”Våra släktingar är nazister”

  • 14 jul 2023
  • 34 min

// Foto: Hasmik Ghazaryan Olson / Unsplash

”Våra släktingar är nazister”
Marcus Berggren

// Foto: Hasmik Ghazaryan Olson / Unsplash

Lyssna på artikeln

Det vankas gratis boende i österrikisk alpby. Klart Marcus Berggren och hans familj ska hälsa på sina avlägsna släktingar, skriver han i sin novell. Bland schnitzlar stora som skateboards gör han en fasansfull upptäckt.

Hela släkten reagerade likadant när det damp ner en inbjudan till morbror Sunes stundande bröllop:

”Vilken nyrymd psykakutskund ska gifta sig med honom? Det här måste vi se!”

Det var inte så att Sune på något vis var en dålig människa. Han var bara det som förr i tiden kallades för ”eljest”, vilket på rikssvenska betyder ”tappad på huvudet många gånger som barn”.

Sune bodde i ett ensamt garage som såg ut att ha blivit lämnat av sitt hus. Det låg inte nära någonting annat än trångbodda myrstackar och drivor med vittrad skogsporr som alla trodde var Sunes. Han hade jobbat på lagret på Willys i alla år, kände ingen och gjorde inget.

Dök upp när någon fyllde jämnt iförd varselkläder och åt upp rosen på marsipantårtan.

Nu skulle han ha bröllopsfest på boxningsklubben för den fick man låna gratis om man städade efter sig.

Vår familj kom dit tidigt på dagen med förevändningen att ”hjälpa till” men vi ville så klart bara se: 1. Om bruden fanns på riktigt 2. Och i så fall hur någon som självmant ville dela liv med Sune såg ut.

Bruden var inte på plats än men Sune stövlade runt där i sina arbetsbyxor med för många fickor och flärpar. Han hade redan bytt om till festen.

På plats var också en liten glansig karl iklädd något som liknade senmedeltida festkläder. Han såg ut som någon av hoberna i Sagan om ringen – om sagan inte hade handlat om en ring – utan om något man köper vid kassan på Ullared. “Sagan om den självlysande grilltändaren” typ. Mannens hockeyfrilla var välansad med frostade toppar som ett ludet stjärnfall av kemikalier.

”Ich bin Wolfgang… men alla kallar mig Der Wolf”, presenterade han sig och tog sedan i hand på det där manliga sättet som förändrar mottagarens anatomiska struktur i handen för all framtid.

”Ni kanske ündrar varfür ich går klädd så här…”

Mannen hade inte bara starka nypor – han var tankeläsare också.

”Detta eeer mychet vanliga kläder på bayerska brüllop”.

Tacka fan för att man inte gifte sig i Bayern särskilt ofta och slapp gå klädd som någon som pallade äpplen år 1522.

Min mamma, som var den av oss som var mest intresserad av släktforskning, tog till orda:

”På vilken sida är du släkt med bröllopsparet?”

Frågan var rent retoriskt ställd och av artighet – för om vi hade haft en strålskadad hockeyhob inom vårt närmast sörjande DNA – hade vi nog vetat om det. Sune skulle såklart gifta sig med någon importerad nazist som han hade lovat uppehållstillstånd. Så måste det vara.

”Kül att du frååååååghhchar. Jag var tillzammens mit Majken på 80-talet!”

Okej, han var inte släkt med bruden men han var fan inte släkt med oss heller. Majken var pappas brorsas före detta fru. Vi bara glodde på honom så som man glor på en gorilla som gör bra ifrån sig på rullskridskor.

”Jag elskar brüllup! Jag är keeeeer i keeeerleken: Die Liebe! Och hoppas å treffa Majken igen, mein jugendlieben”.

I mina öron lät det som om Hitler läste in en ljudbok, men mamma sa:

”Ja, Majken är ju gift med Thomas sedan tjugo år tillbaka men det vet du va?”

Vår tyska nästansläkting bara stirrade på henne som om hon var dum i huvudet, inte bara för att vara kvinna – utan för att vara människa. Han viftade bort det som bananflugor.

”Jaaaaa jaaaaa Thomas hït Thomas dït… som ni svenskar seger: gammel kerlek rostar aldri… alltzå: nu ska jag faren till Jerkstrands kunditoriii och köööööpen eine RÄKEMAKE, jag mintz att düm haben ein helt unvergleichlich räkemake där…”

Sedan for hans munläder rakt in i den mest målande beskrivningen vi någonsin hade hört av en räkmacka och dess inneboende kvaliteter, vilket fick oss att förstå att det kanske inte bara hade varit Majken och ”kärlek” som hade lockat honom till Sverige utan även och kanske främst ”räkemake”. Skaldjur och demokrati hade väl inte kommit till Tyskland ännu. Sedan försvann Der Wolf i en svärm av sydtysk cologne.

Majken skulle ha en hel del att förklara om sitt 80-tal när hon väl dök upp på festen.

Snart var boxningsklubben så presentabel en boxningsklubb kan bli inför ett bröllop. Det var väl lite som en nystädad hamsterbur: likförbannat en hamsterbur. Stället var helt klart mer lämpat för blåklockor än bröllopsklockor men alla fick göra sitt bästa för att tänka bort den speciella stanken som faderlösa welterviktares desperata dödsdans hade frammanat. Det luktade som tjockmattan på gymnastiken och hundra år gammal näsblod.

Snart ramlade hela tjocka släkten på med sina bonusbarn, bonusfruar och bonuskort. Stället fylldes av kryckor, hundar med fula ansikten och allsköns oäktingar med ”myror i brallan” som galopperande ADHD hette vid tiden.

Detta utspelar sig på den tiden då barn hade damp, gamlingar hade kramp och alla mittemellan hade svamp.

Det som var riktigt förvånande var att även brudens släkt dök upp.

Ett tydligt bevis på att bruden fanns på riktigt.

Faktum var att hon visade sig jobba på samma lager som Sune, var lika gammal och gillade samma saker: knäckebröd och att hålla käften.

Tysken höll tal. Det dåliga med talet var att det var på tyska – så att ingen förstod. Det som var bra med talet var samma sak. Men det hade någonting med räkmackor att göra och han hade majonnäs i mustaschen och dill mellan tänderna.

När han fått i sig mellan sju och sjuttio snapsar försökte han snärja Majken och få henne att lämna sin man och pappan till hennes fyra barn. Det magnetiska kraftfält som hockeyfrillan hade skapat 1984 hade falnat något och Majken sa artigt ”tack men nej tack”.

Det som däremot framkom om tysken var att han precis som alla riktiga nazister hade släkt i Österrike. Och han ville hemskt gärna att vi skulle hälsa på dem. Nu lyssnade min pappa på ett sätt som annars var förbehållet för när Glenn Strömberg var på teve, för var det något pappa älskade var det semester, och var det något han hatade så var det bristen på pengar till just det ändamålet.

Den här visiten hos vår tyska halvsläktings släktingar lät lika gratis som daggdoppad Metrotidning, och pappa tog girigt deras kontaktuppgifter och såg framför sig tre veckor på en idyllisk alptopp utan att betala en spänn. Då var det bestämt.

Vi skulle till Österrike.

”Men vi känner ju inte ens dem!” protesterade jag och brorsan.

”Känner och känner… det är vår släkt”, stod pappa på sig.

”Det är inte vår riktiga släkt!”

”Det är det visst! Går man bara tillräckligt långt tillbaka har alla bankat alla”, sa pappa utan att vi förstod vad han menade.

Tuppen hade just gått och lagt sig – så tidigt var det – när pappa första dagen på sommarlovet bar ut oss sovande till en redan fullpackad bil. Den blomstertid nu kommer ekade ännu i skallen på mig från gårdagen. Flickorna i klassen hade sjungt stämmor och det hade varit så vackert att jag ville gråta. Det hade känts som början och slutet på någonting stort. Vad visste jag inte än, men jag var skakad i min fuskbyggda grundvalar.

Vi hade en ljummen kylväska fylld med matsäck nog för att klara en kappsegling jorden runt med fyra vargar på 5-2-dieten och en nyvaken Edward Blom ombord. Pappa fällde ner sina Statoil-solisar över sina blodsprängda fritidsledarögon, tryckte in ett live-album med den enda chefen som jobbade hårdare än honom själv: Bruce Springsteen. Tryckte plattan genom mattan och med händerna stadigt på ratten, tio i och tio över, siktade han på den danska gränsen.

Det fanns ingen bro vid tiden, eller så gjorde det det men var billigare att åka bilfärja tillsammans med alla polska lastbilschaufförer, som hade årsringar under ögonen och bar sina depressioner utanpå som handväskor i matsalen som serverade kall mat och varm dryck.

Ingen köpemat för oss så klart utan morsan halade fram sina patenterade gympasalsvarma frökusar som var något grovt bröd som knappt var tjänligt som toalettpapper åt igelkottar. Det var bakat på mjäll och papyrus och vilket djur som utgjorde pålägget visste nog inte ens tillverkaren säkert.

Brödet hade inte tuggmotstånd – det VAR tuggmotstånd och jag och brorsan skrek av kramp i käkarna när vi kämpade på med dödsbrödet.

Vi körde av färjan. Danmark passerade kortfilm utanför fönstren. Bilen rullade på nästa färja. Samma klientel fast fler ishockeyfrisyrer. Vi var helt klart på väg in i Tyskland.

Muren föll kanske 1989 i sin fysiska form men det fanns kvar mentalt samt som frisyr ända in i våra dagar.

De tyska männen såg ut som sina schäfrar och schäfrarna såg ut som sina tyska hussar. De tyska kvinnorna såg bara ut som de tyska männen. Fast med tjockare mustascher.

Mamma ville stanna och kissa redan i Puttgarden. Pappa bad henne milt att “kissa i handskfacket”.

Kvällningen kom och kolkraftverken på båda sidor autobahn låg i skugga. De skyltade München.

Mamma måste ha kissat i trosan eller i en mugg. Jag ville inte veta.

”Vi måste nog ta en övernattning”, sa mamma klokt eftersom hon var klok.

Pappa var helt inställd på att köra hela vägen i en sittning. Hans bägge skinkor krampade som hamstrar som gjorde sit-ups under en flock avlidna revisorer. Hans enda föda under dagen var fyra off Broadway-Redbull, någon slags piratkopierad variant med en häst på som kostade fyra spänn burken på Netto, som under inga omständigheter fick komma i kontakt med ögonen, för då skulle man resten av livet se världen i svartvitt. Detta stod inte på burken men det visste alla.

”Vi… kör… på”, väste han genom tänderna.

Till slut var det beckmörkt ute och vi var inte i Österrike utan någonstans i södra Tyskland där schnitzlarna är stora som skateboards, och alperna får vuxna män att gråta eller heila, beroende lite på vem man är. Pappa skakade av matthet och svängde till slut av vägen.

Vi puttrade in en liten by full av bruna hus och vita människor. Allt var vitt och brunt. På en extra bajsbrun kåk byggd av stockar, halm och antisemitism stod det: ”ZIMMER FREI”.

”Frei” trodde pappa betydde gratis så där fick det bli. Han parkerade och haltade ur bilen. Han såg ut som en utbränd konsult som skitit på sig.

En djupt tysk kvinna med kort hår upptill och långt där bak iklädd skor så fotriktiga att de nästan var fötter, tog emot oss. Hon hette Hilde och stället hette ”Himmlisches hause”, vilket jag och brorsan direkt döpte om till ”Himmlers house” så att alla hörde.

Vi hade precis läst om andra världskriget i skolan och tyckte att det var väldigt intressant att få besöka dessa regelvidriga jaktmarker IRL. Det var precis som när de färglägger Hitler på teve fast vi var där.

Och Hitler inte.

Men hade han varit det så hade vi bett om autograf. Det är den fruktansvärda sanningen.

Rummet var inte gratis men tillräckligt nära så pappa bestämde att vi skulle övernatta men gå upp tidigare än självaste solen för att åka vidare till vår nyvunna släkt i Österrike.

Men först: semesterölen.

Det var en viktigare tradition än både julafton, Jesus och min födelsedag. Pappa drack bara en öl om året och det var alltid på semesterns första kväll och det gällde att den slank ner perfekt i ena benet, för han skulle leva på det minnet (samt sitt brinnande hat mot kvinnliga chefer inom offentlig sektor) i ett helt år.

Vi gick ut på ett tomt torg där det låg en gisten pub.

Vi satte oss på “stolar” som påminde om träden de var gjorda av och pappa beställde in ”one grosse weissbier” och visade med händerna vilka mått han hade tänkt sig. Någonstans mellan tennisrack och bebissäl. In kom den längsta ölen sedan ölkällarkuppen. Serverad i en vas som lätt hade kunnat rymma en normalviktig dansorkester, kom den med en skumkrona i klass med strandkanten i pisseviken i juli precis när hela traktens femåringar klivit upp.

Det enda som skilde hans öl från ett tjeckiskt skumparty för gymnasister var partydvärgar. Jag och brorsan satt med våra tyska Coca-Cola som hette typ ”Fritzl-Cola” och tittade på pappa som blinkade förnöjt åt oss eller åt Gud, sänkte hela ölen i en klunk och sa sitt sedvanliga ”Aaaahhhhhh” och då visste vi: nu mår pappa bra. Och han kommer göra det. I flera sekunder. Sedan är det över. Tills nästa år.

Dagen efter rullade vi in i Österrike. Ahhh, Hitlers mammas gata. Nazismens spjälsäng. Det var här vår ”släkt” bodde. Alperna såg ut som på Toblerone-förpackningen och vinden var frisk.

Pappa bestämde att vi skulle äta en tidig lunch så att vi inte dök upp hungriga för det tyckte han kändes “fattigt”. Vi stannade på ett gasthaus som satt ihop med en bensinmack och pappa viftade in fyra schnitzlar stora som klätterväggar. Det var ärligt talat svårt att se vad som var bordet och vad som var maten eftersom de hade samma färg och storlek. Mamma viskade något om “viktväktarna” men pappa gav henne den där blicken som sa ”ät och håll käften”.

För honom var mat bara ett förstadie till bajs som man tvunget skulle ta sig igenom ibland.

Efter att ha ätit halva min kontinentalplatta till schnitzel var jag så mätt att jag hallucinerade. Persiljesmör trängde ur mina ögon som var och jag hade gått upp tretton kilo bara i magsäcken, där det nu låg en halv kalv inbakad i något slags Mariekex.

Vi svängde in mot byn där Wolfgangs farbror och faster bodde.

”Och så inget snack om Hitler eller nazister och sånt nu killar!” skrek pappa från framsätet.

”Och sånt?” svarade vi, spelat oförstående.

”Ni vet vad jag menar”.

”Nej, vad menar du?”

”Nej, men sånt… judar till exempel… prata inte om judar”.

”Ehh… okej… varför får vi inte prata om judar… låter inte det lite… nazistiskt?”

”Det var inte så jag menade och det vet du med! Jag menar vi behöver inte ta upp såna saker”.

”Såna?”

”Men sluta märka ord, säg ingen sån skit bara!”

”Så nu är de skit också!”

”JAG BLIR GALEN!!!”

”Boken vi fick i skolan hette ju ‘Om detta må ni berätta’ men det gäller inte här då när nazisterna kan höra”.

”De är inte nazister!”

”Hur vet du det?”

”Jag bara vet det! Håll tyst nu… och du får ingen veckopeng förresten”.

”Va? För hur länge då?”

”Resten av livet!”

”Ditt eller mitt liv?”

Byn gjorde entré genom vindrutan fram på bilen. Som vi misstänkt: riktigt joddligt ställe. Om inte detta var Tyrolen så fanns fan inte Tyrolen. Alla hus var hobiga och för att vara rånazister älskade de verkligen färgen brunt.

Feta män gick runt i någon slags lädervariant av sådana snickarbyxor som bebisar och gravida har och på huvudena satt det alltsomoftast en Robin Hoodig för liten hatt som en fingerborg på toppen av ett fettberg.

Vi ställde bilen utanför det hobigaste av alla hobhus som såg ut som en bordell för sagodvärgar. Ut kom en man med stor mage och liten hatt och en kvinna vars skinn hängde över benen som lädret gör kring växelspaken på gamla bilar.

Det var Wolfgangs farbror och faster. Vi tog i hand och farbrodern bröt de benen som inte Wolfgang redan knäckt på bröllopet och fastern neg lydigt.

Det visade sig snart att de inte kunde ett ord engelska. Och den enda tyskan vi kunde var direkt kopplad till porr eller nazism. Vi fick mötas på mitten i ett fippligt teckenspråk med gutturala läten som varken gjorde till eller från för förståelsen av varandra.

Vi blev visade in i huset som måste ha varit en sparad dekor från filmen Örnnästet. Rostfritt stål verkade inte ha slagit igenom där. Däremot furu, jakhorn och små gyllene fanfartrumpeter som hängde från varje ledig bjälke.

Jag säger inte jag ska hänga mig MEN OM jag någon gång skulle göra det är det från den typen av patinerad bjälke som fanns i vår österrikiska hittepå-släkts hus.

På det rustika matsalsbordet stod ett mycket lokalt gästabud uppdukat. Det var syltat, bankat, panerat och mördat.

Vi skulle äta. Jag spydde ett ruttet vattenfall inom mig. Tanten stod kvar vid bordsänden och tindrade med ögon som döda stjärnor.

Det var ingen självservering utan vår tyska värd som vi trodde hette Müntz eller Lüntz eller något liknande kort, frejdigt ord, lade upp till oss efter eget huvud och mage.

Surkål, potatis, djur som han visade med fingrarna hur han själv hade skjutit. ”Poff poff”, sa han och skrattade så att man såg hans tandrad som bestod av guldtänder blandat med inga tänder. Hans väldiga käft var som ett självspelande piano där de vita tangenterna bytts ut mot diverse krigsbyten.

Lüntz eller Früntz babblade på om maten på tyska eller vad man nu talade för språk där kring Adolf Hitlers förlossningsklinik.

Djuptyska? Harkelharanger? Hets mot ordgrupp?

Jag och brorsan ögnade oroligt bergen med slaktavfall och gluten som vi skulle bli tvingade att bestiga. Vi stirrade vädjande på pappa som även han svettades sås från lunchen. Mamma blundade.

Antingen sov hon eller så bad hon. Förmodligen bad hon om få att sova i hundra år och bli väckt av en kyss från en prins. Inte min pappa då utan en riktig dyslektisk jävel från riddarhuset med stamtavla, stamceller och stamställe vid rivieran där man äter lätta lunchsallader med vinaigrette.

Hintz eller Buntz eller vad han nu hette gjorde det internationella tecknet för ”nu äter vi tills vi hatar oss själva igen” och attackerade maten i närstrid. Vi följde skakigt efter. Det kändes inte som läge att vanära en gåva från någon med kontakter inom Gestapo.

Stora örnar drog förbi på himlen utanför fönstret. Eller var det gamar?

Varenda kroppsdel på mig var mätt, även fötterna. Hela familjen körde samma taktik när man bara delar upp sin mat i mindre delar och flyttar runt den på tallriken i ett märkligt nollsummespel. Tanten bara stod vid bordsändan som en misshandlad hustomte. Hon verkade vänta med att blinka tills att hon var död.

Pappa gjorde en menade gest mot henne.

”Eat? Äten?”

Hon sa ingenting. Kvinnor fick väl inte tala i församlingen men Prüntz eller Prüttz eller vad han nu hette röt “Nein!!!” så att det flög flagor av lustmördat vildsvin över hela bordsduken.

När samtliga familjemedlemmar flyttat runt den alpnära festmåltiden in i absurdum, och herren i huset fyllt på våra stop med den lokala ölen, som var så lik ett rågbröd en vätska kan vara, tyckte han att det var dags för påfyllning även av den fasta födan. Han började sleva upp. Mamma försökte protestera men just ordet ”nej” var inte ett ord den här gubben lyssnade till. Dessutom var nog kvinnoröster som sådana hundvisselpipor för honom: ett register som inte snappades upp. Han lassade på mer kött, sås, potatis, grödor, syltade saker, bröd, smör, borrbits, korv, gratinerade liftkort och ost.

I teorin den perfekta värden. I praktiken en mördare.

Mamma blundade. Pappa var blå i ansiktet. Min lillebror hade munnen fokuserat stängd men ur ena näsborren rann det lite spya.

Jag mådde däremot som en kung. Sprickfärdig med god lust att giftmörda hela min familj.

Det som var tur var att Frintz eller Fritzl, eller vad han nu hette, var en man med stor aptit som åt med inlevelse, för han var så djupt innesluten i sitt eget gastronomiska upptäcktsresande att han inte märkte att vi fuskade.

När hans tallrik till sist blivit en spegel tittade han upp nyvaken och förvirrad som efter ett medryckande samlag. Vad har jag gjort och borde jag ångra det? Han fick syn på oss och trodde nog att vi hade ätit så han nickade till sin äkta slav att duka av. Mamma grät tyst.

Gubben Lotz eller Lizt erbjöd oss barn konjak och cigarrer men nu genomförde pappa äntligen sin plikt som familjeöverhuvud och förklarade att vi var väldigt trötta och behövde sova.

”Slafen BITTE”.

Jaså, nu kunde pappa tyska plötsligt.

Vi blev visade till våra sovrum på övervåningen.

Var våra värdar Püntz med fräulein skulle bo förstod vi inte men vi var för fulla med kalvar på sitt allra sista grönbete för att bry oss.

Jag yrade mig själv till sömns i en matpåkallad feber med vissa inslag av hemtrevlig nazism. Geografiskt tematiska ting susade förbi för mitt inre öga som diabilder: Schnitzel, Fritzl, örnar, ridstövlar, lederhosen, von Trapp, Hitler, surkål.

Runt runt runt. Spökiga toner av umpa-bumpa musik programmerade på en midisynth från helvetet ljöd inom mig i drömmen.

Jag vaknade inte förrän lunchtid dagen efter. Fortfarande proppmätt. Det var alltså så här det var att vara en boaorm.

Jag gick längs den mörka korridoren på övervåningen. Bilder på svartvita släktingar varvades med örnar i guld. Inte ett indiskt solkors så långt ögat nådde men jag hade väl för mycket fläsk i pupillerna för att kunna se klart. Hakkorsen kanske mer var något som åkte fram till jul? Jag visste lite grann om andra världskriget men väldigt lite om nazism. Men berättelsen om förintelsen hade tagit mig med storm.

Detta var iskallt uppvaknande. Ett urtrauma. Ett av “de stora” i paritet med: Att få reda på att man ska dö och att gubben Ivarsson på gården inte var bortrest utan satt inne för att han ”varit VÄL trevlig mot små pojkar”. Men förintelsen var värre.

Att jag inte skulle leva för alltid var för abstrakt egentligen. Det var som min egen student; för långt in i framtiden och när den väl skedde så skulle väl jag vara för borta för att bry mig?

Och vad det anbelangar gubben Ivarsson hade han alltid varit otrevlig mot mig vilket innebar – att det hela antingen bara var ett illvilligt rykte – eller att jag var för ful för att bli tallad på.

Förintelsen däremot. Bara tanken på att något så dåligt hade hänt i en värld som jag kände som så bra. Vi hade altan, körsbärsträd, bullar i frysen, snäll mormor och 21-växlade cyklar. Att det var samma värld som det här totalt gränslöst mörka hade hänt gav mig kalla kårar.

Begripligt obegripligt och obegripligt begripligt.

Fel var det hur som.

Och nu var vi där allting hade börjat. Där han hade sprungit runt, Adde, när han var i min ålder. Hade han haft samma mustasch då fast en fjunigare mopedversion? Vad hade han tänkt på?

Säkert att han skulle lämna sin byhåla och dra till storstan och visa alla jävlar, så som man tänker, men var hade han börjat tänka fel?

Var det verkligen att han blev nekad av konstskolan som satte igång det onda? Min ukrainska bildfröken Larissa hade en gång tittat på älgen jag målat och sagt ”det der er den fjulaste kamelen jag njånsin har sjett”, men jag blev inte nazist för det.

Pappa mamma bror vaknade och staplade runt som jästa mumier.

Vi gjorde gemensam sak nerför trapporna och kom in i köket där det riktiga andra världskriget hade ägt rum kvällen före.

Kalüfs med betydligt bättre hälft satt vid köksbordet som var framdukat med en rustik bondfrukost.

”Ahhhhh äntlich!” slog Dunz ut armarna. Kvinnan varken log eller såg ledsen ut.

”Gespise?”

Vi muttrade så artigt vi kunde och satte oss och låtsades äta varsin macka från den lokala väderkvarnen.

Idag skulle vi på utflykt. Det förstod vi för Printz pekade ut genom fönstret och låtsades köra en osynlig bil.

”Han vill säkert visa upp Hitlers smultronställen”, tänkte jag så högt att det hördes.

”Käääääfft”, kved pappa nervöst.

Vi gick över husets tomt och Fruntz pekade på en fallfärdig snickarbod och förklarade som vinnaren i “Gäster med gester” att han och frun sov där. Pappa såg sorgsen ut. De hade flyttat ut i ett förråd för att inhysa oss. Sin svenska nästansläkt.

Tydligen levde de på att hyra ut sin bostad till tyska turister och bodde då själva i det ruttna uthuset.

”De har det nog väldigt knapert”, konstaterade mamma.

”Ja, man får ju lite dåligt samvete”, sa pappa.

Vi var på väg mot vår bil för de hade ingen. Också det var sorgligt. Promenera gjorde bara uteliggare och hästar.

”Vet ni vilka som borde ha dåligt samvete?” sa jag illmarigt.

Pappa och mamma försökte strypa mig med sina blickar. ”Nazisterna!”

Pappa drog mig åt sidan i armen som nästan lossnade från sina klena fästen och tryckte upp mig mot ett träd.

”Marcus… för sista gången nu… nu menar jag allvar”.

Han kokade. Jag var droppen som fick nazistskämtarglaset att rinna över.

”Du kan inte hålla på och skoja om sånt… det kan vara jättekänsligt… det ÄR jättekänsligt… vi har
ingen aning om vad de har varit med om… och de ÄR INTE NAZISTER… OKEJ?”

Jag pep mus i megakläm.

Snart satt vi hopklämda i familjens familjevänliga familjebil. Grüntz satt hagelgevär. Pappa körde. Där bak satt jag, brorsan, mamma och den väna tanten som hade hetat Inga-Maj om hon varit svensk, men som nu hette något som lät som en blandning mellan ”kålrot” och ”luftwaffe”.

Hon satt mer eller mindre i mitt knä och hennes höfter var som osthyvlar som borrade sig djupt in i min degiga pojkrumskropp.

The grand tour of Österrike hade inletts. Den gästvänliga gestapogeneralen gestikulerade vilt och pekade på olika bruna hus och sade saker som ”GROUSE” och ”UNDERSCHÖÖN”.

I mitt huvud hörde jag bara ”här bodde Hitler och där bodde Hitlers mamma och där gick Hitler i simskolan”.

Det var groteskt att tänka sig Hitler som barn. Kanske iklädd sjömanskostym. Hade han varit gullig? Många var ju urgulliga som små barn för att sedan bli skoningslöst straffade av puberteten. Tänk att ha en så dålig pubertet att du startar ett världskrig. Stackars mamma Hitler. Vad hette ens hon? Yvonne?

Tankarna på nazismen var som ett sår som inte gick att sluta peta på. Jag visste att det här var allvarliga ämnen men mitt liv hade inte övat mig någonting i just sådana, således var humorn mitt enda klena skydd. Det var som att gå rakt in i ett napalmregn enbart iklädd kondom.

Vi stannade till vid en sjö som gubben ville visa.

Sjön var tom och klar och bestod till hundra procent av smält snö från en alptopp. Var det här som de hade gömt judeguldet?

Bra gömställe i så fall för sjön var så kall, att när jag doppade ena tån spratt pungkulorna upp i kroppen, och gömde sig bakom mjälten och skulle inte komma ner igen på flera år trots intensivt trugande.

Flentz babblade på tyska. Mina föräldrar låtsades förstå. Allt det här var ju trots allt gratis. Jag tror min pappa hade kunnat lyssna på ett krigslarm – bara det var gratis.

Jag synade värdparet. De var gamla. Men inte så gamla. Måste ha fötts under kriget. Man fick ju vara ideologiskt lomhörd om man växte upp och blev naze då. Frågan var kanske snarare vilken sida deras föräldrar hade stått på?

Tillbaka i bilen. Omgivningen såg ut som en skrivbordsbakgrund till Windows 98.

Då hände något. För första gången sedan vi anlänt till själva nazismens BB förändrades landskapet lite grann och gick från skrivbordsbakgrund till något mer äkta. Vi åkte igenom en liten skruttig skog med träd, som alla såg ut att ha kysst ett åskväder rakt på munnen. Buskarna orkade knappt stå upp. Allt såg hemtrevligt rötet ut. Det var som att vara hemma i Kungälv igen. Ni vet när det växer lite trötta träd bakom soptippen? Den vardagliga känslan.

Tisdag 15.34 mitt i livet.

Mamma behövde kissa för det hade väl hon inte fått göra sedan vi lämnade Sverige. Pappa vågade inte protestera nu när vi hade sällskap av den möjligen nygammalnazistiska nästansläkten så han stannade bilen.

Vi gick ut och sträckte på benen i den fallfärdiga dungen. Det hördes röster och plåt som slogs mot plåt och det omisskännliga ljudet av katter som plågades. Heinz gick mot ljuden. Vi följde rädda efter tätt bakom hans breda österrikiska ryggtavelram. Hans rygghår växte genom skjortan.

När vi passerat en enebuske som såg invandrad och bortkommen ut tornade mycket riktigt en soptipp upp sig. När man undrar vart allt ens avfall faktiskt tar vägen så har jag faktiskt svaret på den frågan: dit. Där var ett enormt sopberg av plast, bös och skrot. Lite varstans brann det. Men det var inte den synen som var förvånande.

Herregud, vi hade väl varit i Lilla Edet.

Det som särskilde sig i synfältet var att i soporna bodde det folk.

Det var som ett stort läger. En kåkstad. Det satt vuxna människor på rostiga bensinmacksmöbler och stirrade tomt ut i intet. Nakna barn sprang runt bland kemiskt avfall, kanyler och kvicksilver och lekte lekar som verkade roligare än de vi hade hemma.

Würst vände sig mot oss där vi stod med hakorna vid knävecken.

Han såg trött ut och himlade dramapedagogiskt med ögonen.

”Zigainer”, sa han som om vi skulle fatta.

Sedan lyfte han båda sina utedass till nävar och formade en imaginär kulspruta av fingrarna som han siktade på de boende och sa sedan:

”Poff Poff!”

Hans menlösa fru nickade instämmande och sa i mer saklig ton:

”Zigainer poff poff”.

Det fanns ingen språkförbistring i världen som kunde bortförklara det faktum att våra värdar tyckte att romerna som bodde på soptippen skulle skjutas. Och inte på en skottkärra fram till nästa härbärge – utan med kulspruta.

Pappa såg ut att vilja sjunka ner i jorden som han var kommen av.

Jag kunde inte hålla mig:

”Våra släktingar ÄR JU NAZISTER!”.

Pappa skruvade på sig och sa: ”DE ÄR INTE… våra släktingar”.

Och ovanför oss var himlen skyldigt blå.

Fler utvalda artiklar