Vad hände med pappas kropp efter att han tagit sitt sista andetag?

Sverige är sämst i världen på att få sina döda i jorden och allt fler väljer att kremeras. Hur kommer det sig? Efter sin pappas bortgång bestämmer sig Thomas Arnroth för att ta reda på allt om det få vill prata om.

Pappa dog i december och begravdes i januari. Fyra månader senare fick jag hans aska i famnen och förstod. Han var verkligen död. 

Nu låg han i något som liknande min barndoms gymnastikpåsar, stor som en bebis, vägde som en bebis. Utan att tänka på det började jag vagga honom, såja lilla pappa, det här ordnar sig ska du se. 

Jag grät inte när han dog, inte på begravningen, men nu ville tårarna fram. Fast det gick inte den här gången heller, det fanns plötsligt massa frågor som behövde svar. Till att börja med, vad var det ens i påsen? 

Jag hade föreställt mig mänsklig aska som en skir, sandliknande materia, en sådan som man skulle kunna sprida med vinden från, säg, en bro i Madison County. Men… 

– Det här känns som trasig grillkol, sa jag. 

– Ja, det gör ju det, sa begravningsentreprenören som nyss kommit vandrande med pappapåsen. 

Det var väl ungefär då jag förstod att det där hålet i marken faktiskt var till för pappa, en fyrkant på kanske 20 gånger 20 centimeter. Påsen var visserligen inte stor, men så liten? Jag var plötsligt inte lika säker på att allt skulle ordna sig för pappa. 

Det var 18 maj 2015 och vi befann oss i Norrköping, på en av Folkparkens tre begravningsplatser, Matteus begravningsplats. Folkparken är en stor stadspark, tänk Slottsskogen i Göteborg eller någon av parkerna i centrala London. Där finns även Norra begravningsplatsen och Krematorielundens begravningsplats, allt inramat av lummiga träd, stora gräsytor, lekplatser, minigolfbanor, glasskiosker och Motala ström. Jag, som de flesta andra från staden, har släkt och vänner som vilar på kyrkogårdarna. Jag har varit på ett antal begravningsceremonier här, till och med varit officiant på en, men bara varit med en gång när någon lagts i jorden. Då bars kistan raka vägen från kapellet till hålet i marken. Hela processen var begriplig och proportionerlig, hålet i marken motsvarade kistans storlek, där skulle min kompis vila och där finns numera även en gravsten.

Det här saknade däremot både begripliga processer och proportioner. Mamma hade visserligen sagt att pappa skulle ligga i en askgravlund, men jag hade sett framför mig en slags minneslund där någon redan grävt ner pappa när vi kom för att ta ett sista farväl. Men det här var sannerligen ingen lund, utan en välkrattad fyrkant på ungefär en gånger en meter med en granitpelare i mitten. På pelaren satt namnskyltar i form av löv. Lite som en trappuppgång, vilket i och för sig passade pappa, fastighetsskötare och stor vän av korrekta namnskyltar och krattade gångar. 

– Får påsen ens plats i det där hålet, frågade jag. 

– Det är nog bäst det, för jag ska också ligga i samma hål, sa mamma. 

Ett snabbt överslag gav vid handen att just den här askgravlunds-fyrkanten till slut skulle innehålla ett 40-tal påsar. Plus ett antal respektive tydligen. En himla massa påsar på liten yta. 

Jag hade tagit ansvar för vaggningen, nu fick storebror sänka ned pappapåsen i hålet. Jag höll andan, skulle den få plats? Det fick den, även om bror fick vinkla den lite för att det skulle gå. Snöret som var lindat runt den visade sig nu vara nästan en meter långt. Så långt ner skulle alltså pappa. Mamma skulle få plats ovanpå – om de nu skulle lyckas gräva upp rätt hål åt henne. 

– Det har dom nog koll på, sa mamma. 

Jag gick därifrån säker på bara en sak: Pappa låg nu i det där hålet vid en granitpelare. Allt annat om var och hur vi hamnar i jorden när vi dött, samt om mamma i framtiden verkligen skulle hamna ovanpå just pappa, kändes mycket osäkert.

Jag har funderat på det sedan dess, och har bestämt mig för att ta reda på vad som hände pappas kropp efter att han tagit sitt sista andetag – och därmed också vad som kommer hända med min.

I Sverige har vi nämligen ett problem, och jag är på god väg att bli en del av det. Vi är sämst i världen på att få våra döda i jorden. Det tar i snitt över 25 dagar. Det riktigt dystra med den siffran är att vi 2012 fick en ny lag som skärpte kraven, vi gick från att tidigare ha två månader på oss till numera en. Resultatet? Att vi idag är i snitt fyra dagar långsammare än då. 

– Jag tror att vi pratar alldeles för lite om döden, säger Annelie Karlsson, kyrkogårdschef i Norrköping. 

– Förr var man på något sätt mer redo för den. Det var norm att man kontaktade begravningsbyrån första vardagen efter att någon dött. Idag tar det i snitt fem dagar. Det gör att både begravningsbyråerna och vi på kyrkogården får svårt att hinna med.

Uppenbarligen använder vi inte de där dagarna till att tänka igenom de här sakerna heller, för Annelie Karlsson upplever att det blir allt vanligare att människor faktiskt ångrar sina beslut efter ett tag – men tyvärr finns det ingen ångerrätt på just det här köpet.

När stoftet väl är i jord är det brottsligt att gräva upp det igen, även efter att gravrättigheterna gått ut. Pappa ligger där han ligger helt enkelt. 

Varje år kommer begravningsentreprenörernas branschorganisationer med undersökningar om nya trender. Vilka kläder vill vi begravas i, vilka saker vill vi ha med oss i graven och hur många vill att deras aska ska spridas med drönare? Roliga saker att prata om, men den allt övergripande trenden är betydligt mer basal: Vi kremeras allt oftare. 

1980 kremerades fem av tio, 1990 sex av tio och nu är vi uppe i över åtta och närmar oss snabbt nio. Vi har en bit kvar till Japans nivåer, där i princip alla kremeras, ligger på ungefär samma nivå som Danmark men långt före Norge och Finland. 

Det är det här som skapat behov av nya former av gravsättning. Lite grovt kan man säga att det fram till millennieskiftet fanns två former att välja mellan: En vanlig grav, en sådan med gravsten, där kista eller urna gravsätts, eller minneslund där man varken vet var askan är nedgrävd eller har någon namnskylt som berättar vem som ligger i lunden. Alltså antingen en sista viloplats med noll anonymitet, eller en med full.  

Det är därför det tillkommit två nya varianter, askgravlund samt askgravplats. 

– Det är lite förvirrande att allt heter så lika, men det är ändå väsentliga skillnader mellan dem. Och det är här det blir fel ibland om man inte reder ut det innan begravningen, säger Annelie. 

Det har min mamma Monica gjort. Hon, praktikern, hade andra planer än pappa. Och eftersom pappa var svårt dement några år och sedan alltså dog, var det hennes planer som vann. Pappa drömde om att ha en egen grav på Vikbolandet utanför Norrköping, i närheten av det lilla lantställe de hade i drygt 40 år. För mamma var det ett skräckscenario; en grav att sköta om så långt bort, särskilt som hon inte har körkort. Plus att hon varken ville ligga där eller i en grav. 

– Nej för fasen, inte inbillar jag mig att du och barnbarnen skulle sitta och åka till Norrköping eller ännu mindre till Vikbolandet bara för att besöka min grav. Vad är det för fantasier! Tror du det va? Nej, ta hand om gravar, det är inte roligt, det ska ni slippa, säger hon.

När han likt en bebis lades i min famn på kyrkogården kändes det naturligt

Jag är glad över mammas beslut, för märkligt nog uppskattar jag verkligen den där stunden med pappapåsen i min famn. Pappa var en rolig och omtyckt person, men också en rätt typisk man född på 30-talet, en som inte riktigt kunde prata om känslor eller förmedla kärleken han kände till sina barn. Inte med ord i alla fall.

Det fanns alltså en hel del som var outrett mellan mig och pappa – ända tills demensen slog klorna i honom. Den hade begynt långsamt, men efter ett lårbensbrott och efterföljande operation vaknade han upp i en ny och förvirrad värld. Två år levde han så innan han dog, svåra år för mamma och bror, men rätt fina för mig. Plötsligt var pappa gråtmild, sa att han älskade mig, att jag var hans favoritbarn. En gång rymde han från demensboendet, med sig tog han bara två saker: en tandborste och en bok jag skrivit. Gulle pappa.

Han gick i barndom under sina sista år, och där möttes vi, han och jag. Så när han likt en bebis lades i min famn på kyrkogården kändes det på sätt och vis helt naturligt, som fullbordandet av något slags bakvänt kretslopp.

Men i mammas beslut finns också en avundsvärd enkelhet: Hon ska dela grav med pappa som hon var gift med i över 50 år, hon ska ligga i Norrköping för här har hon och pappa bott hela livet, och av alla slags gravplatser är askgravlund det mest praktiska. 

– Billigt är det också, 3400 kronor för 25 år. Annonsen i tidningen var mycket dyrare, 4200 kronor, det är inte klokt. 

Mamma är fattigpensionär, men hon har redan satt undan pengar på ett sparkonto för alla begravningskostnader. Hon har till och med döstädat. Allt ska vara enkelt för oss som blir kvar. 

Annelie Karlssons teori är alltså att vi undviker att prata om allt runt begravningen för att vi inte vill prata om döden. Jag har en annan: att det är just praktikaliteterna efter döden som är det jobbiga. Att enkelheten för mamma ligger i det praktiska, medan just det är det svåra för mig. 

Jag lever ensam, och har svårt att se mig begravas på samma plats som en partner. Men än knepigare är geografin. Jag känner mig fortfarande som en Norrköpingsbo, trots att jag lämnade staden på 80-talet för Uppsala och sedan 90-talet bor i Stockholm. Ett av mina barn bor i Stockholm, två i Uppsala, där även numera ett barnbarn finns. De älskar visserligen Norrköping, så till den grad att sonen faktiskt ljög på första dejten med blivande frun och sa att han var från Norrköping och inte Uppsala för att det lät mycket coolare. Men för att låta som mamma: Tror jag verkligen att de regelbundet kommer åka till Norrköping bara för att besöka min grav? Nej, det gör jag inte. 

Men det väcker även andra frågor om varför det blev som det blev, livet. Varför lämnade jag Norrköping, varför gjorde jag inte bättre val och skaffade barn med någon jag kunde vara tilsammans med resten av livet, varför finns mitt barnbarn i Uppsala och jag i Stockholm när jag inte ens gillar Stockholm? 

Det är därför jag inte pratat med barnen om vad som ska hända när jag är död. Inte för att jag tycker döden är otäck, utan för jag inte riktigt orkar med de där frågorna. Men nu är det alltså dags, förmodligen för att jag kommit till den ålder när det mesta av livet bevisligen ligger bakom mig och jag insett att ingen annan kommer att ta de här besluten åt mig.

Vi tar det från början, vid kremeringen. Det är nämligen inte bara antalet kremeringar som ökat, det är också mängden avliden kroppsmassa som ska förbrännas – och de gamla ugnarna räcker inte längre till. När Norrköpings krematorium byggdes om för några år sedan installerade man därför två ugnar, varav den ena för stora kroppar som väger upp till 300 kilo. Även om vi som befolkning blir allt mer överviktiga, känns det ändå som en framtidssäkrad vikt. Alla krematorier har inte XL-ugnar, ibland får därför Norrköping ta hand om kistor från närliggande kyrkogårdsförvaltningar. 

– Det var inte vikten som var problemet tidigare, det var storleken på kista som krävdes. De fick helt enkelt inte plats, säger krematorieteknikern Jonny Samuelsson. 

När jag besöker det nybyggda krematoriet pågår renovering av ugnarnas inre. En ugn klarar 2000-2500 kremeringar innan den behöver renoveras. 

– Bottenytan måste vara helt slät så att vi verkligen får ut all aska efter kremeringen, säger Jonny och plockar fram den långa och oväntat tunga raka man använder för detta. 

– Får man verkligen ut all aska, lite måste väl bli kvar, frågar jag skeptiskt. 

– Nej, du skulle bli förvånad, jag skulle säga att vi får ut 99,9 procent av askan. 

In i ugnen kan det alltså skilja hundratals kilo, ut ur den nästan ingenting. Askan efter en vuxen har ungefär samma mått oavsett storlek innan döden: en vikt på ungefär tre kilo och en volym på fyra liter. Inte bara det, vi ser exakt likadana ut. Såklart. 

Det är mycket att ta in, men märkligast av allt i kremeringsrummet är ändå den lilla kartongen med pokermynt i guld som står på en bänk bakom ugnen. 

– Nej, nej, de där får man inte spela med, säger Jonny med illa dold förfäran. 

– Alla mynt har ett unikt nummer, och ligger i ordning. Numret på myntet är stoftets kremeringsnummer, som vi sedan använder i all hantering på kyrkogården. Myntet lägger vi i påsen med aska. 

Jag tyckte väl att jag kände något runt och hårt i pappas påse, men kanske är det en efterkonstruktion. Det är alltså så vi slutar, i en påse med ett mynt. Åtminstone om vi kremeras i Norrköping. Alla krematorier använder inte gyllene metallmynt, en del har små keramikplattor. Mynten fördelas i nummerordning, nu är Jonny på 86 906. Pappas nummer var 75 130. Det är ändå konstigt vilka saker som hugger tag i ens hjärta. 

Jag skulle gärna ha skrivit mer om kremeringen, som att Jonny och kollegorna brukar låta någon enstaka minnessak från begravningsceremonin åka med i ugnen för att hedra personens minne (finns det 50 mjukisdjur på kistan får något åka med, står där ett gäng whiskyflaskor får en pappersmugg med spriten följa med och så vidare), men här finns något jag aldrig ens kunnat fantisera om: 

Ett rum där efterlevande kan sitta och följa kremeringen. Man kan inte se kistan brinna, men man ser den åka in i ugnen. 

– Och innan dess kan man gå in till kistan för att ta ett sista farväl. Det brukar bli fina stunder, säger Annelie Karlsson. 

Men så värst poppis är det inte, inte än i alla fall. Av de 2500 kremeringar som skett här sedan det nya krematoriet invigdes, har bara 25 bevittnats. 

– Vi har nog varit dåliga på att berätta att möjligheten finns, säger Annelie. 

Jag ser ett annat problem: Det är ju en sak att komma resande till begravningsceremonin, men att någon vecka eller två senare ska komma en gång till för att se själva kremeringen? Det kräver en praktisk lösning. 

 – Skulle man kunna tänka sig begravningsceremoni med kista vid klockan 11, sedan paus för lunch och så kremering efter det? Som ett heldagsevent, undrar jag. 

Till min förvåning verkar alla, inklusive fotografen, överraskade av tanken. Själv tycker jag den är smått genialisk; om man nu bygger ett fint besöksrum för att kunna se kremeringen, varför inte baka in det till ett paket tillsammans med begravningsceremonin? 

Tankarna avbryts när Jonny trycker på en knapp på ugnarnas kontrollpanel. På en millisekund förvandlas glasrutan som skiljer besöksrummet från ugnsrummet till en beige vägg. Kan vara topp tio häftigaste saker jag sett. 

– Visa en gång till, säger jag och fotografen i munnen på varandra. 

De nära och kära får stanna i besöksrummet så länge de vill, men tio minuter efter att kistan åkt in i ugnen trycker Jonny på knappen och hejdå. Jag skulle kunna bli krematorietekniker bara för att få trycka på knappen.

Tillbaka ute vid askgravlunden får frågan om hur Annelie & co håller koll på exakt var pappa ligger också sitt svar. Man har rutnät av armeringsjärn som läggs på den lilla fyrkanten. Varje ruta motsvarar en gravplats och är markerad med ett nummer. Pappas har såklart 75 130 och verkar ligga precis där den ska. En lättnad ändå. 

Det är starkt begränsat hur man får pynta här, egentligen är bara snittblommor tillåtna runt askgravlunden. Det tycker mamma också är bra. Eftersom pappas lilla lund innehåller ett 40-tal gravar, finns det alltid blommor där, det minskar pressen på henne. Ibland blir hon irriterad när folk inte har vett att hålla sig till reglerna utan ställer dit andra saker. Som den gången någon lagt ett kramdjur nära pappas plats. 

– Att folk inte kan följa enkla instruktioner! Jag blev jättearg, men sen såg jag att det låg ett litet barn begravt där, jag trodde bara det var äldre som pappa. Oj, vilket dåligt samvete jag fick sen, säger hon. 

Men det där visar sig faktiskt vara ett problem, särskilt vid askgravplatserna, trots att de snarast är som miniatyrer av urngravplatserna. Man får sin aska begravd på en plats som markeras med en gravsten med egen namnskylt. Gravrätten ger möjlighet att förlänga efter 25 år och det finns plats för askan av ytterligare en person. Men man får varken välja gravsten eller pynta fritt vid graven. I Norrköping får man bara lämna snittblommor. 

Vilket folk helt verkar strunta i. 

– Det ställer till det för oss, det blir ganska fult och svårt att sköta, säger Annelie när vi kommit till askgravplatserna. 

Vid minst var tredje grav står krukväxter, minnesstenar, små kramdjur och annat. Tanken är nog god, men eftersom det är trångt mellan gravarna och hela området utformat med en sparsmakad estetik ger det snarast ett ostädat intryck. Mamma skulle blivit galen. 

– Det är nog här folk väljer mest fel tror jag, säger Annelie. 

– De vill egentligen ha en grav att vårda och sköta om, och tror att det här är enklare och billigare än egen gravplats. Eller så är den som har gravrätten fullt införstådd med reglerna, medan andra som kommer till graven inte är det. Det är här jag tror flest kan ångra sig, att de skulle valt en vanlig gravplats istället. Så mycket dyrare är det inte, och det ger mycket stor frihet till utsmyckning. 

För egen del stryker jag det här alternativet direkt. Stökiga grannar lämnar jag gärna bakom mig i döden. När vi står och jämför en riktigt skött grav – det vill säga utan något pynt alls – och en överbelamrad, kommer en kvinna plötsligt fram. Hon har en stor vargliknande hund i koppel och ser ut att ha haft ett hårt liv. 

– Kände ni Juha, frågar hon. 

– Nej, vi är bara här för att göra ett reportage, svarar jag. 

– Jaha, jag tänkte för att ni stod vid hans grav, det brukar ingen göra. 

– Nej, tyvärr, vi kände inte Juha, säger jag. 

– Tyvärr? Hur kan du vara säker på det? Du ska kanske vara glad för det, säger hon och går. 

Just Juha verkar ändå ha fått rätt gravplats, ingen risk för överpyntning här vad det verkar. 

En askgravplats kostar dubbelt så mycket som askgravlund, ungefär 7 000 kronor. Inte prisvärt, enligt mamma. Jag håller återigen med. 

Men de nya gravformerna sätter också fingret på en annan utmaning för kyrkogårdarna. På 80- och 90-talet talade man om brist på gravplatser, kyrkogårdar byggdes ut och nya skapades.  

De nya gravformerna har vänt uppochned på allt. De 40 askpåsarna i pappas lund tar upp ungefär en kvadratmeter. Skulle alla haft en egen urngravplats skulle det krävts minst 120 kvadratmeter. Står kyrkogårdarna plötsligt med för mycket yta? 

– Ja, det är något vi diskuterar mycket, både vad vi ska göra med marken efter att gravrätterna gått ut, men också vad vi ska göra med gravstenarna. Ska vi bara ta bort dem? Det är ju ett kulturarv, säger Annelie Karlsson. 

Det finns också en motsatt trend som kräver mer gravplats, de muslimska gravarna. Det löser tyvärr inte just det här problemet, för en muslimsk grav ska grävas i jungfrulig mark, alltså en plats där ingen begravts tidigare. Kropparna ska dessutom begravas på sidan, med ansiktet riktat mot Mecka. Det här har ställt till det lite i exempelvis Stockholm, där mark är dyr och tillgången till jungfrulig mark därför mindre. 

I Malmö är det tillåtet att två kroppar kan begravas i samma grav, men de reglerna har inte nått Norrköping än. Diskussioner med muslimska företrädare pågår. På Norra kyrkogården i Folkparken finns å andra sidan än så länge ganska gott om jungfrulig mark. Där ligger de muslimska gravarna på rad och på snedden jämfört med kyrkogårdens övriga gravar. 

– Det är väldig skillnad på uppslutning och allt runt gravsättningen också. En muslimsk gravsättning ska ske snabbt efter döden, inom 48 timmar. Och oftast är det fullt av folk som lämnat jobbet för att ta ett sista farväl. Det är rätt stor skillnad mot våra andra gravsättningar, säger Annelie. 

Jag tänker på pappas, då var vi fyra. Å andra sidan var det ett hundratal på själva begravningen. 

Jag tar fram kompassen i mobilen för att kontrollera väderstrecket och jo, de döda verkar faktiskt titta mot Mecka. Eller nästan alla i alla fall. För en bit bort finns den gamla muslimska gravplatsen, den från 80- och 90-talet. De gravarna ligger inte i samma vinkel som de andra. Vad hände där? 

– Det där är långt före min tid, jag har ingen aning, säger Annelie. 

De här gravarna tittar såvitt jag kan se snarare mot Kanarieöarna. 

Vid den muslimska gravplatsen ligger minneslunden. Det är faktiskt den gravform som är mest stabil, år efter år begravs ungefär hälften av alla så här. Runt om i Sverige finns det fantastiska minneslundar, men det här är tyvärr inte en av dem. Just i det här hörnet gränsar Folkparken mot gamla E4:an och Norra promenaden, två hårt trafikerade vägar. Glöm känslan av stadspark, här är varken vackert eller fridfullt. 

Och nu förstår jag kärnan till mina egna dubier mot just den här gravformen. Estetiken. Om jag skulle begravas på exempelvis Skogskyrkogården i Stockholm så ja, inga problem, så fint! Och då kan ju barnen besöka vilken vacker, fridfull minneslund som helst för att tänka på mig. Men den här? Den vill man helst glömma. Kan man inte bara få ligga ifred, vackert och anonymt någonstans? 

– Jo, det kan man. En egen urngravplats är ju helt gratis, säger Annelie. 

– Va? 

– Ja, det är ju bara allt runt, som en gravsten, som kostar. Men det finns ingen regel som säger att du måste ha det. 

– Så jag kan få en egen liten gräsplätt på kyrkogården som är bara min, men ändå anonym? 

– Ja, det går hur bra som helst. 

Jag lämnar Annelie Karlsson och kyrkogården med en viss själsro. Jag vet inte riktigt varför, men det här sista alternativet känns tilltalande. Lite lagom störigt, en egen bit gräs i 25 år som klipps och sköts av någon annan bara för att jag kan och får? Vad finns det att inte gilla liksom?

– En egen gravplats utan namn? Bara en gräsplätt? Vad är det för kul med det? Nej, det ska du inte ha, säger mamma.  Och jag känner mig plötsligt väldigt mycket som pappa. 

Läs mer:

Kistbäraren Bo Glückman: ”Volontärarbete är en central del av det judiska”

Jag ärvde min pappas gallsten