för taxi till Ben Gurion. Vinka av fru och barn. Allt inom loppet av tre timmar.

Nu. Ensamhet. En barndomsvän från Sverige råkar ringa precis när jag satt mig i bilen på väg tillbaka hem. Han frågar hur läget är. Jag börjar gråta för första gången.

13 oktober

Nu börjar det låta lite från internet. Kan det vara riktigt att sympatin inte är reserverad för bara Israel den här gången heller? Nej, givet situationen jag befinner i mig så är jag nog bara överkänslig. Jag inbillar mig. Klart alla är på samma sida. Nåt annat vore ofattbart. Alla förstår att Hamas måste besegras.

14 oktober

Raseriet har totalt tagit tag i mig.

Jag ångrar att jag förbannade den svenska tystnaden. Den lät i alla fall vackrare än det jag hör nu.
Enfaldiga svenskar! Blåögda! Neutrala, yeah right? Nyttiga idioter och hycklare! Jag inleder en ny karriär som internetkrigare. Jag börjar med att be alla vänner i Sverige som inte visar sympati dra åt helvete.

250 år har vi varit i Sverige. Två. Hundra. Femtio. Vi har bidragit som alla andra. Kanske lite mer till och med? Vi har delat ut våra symboler och låtit dem bli våra gemensamma. Vi har varit höger, vänster och mitten. Vi har varit både Proust och Knasen. Vi har gett och vi har stulit. Precis som alla andra. Nu överger ni oss. Vilket enormt svek. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna förlåta svenskarna för det här.

17 oktober

Det är julafton för en amatörsatiriker. Med en inte helt bra självkritisk förmåga försöker jag ändå sålla i alla idéer som bara MÅSTE ut. Det finns så många öppna mål. Jag känner mig som Messi med 21 andra blinda spelare på planen. Gamla mobbartekniker från låg- och mellanstadiet väcks till liv inom mig. Och den här gången kan jag använda dem för den goda sakens skull. Sedan skoltiden har jag dessutom lärt mig lite enkla redigeringsknep och jag har några användbara bildappar på iPhonen. En oslagbar kombo för ändamålet. Och jag behöver aldrig känna ånger för det i framtiden.

Jag trollar en känd svensk fotbollskrönikör. Jag beklagar hans sorg över de svenska fansen som mördats i Bryssel. Men jag ifrågasätter hans avsaknad av balans i rapporteringen. Vad med de stackars kränkta islamisterna? Vi måste lösa konflikten mellan svenskar och islamister med fredliga samtal. ”Du är on a roll, Michael!”, hejar någon fram mig i kommentarsfältet.

19 oktober

Det händer något med en när man är plötsligt och påtvingat barnlös. Ens centrum flyttas inåt. Inte utan dåligt samvete finner jag något behagligt i att bara tänka på mig själv. Jag tar tillfället i akt och cyklar ner på stan på jakt efter en öppen bar. Alarmet har visserligen ljudit nyss, men förhoppningsvis går det att hitta någon dekadent nihilist att skåla med.

På stan är det dött. Några restauranger håller öppet, men inga gäster vid borden. Det är fler cykelbud än människor ute. De kör i skytteltrafik mellan stans gourmetkök och folks hem.

Jag hittar ett ställe som ser trivsamt ut. Till och med packat med folk. Vilket får mig att bli påmind om hur Tel Aviv faktiskt ser ut en vanlig torsdagkväll. Det vill säga när stan inte är fångad i en sann mardröm.
Jag är ovan. Minns inte när jag satte mig ensam vid en bardisk senast.

Jag råkar höra ett samtal från ett bord bakom mig. Jag får för mig att de är kollegor på något av alla high tech-företagen som finns i stan. De skämtar om att de är ”jobnikim”. Den delen av IDF, den israeliska försvarsmakten, som inte är stridande, utan sysslar med saker som administration och byråkrati. Men bakom skämten anar jag skam. Skammen över att inte vara tillsammans med vännerna som är dömda att slåss i Gaza. Det här är average hipsters. Inga machos. Killar, tjejer. Unga, men vuxna. Det är mest killarna som drar skämten.

Under tredje glaset vin vänder sig äntligen snubben bredvid mot mig. Han har suttit nedgrävd i en bok med ett rött omslag. Jag har inte haft ork att tyda vad den heter. Titeln är på hebreiska. Jag kan läsa hebreiska, men efter 17 år i Israel är det fortfarande ansträngande för ögonen.

Jag har med flit suttit i obekväm ställning och scrollat på svenska sidor. För att signalera att jag är intressant och lite annorlunda. Han frågar var i världen jag kommer ifrån. Napp.

Vi hinner med några olika konversationsämnen. Det visar sig att det är enkelt att vara brutalt ärlig med någon man inte känner.

En av konversationerna avbryts av ett flyglarm. Musiken dånar så högt så vi hör inte larmet. Men vi blir varse genom vibrationerna från appen på telefonen. Red Alert. Den mest nedladdade appen på Apple store för tillfället.

När vi kommer tillbaka upp till våra platser från skyddsrummet så ägnar vi några tankar till människorna på andra sidan stängslet. Varje raketattack besvaras med ett ursinnigt bombanfall av IDF. Vi blev för en minut sedan skyddade av järnkupolen. Men vad skyddar de civila i Gaza nu? Våra soldater skyddar oss. Men därborta skyddar de civila sina soldater. Tänk att vara en mänsklig sköld. Det går inte att ta in hur det skulle kännas att vara en mänsklig sköld.

Innan vi säger hej då visar han en bild av sig själv från samma sittplats för ett år sedan. Jag noterar att samma röda bok ligger framför honom som ikväll. Han använde tydligen samma trick som jag. Han sökte bara lite mänsklig kontakt från någon. Helst en främling.

20 oktober

Min skam för Sverige växer ungefär i samma takt som mitt självförakt över min nyfunna ambition att bli en internetkrigare.

De två känslorna som drabbat mig är olika men ändå omöjliga att hålla isär.

Varje gång jag trycker av ett meddelande till allmänheten så vet jag innerst inne att jag inte borde. Jag klipper och klistrar ihop nya Wikipediasidor och lägger till en bild på en svensk feminist under rubriken nyttig idiot. Jag spökskriver pudelcitat åt en känd deckarförfattarinna. Jag skriver ett öppet brev till Hamas där jag resonligt svenskt ber dem att skicka över några kidnappade israeler, istället för raketer ikväll.

Krafterna av att jag kanske har skrivit något som kan få folk att jubla eller bli förbannade är för starka att stå emot. Jag är inte en krigare. Jag är en riddare. Jag förlorar mot mig själv.

22 oktober

Jag bygger mycket av mitt levebröd på att förmedla en positiv bild av Sverige. Mina caféer serverar svenska bullar och bakelser, hyllar ”fikakulturen”. Men jag tycker det är outhärdligt pinsamt med allt som händer i mitt älskade hemland. Hur kan man dagen innan säga aldrig igen, för att dagen efter inte förstå att det faktiskt händer igen. Fast det finns faktiskt också tecken på att allt fler höjer rösterna. Många fler än de vanliga suspekta gaphalsarna. Och jag tänker, om förnuftet finns kvar så lever också hoppet.

Nästa tanke; eventuellt kan jag bidra med lite sarkasmer som ska få svenskarna att inse sin egen absurditet. Men egentligen är det bara en dålig ursäkt, något slags försök till självmotivation. Jag skickar en kräk-emoji till mig själv på whatsapp samtidigt som jag postar en ny story på Facebook.

23 oktober

Jag är jude, svensk och israel. Även i den ordningen skulle jag påstå. Som jude känner jag sorg. Som svensk känner jag skam. Som israel känner jag mig lurad.

Jag minns hur jag som tonåring stod på Sergels torg och hyllade Tre Kronor när de kom hem med ett OS-guld. Vi som badade då var färgade i alla färger. Men havet var gult och blått. Nu är torget målat i grönt. Ge mig ett F-O-P-P-A. From the River to the Sea-Palestine will be free. Vet de innebörden av vad de ropar ut så med ett sådant självklart självförtroende? Jag är rädd för det.

Hamas har nyligen visat upp den mest kreativa förmåga av grymhet. Är det här rätt tidpunkt att protestera mot Israels bosättningspolitik? Hur kan man låta det här ske utan en kraftigare motdemonstration?
Jag tror inte jag kan vara arg på svenskarnas tysthet längre. Jag tycker synd om dem.

25 oktober

Nya bilder från Hamas egna go-pro kameror kablas ut hela tiden. På en brittisk tidning ser jag en bild på en Hamaskrigare som poserar framför kameran med ett israeliskt spädbarn. Stolt leende. Grön bandana med arabisk text som jag förmodar är helig för honom. K-pist över ena axeln. Han omfamnar inte barnet. Han håller det framför sig som en vunnen Champions league-pokal.

Aldrig har aforismen ”All publicitet är bra publicitet” varit sannare än nu.

Det finns ett vi och ett dom i det här kriget. Vi, det inkluderar även oskyldiga palestinier, men det kan inte inkludera Hamas. Inte till något pris. Och jag tänker att de måste bort till varje pris.

28 oktober

Bibi, premiärminister Netanyahu, håller presskonferens tillsammans med det nya gänget. Plötsligt är polarna han stått sida vid sida med det senaste året både bildligt och bokstavligt talat borta ur bilden. Nedtystade gissar jag. Polarna från före förr är tillbaka igen. Allt är fullkomligt logiskt i Bibis eget universum.

I Israel har det alltid varit vänstern som leder krigen och högern som sluter freden.

Journalisterna får ställa några frågor. Det var ju schysst! Bibi läser sina svar innantill från ett papper. Och jag tänker; vad är det vi krigar för egentligen? Okej, just nu krigar vi för våra liv. För de kidnappades liv. Och för någon form av upprättelse för liven vi förlorat. Men sedan då? Vad är det för typ av land soldaterna ska återvända till när de vunnit kriget?

Måtte det vara ett land värt att kriga och dö för. Och sedan spyr jag på mig själv för 22:a gången på 22 dagar. För jag vet att jag inte kommer kunna låta bli att posta den här briljanta insikten någonstans på något sätt. Så att du ska få äran att läsa mina visa ord.

29 oktober

Jag lämnar Israel. Jag tar ett flyg från Israel till Sverige för att besöka fru och mina barn. En personlig paradox tänker jag.

Den ovanligt långa och frånkopplade restiden för mig bort från flöden, den får mig att reflektera över den senaste månaden, får mig att skriva ner mina tankar. Den här gången inte med en slagfärdig rubrik, följt av ca 50-100 tecken i vit färg mot en svart bakgrund.

Kan det vara så att för varje mil jag närmar mig mina barn känner jag hur cynismen faktiskt sakta börja släppa taget om mig? Pappa först. Allt det andra sedan. Det är min sanity check.

Kanske en chans till lite lugn. Barnen går tillfälligt på samma skola i Stockholm som jag gick på i deras ålder. Kanske ska det få mig att känna en vanlig vardag igen.

Sedan tänker jag. Nej, just det, utanför min gamla skola är det nu en helt annan stad, en helt annan värld.