Vådligt vägval för Vänsterpartiet

  • 5 maj 2022
  • 9 min

Nooshi Dadgostar vill närma sig arbetarna på industriorterna, utan att förlora storstadsväljarna. Här besöker hon SSAB i Oxelösund. // Foto: Henrik Montgomery/TT

Vådligt vägval för Vänsterpartiet
Cecilia Garme

Nooshi Dadgostar vill närma sig arbetarna på industriorterna, utan att förlora storstadsväljarna. Här besöker hon SSAB i Oxelösund. // Foto: Henrik Montgomery/TT

Lyssna på artikeln

V-ledaren Nooshi Dadgostar går en svår balansgång mellan urbana feministväljare och landsbygdsbor i industrin. Precis som systerpartierna utomlands. Här är fjärde delen i serien där vi sätter våra riksdagspartier i ett europeiskt perspektiv.

Nooshi, nyvald, tog på sig bygghjälm och for till SSAB:s stålverk i Oxelösund. Journalisterna gick efter i lågskor, det dånade när stålplåtarna pressades i valsmaskinerna, skivorna vitnade, glödde och svalnade. Med medierna talade vänster­ledaren mest om den kommande fossilfria stålproduktionen. Men det fanns fler budskap. Hon bytte samtidigt fot i vänsterfilen, lutade sig mot industriarbetare på småorter som hamnat i skymundan.

Det noterades. Men fungerar kombinationen? En existentiell fråga, den andra i ordningen för många vänsterpartier. Den första kom efter murens fall när kommunistiska dinosaurier drabbades av svårt väljartapp. En del vänsterpartier ebbade helt enkelt ut, andra ömsade skinn eller uppgick i nya rörelser. Ofta gröna och feministiska. Men på 2010-talet kom en rekyl. Många arbetarväljare i landsorten började rösta nationalistiskt i stället. Eller slutade rösta helt och hållet.

Det är i det ljuset man ska se Nooshi Dadgostars industribesök. Kan man gå gamla väljare till mötes utan att förlora de nya? Sänkta drivmedelsskatter har just skapat kris i partiet.

Tyska Die Linke visar hur knepigt det kan vara. Die Linke härstammar från det östtyska kommunistpartiet som genomgick en serie av ombildningar och koalitioner kring millennieskiftet. En av 10-talets viktigaste Die Linke-profiler, Sahra Wagenknecht, var en skarp kritiker av modern kapitalism, men hon blev med tiden också skeptisk till invandring. Så 2018 drog hon igång rörelsen Aufstehen (Stå upp) för att konkurrera ut det ­högerextremistiska partiet Alternative für Deutschland (AfD).

Initiativet flög inte, hennes fraktion röstades bort och Die Linkes nuvarande ledning är urban och relativt mitten­orienterad. Samtidigt spökar Ryssland. Janine Wissler, en av de två nuvarande partiledarna, vill upplösa Nato och bilda en ny försvarsallians där Ryssland ingår. Åtminstone ville hon det före kriget i Ukraina. Och ända in i krigskaklet fanns det Die Linke-företrädare som tyckte att alltihop var USA:s fel. Nooshi ­Dadgostar har hållit Ryssland på avstånd, men ­pansarskotten till Ukraina upprörde ändå partiets fredsfalang.

Inspirationen till den tyska rörelsen Aufstehen kom från Frankrike. Där förde det mer än hundra år gamla kommunistpartiet en tynande tillvaro, medgrundat som det var av den nordvietnamesiske ledaren Ho Chi Minh. Och 2016 blev det omkullsprunget av vänstersocialisten Jean-Luc Mélenchon som drog igång ­rörelsen La France Insoumise (Det ­okuvade Frankrike). I presidentvalet 2017 blev Mélenchon bara fyra, men bollen var satt i rullning. Mélenchons fokus på klimaträttvisa är klart nyvänster. Men samtidigt siktade han tidigt in sig på arbetarväljare i övergivna industribygder, som nordöstra Frankrike. Själv var Mélenchon en gång i tiden minister för socialistpartiet, men blev EU-skeptiker och hoppade av. (Ålder har för övrigt aldrig hindrat franska politiker. Åtminstone inte om de är män. Socialisten Mitterrand fyllde 65 det år han vann. Han var därefter president i 14 år.)

Men precis som i Tyskland har Ryssland blivit de franska vänstersocialisternas huvudvärk. Så sent som i januari i år ansåg Jean-Luc Mélenchon att det var USA som var problemet i Ukraina. Det försämrar förstås hans chanser att riva den franska femte republiken och skapa en sjätte, vänstersocialistisk. Som han har tänkt sig.

Det där med nya rörelser syns också i Spanien. Där bildades Vänsterpartiets spanska motsvarighet Podemos (Vi kan) så sent som 2014. Och för att verkligen visa att det var en ny, ung vänster som gjorde entré så valde man att skippa de röda fanorna. Färgen blev i stället – lila. Nu sitter Podemos i regeringen efter en valframgång som blev tekniskt möjlig genom samarbete med ett äldre, spanskt vänsterparti. Som själv var en hopslagning … ja, ni fattar. Den moderna vänsterns historia är en mosaik.

Färgen lila plockades hur som helst upp av det polska vänsterpartiet Razem som uppstod 2016 som protest mot det konservativa regeringspartiet Prawo i Sprawiedliwość (Lag och rättvisa) och särskilt den polska abortlagstiftningen. Razem betyder ’tillsammans’ och jämställdhet mellan könen är ett tydligt mål för dem, liksom hbtq-rättigheter och en liberal flyktingpolitik.

Razem gillar Skandinavien så ­mycket att de har försökt gå med i Nordiska rådet. Eller åtminstone i deras vänsterpartisamarbete. Lite som när Australien försökte gå med i Eurovision – och faktiskt lyckades. Samma framgång har inte Razem haft – än. Men de fick med sig Jonas Sjöstedt på en abortdemonstration utanför polska ambassaden i Stockholm.

Även om det svenska Vänsterpartiet ­gillar sina lila, gröna, rosa och ibland fortsatt illröda motsvarigheter på kontinenten, så är Norden och dess vänsterpartier den verkliga syskonkretsen. Länderna är så lika att de kan jämföra strategier och lösningar och ge varandra råd, och på valdagen 2018 i Sverige kom ledaren för det finska Vänsterförbundet, Li Andersson, rentav över till Stockholm och valvakade.

Flera av de nordiska ­vänsterpartierna går dessutom bättre än i Sverige. När Nooshi Dadgostar deppar över att kallas ytterkantspartiledare av Annie Lööf, så kan hon titta på just Li Andersson som ­sitter i koalitionsregering med bland ­andra Centern i Finland och är ­utbildningsminister. Eftersom Finland anses ha en av världens bästa skolor är finlandssvenskan Li Andersson en extra bra kompis att vifta med. För att inte tala om den vänsterpartistiska isländskan Katrín Jakobsdóttir som är statsminister och fördomsfritt regerar ihop med, hör och häpna, två högerpartier.

Så även om Nooshi Dadgostar strategiskt manövrerar på landsbygden som en fransman så är det finne eller islänning hon vill bli. Misstänker man. Kanske är det förklaringen till de oväntade pakterna med M, KD och till och med SD.

Fler utvalda artiklar