Var Karl-Bertil Jonsson verkligen kommunist?

  • 16 dec 2022
  • 6 min

// Foto: PennFilm/SVT

Var Karl-Bertil Jonsson verkligen kommunist?
Anna Charlotta Gunnarson

// Foto: PennFilm/SVT

Lyssna på artikeln

Vad hände med Kalle Ankas maskingevär? Har Karl-Bertil Jonssons pappa närt en kommunist vid sin barm? Och varför flydde Göran Tunström ut genom ett fönster när han skulle skriva manus till julkalendern? Anna Charlotta Gunnarson ger oss sanningen om tre julklassiker. Andra delen: Per Åhlins anakronismer och Tage Danielssons genialitet.

”Vad sa du att du gjorde, sa du?”

”Jag hoppas att den var vacker, för det sa jag till honom att den var.”

”Ja, det kan ju inte tusan hålla reda på alla dumheter som en massa galningar i släkten skickar hit.”

När man har sett en film så många gånger att man lärt sig replikerna utantill, och trots detta gärna börjar om från början, blir det lätt en sport att spana efter andra detaljer. På senare år har en ny jultrend uppenbarat sig på sociala medier: Att med detektivsk precision spåra upp de anakronismer som bildskaparen Per Åhlin medvetet kryddade Tage Danielssons historia med.

Berättelsen om Karl-Bertil Jonsson skrevs redan 1964, som komplement till novellsamlingen Sagor för barn över 18 år. När en filmatisering kom på tal under 1970-talet förkastades idén om en dyr spelfilm till förmån för det billigare alternativet tecknat. Per Åhlin fick uppdraget att göra animationerna, som svindlande nog skapades efter att skådespelarna hade läst in sina repliker. För många av oss som växt upp i Sverige och är över 40 år har den ljuvliga kortfilmen om postiljonpojken som tar från de rika och ger till de fattiga blivit en del av vårt jul-DNA, även om vi inte längre tittar. Säger vi ”Det var förbanne mig det finaste jag hört sen jag konfirmerade mig” till någon som passerat medelålderstrecket får vi troligen till svar: ”Vill du ha ett fikon?”.

Få av oss har läst Sartres memoarer Les Mots, men skulle vi få boken i våra händer skulle vi instinktivt ömt kyssa dess framsida och bläddra lite förstrött i den. Det är för övrigt intressant att detta litterära verk gavs ut 1964, medan många andra element i Karl-Bertil Jonssons julafton tydligt relaterar till 1940-talet. Hakkorsen i flaggspelet på gengasbilen, taxeringskalendern från 1942 och filmen med Åke Söderblom på tv:n. Den finurlige Per Åhlin månade särskilt om anakronismerna och lade medvetet in diverse krockande beståndsdelar som förskjuter tittarens uppfattning om tid och rum. Berättelsen kan omöjligt utspela sig på 1940-talet eftersom familjen har tv-apparat, något som introducerades i Sverige först 1956. För att inte tala om Julnygammalt, som sändes 1971, men ändå väcker pappa Tyko på morgonen. Och Les Mots publicerades alltså 1964. Vad är sant, vad är illusion? Minnet är förgängligt. Vi bevarar bilden av ett sammanhang och ju längre avstånd vi får till historien desto lättare att skapa sig en egen bild av hur det var. En kombination av humor, svärta och allvar.

Den givmilda aura som omger Karl-Bertil är i grunden inte särskilt vänstervriden, om vi ska skärskåda sagan. En pojke från ett välbeställt område stjäl julklappar från stenrika människor som ändå inte bryr sig och skänker dessa ovälkomna gåvor till människor på samhällets botten. Även om sex servettringar i japanskt päronträ kommer till glädje för en medellös familj hörs oavbrutet en lakonisk sarkasm i Tage Danielssons berättarröst, som skänker en besk bismak åt vinterturen runt fattigkvarteren. Huvudpersonen har ett naivt bultande och gott hjärta, men dövar ju egentligen sitt dåliga samvete med missriktad välgörenhet, som han själv inte bekostar. En mild pik mot borgarklassens diskreta charm. Ironin ställs på sin spets i fadern Tyko Jonssons legendariska replik ”Jag har närt en kommunist vid min barm!” Men Tage Danielssons genialitet bottnar i att vi får upptäcka det vi vill i hans sagor, oavsett om vi fyllt 18 år eller inte.

Fler utvalda artiklar