Varför älskar alla plötsligt biet?

Honungskungar, bidrottningar, drönarslakt och livsviktig pollinering. Bina dansar helst i mörker och är lätta att älska, men några bikupor kommer inte att rädda vår värld.

Det är en dag att drömma om. En dag med grönglittriga sommarbjörkar längs grusvägen och starflockar flimrande som konfetti över hustaken och åkrarna. I beteshagen står hästarna med sunnanvinden spelande i manen som i en gammal dokumentärfilm om livet på landet.

– Hur det började? Tja, vi bodde i ett torp längs ån och tyckte att det började bli så tyst i fruktträden. 1984 fick jag en kupa av en kompis, och sedan blev det fler och fler. Man gör ju avläggare, delar på bisamhällena och utökar undan för undan.

Göran Sundström är honungskung av Uppland. I Skogstibble några mil från lärdomsstaden Uppsala driver han landets största KRAV-godkända biodling, med tusen kupor utspridda på ett 80-tal platser. Sisådär 50 miljoner bin som ger 75 000 burkar honung en bra säsong.

Men kung skulle han förresten aldrig kalla sig. Biodlarmästare däremot, och sådana finns det heller inte så många av.

– Jag var lågstadielärare på den tiden och kände att jag kanske inte ville vara det fram till pensionen. Och så lurade en granne med mig till ett biodlarmöte som gjorde mig ohyggligt imponerad. Då bestämde jag mig. Det var 1989.

I över 30 år har han ägnat sina dagar åt de surrande nektarsugarna. Bisysslan blev snart en livsstil.

Till elvakaffet har Göran Sundström samlat hela personalstyrkan på Uplands Honung, däribland hustrun och de två döttrarna som bidrar till firman på olika sätt. Det bjuds ostmackor och morotskaka i den överdådigt blommande trädgården. Högt ovan allt har tornseglarna knottkalas i hisnande hastigheter.

– Du vet det var så lätt då, på 80- och 90-talet, innan varroakvalstret kom och ställde till med katastrof runt millennieskiftet. Det dödar bina helt enkelt, deformerar och dödar. Och för med sig andra sjukdomar till på köpet.

Kvalstret heter talande nog Varroa destructor på vetenskapsspråk och är en fästingliknande, gyllenbrun parasit som lever av honungsbinas kroppsvätskor och kan bli både tio och hundra gånger fler under en säsong.

– Det kändes fruktansvärt tråkigt att behöva bekämpa med kemikalier, så 2003 bestämde jag mig för att bli KRAV-certifierad. Nu använder vi oxalsyra mot kvalstren på hösten. Löser syran i sockervatten och droppar på bina i vaxkakegatorna.

Marknadsmässigt har det nog inte varit någon nackdel, förstår man. Efterfrågan på svenskproducerad, KRAV-märkt honung skulle visa sig bli större och större.

Trädgården vi sitter i verkar vara anlagd lika mycket för insekterna som för människorna. I näckrosdammen jagar de turkoslysande flicksländorna hit och dit tätt över vattnet, medan harkrankar och andra trådbenta varelser håller sig stående på ytspänningen. I det vajande havet av aklejor trivs humlorna – de enda med tillräckligt lång tunga för att komma åt nektarn i de djupa sporrarna.

Men hur funkar det med ekologisk honung? Bina flyger väl vart de vill? Visst, men inte hur långt som helst, ett par kilometer på sin höjd. Därför samarbetar Göran Sundström med uppländska bönder som driver sina gårdar utan kemiska bekämpningsmedel. Tusentals tunnland står till förfogande för binas nektarjakt, det gäller bara att placera ut kuporna på lämpliga ställen. I gengäld får lantbrukarna en bättre pollinering av sina grödor, till exempel åkerbönor som odlas av allt fler.

Win-win som det heter på nusvenska.

Biet är en gaddstekel och har både getingar och myror i släkten. Honorna sticks, inte hanarna. De har inte ens någon gadd. I Sverige finns runt 270 arter vilda bin, varav ett knappt 40-tal olika humlor, men våra honungsbin är av en och samma sort: en social, samhällsbyggande art som härstammar från Mellanöstern.

Och vilket kollektiv sedan! Ett i varje kupa, med lika många invånare som Falun, där var och en av dem fullgör sin specifika uppgift och bidrar till drottningens bästa och samhällets fortlevnad.

Nästan alla bin är sterila honor – arbetsbin – som lever högst två månader, medan drottningen kan bli fyra, fem år gammal. Hennes uppgift i livet är fortplantning och under sommaren vandrar hon ständigt runt på vaxkakorna och letar efter nästa äggläggningsplats.

– Som en buss bland bilar, säger Göran Sundström. Lite större, lite trögare.

Ett par tusen ägg om dagen kan hon lägga – som tillsammans väger ett kvarts gram. Och ensam på tronen vill hon vara, drottningen. Skulle det bli konkurrens slåss de tills en av dem faller död ner.

Drönarslakt kallas den årliga massakern.

Arbetarna har mycket att stå i: putsa celler, sköta larver och mata drottningen, packa pollen och bygga vaxkakor, städa kupan och vakta flustret mot inkräktare. Efter kort och trogen tjänst blir de sedan befordrade till dragbin och får flyga ut och samla nektar, pollen och vatten under sina sista veckor på jorden. De arbetsbin som däremot kläcks framåt sensommaren överlever vintern och bygger upp samhället på nytt.

Hanarna kallas drönare. De utgör bara ett par procent av bina i ett samhälle och har som enda uppgift att para sig med drottningen, förhoppningsvis omedvetna om att det kommer att vara det sista de gör. Könsorganet och en del av bakkroppen fastnar under akten. Och de som inte har lyckats para sig under sommaren släpas obevekligen ut ur kupan av sina systrar och lämnas att dö. Drönarslakt kallas den årliga massakern.

Biet har stått högt i kurs hos människan så länge vi vet. Honungen är vårt äldsta sötningsmedel och den har också varit eftertraktad för tillverkning av mjöd.

Socker och alkohol alltså, då som nu.

I Spanien har man funnit en 8 000 år gammal grottmålning som föreställer honungsjägare vid ett bo med bin yrande omkring. Det äldsta kända tecknet på biodling finns på en över 4 000 år gammal relief i Egypten, där bina sågs som heliga och symboliserade fruktsamhet. De allra första biodlingarna bestod i att man flyttade hem delar av de träd där bina bodde (så kallade bistockar).

Ännu i våra dagar riskerar många livet för honungens skull. På Borneo och i Indien och Nepal klättrar männen mitt i månlösa natten upp i 30 meter höga träd eller hänger utför lodräta klippstup i stegar och rep – barfota och utan skyddsutrustning – för att komma åt den tjockflytande gudagåvan, inte sällan med en uppretad bisvärm surrande runt huvudet. Skörden kan stå för en stor del av familjens eller byns årsinkomst.

– Där känner man sig lite lat i jämförelse, säger Göran Sundström. Men man slås av hur otroligt eftersökt honungen fortfarande är.

Den sägs dessutom hålla i tusen år om den bara förvaras mörkt och svalt. Och receptet förblir hemligt. Ingen människa verkar ha lyckats framställa honung.

Till skillnad från tambina är de flesta vilda bin – dock inte humlorna – eviga singlar och bor ensamma i gångar i marken eller i små trädhål. Gemensamt för alla bin är att de lever av nektar och pollen och är viktiga för växters befruktning genom att de för med sig pollen mellan blommorna. Av nektarn de samlar blir det honung och pollenet används som mat till larverna och fraktas hem i en korg på bakbenen.

Världens bästa matvara även för människor, menar en del och sätter upp pollenfällor vid bisamhällena, torkar pollenet och blandar i müslin.

Till allt annat märkvärdigt med bin hör också att de dansar, om än inte för nöjes skull (som Göran Sundström själv). Bidansen är tvärtom livsavgörande och har till och med lett fram till Nobelpriset i medicin 1973. Det var den österrikiske zoologen Karl von Frisch som kunde visa att bina utför en sorts dans för att meddela kompisarna var det finns mat att hämta.

– Med lukten lämnar de information om vad det är för sorts blomma, med intensiteten i dansen visar de avståndet, och hur de dansar i förhållande till lodlinjen visar riktningen till blommorna, förklarar Göran Sundström.

Men alldeles lätt att se är det inte ens för en bi­odlarmästare.

– De dansar mest på ramen inne i kupan, i mörkret, så det är inte lätt att tyda.

Lika stor betydelse verkar dansen ha när det gäller att fatta beslut om ny boplats. En svärm som har lämnat kupan och slagit sig ner i ett träd utser en rekognoseringspatrull på några hundra bin som ger sig iväg åt olika håll för att undersöka diverse håligheter. Väl tillbaka dansar de på varandras ryggar för att berätta vad de sett. Sedan görs fler besök och olika hål jämförs innan svärmen bestämmer sig för var den ska bo.

Bidemokrati och svärmintelligens är två begrepp som den amerikanske biologen Thomas Dyer Seeley använder för att beskriva binas kollektiva beslutsfattande. Som vanligt verkar människan ha en hel del att lära när det gäller samarbete för det gemensamma bästa.

Innanför ett par uppställda logdörrar sitter Emelie Waldken och gör ramar. Fäster ståltrådar och vaxkakor med de där karakteristiska sexkantiga cellerna som bina bygger och sedan använder både som barnkammare och skafferi. Enligt någon matematisk princip innebär sexkantigheten tydligen att man får maximalt med utrymme i förhållande till mängden använt byggnadsmaterial, vem som nu kan ha lärt bina det.

Emelie Waldken kommer från Schweiz och är agronom. Jobbade med parasitsteklar, solitära bin och pollinatörer i Kanada men ville till Sverige. Jag hinner knappt fråga varför förrän hon skiner upp, som av en förälskelse.

– Det var musiken, säger hon. Jag hade fastnat för den svenska folkmusiken och nu har jag studerat på folkhögskola.

Nyckelharpa och fiol är det som gäller. Och så biodling på 60 procent vid sidan av. Språket har hon lärt sig av bara farten.

– Jag har varit hos Göran i två år nu. Det passar väldigt bra att kombinera med mitt musicerande. Dessutom blir min agronomhjärna glad här. Jag får vara ute på bigårdarna och vi tänker hela tiden på hur vi kan göra det bättre för bina, se till så att det finns bra blommor även tidigt på våren och att de har tillgång till vatten inom flygavstånd.

Arg som ett bi, heter det ju. Men flitig som ett bi ligger nog närmare sanningen, åtminstone hos biodlarna i Skogstibble. Elin Sundström är dotter i huset och arbetar för att få fram snällare bin. Hon har nyligen tagit examen från Konstfack, men här hemma kallas hon drottningodlare.

– Det är stressigt att jobba med arga bin, förklarar hon, och genom att odla egna drottningar kan vi påverka arvsanlagen. Man vill ha bin som lägger många ägg, som samlar bra och är friska och snälla. De får inte bli förbannade när man öppnar kupan. Då är det inte roligt.

Ungefär 500 drottningar per säsong brukar Elin Sundström odla fram.

– Jag plockar larver från en utvald bidrottning med bra arvsanlag och placerar dem i konstgjorda celler. Tolv dagar senare kryper drottningen fram.

För att ett honbi ska bli drottning i stället för vanlig dödlig måste hon under larvstadiet matas av arbetsbina med ett proteinrikt spott som går under namnet drottninggelé.

För ett gram honung måste biet besöka 50 000 blommor.

Men odlingen är inte bara för genernas skull, berättar Elin Sundström, utan den gör också att man vinner tid.

– Vi får fram kläckfärdiga drottningar i juni, så vi tjänar in två veckor. Det kan ha stor betydelse när sommaren är kort.

Frampå eftermiddagen far vi till en av Uplands Honungs bigårdar i närheten, åker längs Sävaåns slingrande dalgång med svalorna pilande hit och dit över vägen. En svartvit katt kommer springande från ingenstans – möjligen en avlägsen släkting till Murre i Pelle Svanslös som ju var från Skogstibble (men luktade ladugård snarare än honung, vill jag minnas).

Kuporna står som brukligt staplade på rad vid skogens slut, där ängsmarker och åkrar tar vid. Det syns att de har varit med ett tag och blivit både blekbruna och blekgula och bleklila av sol och regn.

– Såg ni steglitserna som fladdrade upp från vägkanten? säger Elin Sundström när vi klivit ur bilarna.

Jag nickar och ljuger. Satt väl och tittade upp i skyn som vanligt. Men trädgårdssångaren inifrån snåren hör jag nu alldeles bestämt, hur den surrar och pladdrar och går på, ”skvallrar som gamla tanter på symöte” som vi sa hemma i Småland, men det är så länge sedan nu att det må vara oss förlåtet.

Runt kuporna rör sig hela moln av bin som för en lekman ter sig allt annat än tama. Far och dotter drar på sig skyddskläderna och försvinner in i surret. Lyfter bort tak och plockar fram kupknivar, kikar i skattlådor och närmar sig bisamhällenas inre liv, kollar så att det inte är någon svärmning på gång (vilket biodlare ofta försöker förhindra genom att lägga till en ny våning eller göra en avläggare och själva dela på samhället).

Det doftar bakelser och vanilj runt kuporna, men när jag kommer riktigt nära framstår de mer som ett inferno än som ett konditori. Trångt och hett och kladdigt, dessutom detta eviga krälande och surrande överallt. Flustren för å andra sidan tankarna till en större internationell flygplats före pandemin, med ständiga avgångar och landningar. Hela tiden kommer hemvändare med honungssäcken full, samtidigt som andra lyfter mot nya uppdrag i blomstermarkerna. För ett gram honung, har någon räknat ut, måste biet besöka 50 000 blommor, vilket lär ta en knapp vecka.

Göran Sundström är svettig som en bastubadare när han lämnat kuporna bakom sig och kan knäppa upp overallen. Han har tänkt på en sak, säger han.

– Är det inte något fint med den här småskaligheten som all biodling bygger på? Vi för inte samman bina till en stor produktionsanläggning. Det är vi människor som åker runt, medan bina får leva utspridda på sina gårdar.

– En intressant sak är också att vi har försökt få fram bättre bin i närmare hundra år, men de producerar fortfarande lika mycket, 30–40 kilo per kupa. En ko däremot ger flera hundra procent mer mjölk i dag än i början av 1900-talet.

Varför älskar alla plötsligt biet? Det produceras filmer och skrivs böcker, sätts upp bikupor på hustaken i städerna. Den lilla stekeln som tidigare mest varit arg ska nu rädda världen och har fått epitet som ”ett av jordens viktigaste nyttodjur”.

Och då är det pollineringen det handlar om, inte honungen eller vaxet. Världsnaturfonden har uppskattat att bina bidrar till en tredjedel av den mat vi äter, särskilt frukt och bär. Det har gjorts beräkningar i olika länder, Nya Zeeland till exempel, som visar att tambinas pollinering är värd hundra gånger mer än honungen.

Larmrapporter om ”oförklarlig” bidöd i Kalifornien och pollinationskris i världen har väckt frågor om människans inverkan på klimatet och naturen – och samtidigt blivit en påminnelse om insekternas avgörande roll i själva livets väv.

Göran Sundström tycker att det är bra att biet har kommit i ropet men vill tona ner dramatiken en aning.

– Visst är tambina viktiga för en del av vår matproduktion, men många vanliga livsmedel är vindpollinerade och behöver inga insekter alls. Ris, vete och majs till exempel. Däremot ser vi en ny grön våg i klimatförändringens spår. Fler människor vill leva närmare naturen och av naturen, och det har säkert bidragit till ett ökat intresse även för biodling.

Mattias Forshage är insektsforskare och jourhavande biolog på Naturhistoriska riksmuseet. Han menar att det är rätt illa ställt med de vilda bina.

– Men det har inte bara med klimatförändringen att göra utan framför allt med den effektivisering av jordbruket som pågått i hundra år. Det är den gamla vanliga konflikten mellan ekonomi och ekologi. Vildbina har speciella krav och behöver ett varierat mosaiklandskap för att överleva.

På vissa ställen kan även biodlingen utgöra ett hot mot vildbina, menar han.

– Honungsbin är visserligen utpräglade generalister, men på avgränsade platser som öar och skogsgläntor kan de ta för sig av en viss växt så att det blir väldigt lite kvar till de vilda bina. Man ska också undvika att ställa upp bikupor i närheten av naturreservat.

Mattias Forshage är generellt positiv till att biodlingen ökar, även om det inte är någon universallösning på pollinationskrisen i världen. Och trenden med bikupor i städerna bidrar inte till någon mångfald i naturen, påpekar han.

– Det är ett trevligt inslag i stadsbilden och kan också väcka intresse för pollinerande insekter, men för den som vill gynna biologisk mångfald är det bättre att bygga en damm, lägga upp en sandbacke eller en trave död ved än att ha några bikupor.

I Skogstibble är det snart dags att slunga honungen ur ramarna och tappa på burk. Göran Sundström, som har levt med bina i halva sitt liv, ser trots allt positivt på framtiden.

– Biet är en stabil biologisk varelse, evolutionärt sett ganska oömt. Att drottningen parar sig med 30 drönare kan bidra till en genetisk variation som gynnar arten långsiktigt. I en vild population skulle de säkert ha klarat att leva tillsammans med varroakvalstret. Så jag tror på en framtid för biet, det tama och det vilda sida vid sida. Men visst: mycket hänger på människan.