Honungskungar, bidrottningar, drönarslakt och livsviktig pollinering. Bina dansar helst i mörker och är lätta att älska, men några bikupor kommer inte att rädda vår värld.

Det är en dag att drömma om. En dag med grönglittriga sommarbjörkar längs grusvägen och starflockar flimrande som konfetti över hustaken och åkrarna. I beteshagen står hästarna med sunnanvinden spelande i manen som i en gammal dokumentärfilm om livet på landet.

– Hur det började? Tja, vi bodde i ett torp längs ån och tyckte att det började bli så tyst i fruktträden. 1984 fick jag en kupa av en kompis, och sedan blev det fler och fler. Man gör ju avläggare, delar på bisamhällena och utökar undan för undan.

Göran Sundström är honungskung av Uppland. I Skogstibble några mil från lärdomsstaden Uppsala driver han landets största KRAV-godkända biodling, med tusen kupor utspridda på ett 80-tal platser. Sisådär 50 miljoner bin som ger 75 000 burkar honung en bra säsong.

Men kung skulle han förresten aldrig kalla sig. Biodlarmästare däremot, och sådana finns det heller inte så många av.

– Jag var lågstadielärare på den tiden och kände att jag kanske inte ville vara det fram till pensionen. Och så lurade en granne med mig till ett biodlarmöte som gjorde mig ohyggligt imponerad. Då bestämde jag mig. Det var 1989.