Vad hände med blågul islam?

  • 26 okt 2023
  • 15 min

Stockholms moské vid Björns trädgård på Södermalm. // Foto: Henrik Montgomery/TT

Vad hände med blågul islam?
Simon Sorgenfrei

Stockholms moské vid Björns trädgård på Södermalm. // Foto: Henrik Montgomery/TT

Lyssna på artikeln

För 40 år sedan gav Vi ut ett temanummer om islam. Nu har vi bett tre skribenter att läsa de gamla artiklarna och beskriva hur synen på islam och muslimer har förändrats i Sverige. ”Visionen då var en röd moské med vita knutar, där det fanns plats för både Ture Sventon och Koranen” skriver Simon Sorgenfrei.

Det första som slår en när man bläddrar igenom tidningen Vi:s 40 år gamla temanummer om islam är hur det handlar om en främmande religion. Islam och muslimer tillhörde en annan värld och i de olika artiklarna får vi möta muslimer i Pakistan, Syrien eller Iran. Svenska muslimer lyser med sin frånvaro.

Ändå hade islam redan då flera decennier som praktiserad religion bakom sig i Sverige. I slutet av 1800-talet kom den första muslimska migrant som skulle bli svensk medborgare och 1949 grundades den första muslimska församlingen i Stockholm. Med efterkrigstidens invandring etablerades fler församlingar runt om i landet. När temanumret gavs ut, 1983, hade Sverige dessutom genomgått integrations- och kyrkopolitiska förändringar som gav muslimska samfund möjlighet att få statligt stöd för sin verksamhet. Islam höll på att integreras i den svenska modellen. Denna etablering har jag skildrat i De kommer att vara annorlunda svenskar. Berättelsen om Sveriges första muslimer (Norstedts, 2022). I boken blir det tydligt att även om dessa tidiga svenska pionjärer då och då hamnade i media, utgjorde de trots allt en marginell minoritet.

Men att Vi alls ägnade en hel utgåva åt islam för 40 år sedan visar samtidigt att det mediala intresset ökat och den enskilda händelse som mer än något annat bidrog till det var revolutionen i Iran 1979. Med Ayatolla Khomeinis maktövertagande fick islam ny relevans och det är symptomatiskt hur Monica Boëthius (Vi:s chefredaktör 1982–1987) i temanumrets inledande text lyfter fram att islam inte bara är en religion, utan även en social och politisk kraft.

Det var en ny insikt då. 40 år senare är situationen nästan den omvända. Vi läser dagligen om muslimer i Sverige och nästan uteslutande om islam som en social och politisk utmaning utmaning – i samband med koranbränningar och radikalisering, islamofobi och islamism.

Hur har det blivit så?

Sedan 1979 har politiska och våldsorienterade tolkningar av islam fått global spridning och ökat medialt intresse. Det är resultatet av såväl mellan-muslimska stridigheter, inte minst mellan Iran, Saudiarabien och Turkiet, som av vidare geopolitiska konflikter.

Vi nummer 40, 1983.

Tio år efter revolutionen i Iran satte Khomeini, i en välkänd fatwa, ett pris på författaren Salman Rushdies huvud och islam blev plötsligt något som kunde utgöra en fara för människor i Europa. Politisk islam kom alltmer att uppfattas som en utmaning mot liberala värderingar, yttrandefrihet och demokrati. Under samma period bedrev Sovjetunionen krig i Afghanistan och muslimer från olika delar av världen reste dit för att ansluta sig till befrielsekampen. Det bidrog samtidigt till sovjetstatens fall och den globala jihadiströrelsens födelse. Vissa har menat att islam nu, i stället för kommunistblocket, fick ta över rollen som de västerländska demokratiernas motbild.

Sedan det kalla krigets slut har USA, Ryssland, Kina och europeiska stater stött olika muslimska falanger i ofta svåröverskådliga ombudskrig. Samtidigt har flera av de muslimska nationer som tagit form när kolonialmakterna dragit sig tillbaka rasat samman och lämnat plats för aktörer som talibanerna, al-Shabab eller IS, Islamiska staten. Under ett trettiotal år har sunnitiska extremister återkommande attackerat inhemska och västerländska mål, även i Sverige, samtidigt som USA och europeiska allierade utkämpat ett ”krig mot terrorismen” i muslimska majoritetsländer.

Dessa krig har bidragit till ständigt ökande flyktingströmmar och ett ökat flyktingmottagande i Sverige. Detta alltså samtidigt som islam allt oftare för allt fler kommit att sammankopplas med just fundamentalism och våld. Statistiska mätningar visar att islam är den religion flest svenskar har negativa associationer kring och dessa attityder har kommit att drabba muslimer i Sverige oavsett hur de själva ställer sig religiöst och politiskt. Personer med muslimskt klingande namn diskrimineras på arbets- och bostadsmarknad, årliga rapporter visar på en stadig ökning av anti-muslimska hatbrott i Sverige.

Detta är en utveckling som bidragit till att islam och muslimer förknippas med problem; problem som muslimer har eller med problem med islam och muslimer. Häromåret skrev journalisten Nadia Jebril i Dagens Nyheter om hur muslimer lämnade Sverige av rädsla för islamofobi och tidigare i år menade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, utan vidare protester från andra politiker, att ”fullt utövande” eller ”bokstavstroende” muslimer inte kan betraktas som svenskar.

Här är inte platsen att diskutera eventuella problem med att låta en fundamentalistisk hållning definiera vad som är korrekt sätt att utöva en religion på. Åkessons uttalande är naturligtvis politiskt, inte religionsvetenskapligt. Vi får nöja oss med att konstatera att islam i hög grad kommit att förknippas med extremism och fundamentalism att en svensk toppolitiker kan mena att det är omöjligt att vara både svensk och muslim.

Så har det inte alltid varit.

1983 hade mullret från politisk islam ännu inte kommit att överskugga andra uttryck för religionen och i Vi-numrets artiklar framhålls att islam är en mosaik som rymmer alltifrån fundamentalister till sekulära muslimer. Som ett resultat av anhörig- och sedan flyktinginvandring skulle snart alla dessa olika former och uttryck för islam komma att etablera sig även i Sverige.

I början av 1990-talet växte planer på att ur denna mångfald odla fram en europeisk, eller i Sveriges fall blågul, islam. Det var en ambition som delades av politiker, muslimska företrädare och en del forskare. Här dominerades denna ambition av en grupp konvertiter till islam som grundade Svenska islamiska akademien. De fick representera islam i radio och TV, gav ut tidskrifter och böcker, höll föredrag och utbildningar.

Deras ambition var rotad i vad som kanske kan kallas en positiv orientalism. Den bildade och belevade, andlige och lite konservative muslimen framträder i efterhand som ett ideal i flera av deras publikationer, sida vid sida med islam som ett alternativ till ett materialistiskt och genomkommersialiserat ”väst”. Visionen var en röd moské med vita knutar, där det fanns plats för både Ture Sventon och Koranen.

Men snarare än till framväxten av en gemensam islam, skulle ökande flyktinginvandring under 1990- och 2000-talen bidra till ökande heterogenitet. Svensk islam blev alltmer splittrad, oftast efter etniska skiljelinjer. I stället för att samlas i något som kunde likna Svenska kyrkan – en blågul islam – bildade praktiserande muslimer en mångfald av församlingar efter en modell som mer liknade det mångskiftande frikyrkolandskapet. Och i dessa ofta etniskt dominerade församlingar lyssnade man hellre på sina egna imamer än på konvertiterna från Svenska islamiska akademien.

Några år innan Vi publicerade sitt temanummer hade också den amerikansk-palestinske litteraturvetaren Edward Said gett ut sin inflytelserika bok Orientalism där han ville belysa europeiska nationers försök att forma och kontrollera islam och muslimer. Saids perspektiv fick stort inflytande också på en del svenska politiker, muslimska företrädare och forskare.

I efterhand kan vi se att den postkoloniala kritiken inte endast gjorde upp med en förminskande orientalism, utan även med positiva stereotyper av islam. Det har medfört att forskare och journalister försöker undvika både positiva och negativa generaliseringar av islam och muslimer, medan uttalat islamkritiska röster inte tagit till sig av de postkoloniala teorierna. Starkt negativt stereotypa föreställningar om islam har därför fortsatt en framträdande plats i sociala medier, men även i det politiska samtalet. De romantiskt skimrande berättelserna har tystnat. Parallellt med denna process började luften att pysa ur visionerna om en blågul islam. Svenska islamiska akademien föll samman genom interna stridigheter och nya institutioner tog form. Idag används sällan begreppet blågul islam och snarare är det alltså mångfald som kommit att utmärka svensk islam.
Hur hanterar vi det?

Den pluralism som i dag utmärker svensk islam speglas inte i det allmänna talet om islam och muslimer i Sverige. Parallellt med den heterogenisering som varit den faktiska utvecklingen har nämligen talet om islam, eller i alla fall talet om muslimer, genomgått en homogenisering. Fortfarande på 1980-talet diskuterades nationella och etniska grupper som turkar, jugoslaver och araber. Under 1990- och 2000-talen har vi alltmer kommit att tala om muslimer. Som om muslimer vore en enhetlig grupp med samma utmaningar och behov, vare sig det rör sig om personer födda i Sverige som barn till en arbetskraftsinvandrare från Turkiet eller någon som kom från Somalia förra veckan. Vare sig det är någon som vill vara ”fullt utövande” eller någon som har en svalare relation till sitt religiösa arv. Det är en kontraproduktiv utveckling. Kartan stämmer inte med terrängen.

Kanske skulle det därför behövas ett liknande temanummer som det Vi producerade för 40 år sedan. Men i stället för att sända ut reportrar på dyra resor till Mellanöstern och Nordafrika skulle de kunna besöka Katrineholm och Kristinehamn, Luleå och Landskrona. För i dag finns hela världens islam etablerad i Sverige. Sufier håller bönesessioner i källarlokaler i Skövde och Sundsvall, salafister reser runt och predikar från Halmstad till Hudiksvall och hack i häl har de ahmadiyya-missionärer som i en landsomfattande kampanj predikar ”kärlek till alla, hat mot ingen.” Samtidigt visar ny forskning att majoriteten svenskar med muslimsk familjebakgrund visar ett svagt intresse för islam – svenska muslimer tycks vara ungefär lika sekulariserade som majoritetsbefolkningen.

Kanske är det dessa ljumma eller oengagerade muslimer som uppbär en blågul islam?

Fler utvalda artiklar