Varför försvarade ni inte Benny Fredriksson?

”Jag kände inte igen honom. Jag har aldrig sett in i så sköra och sorgsna ögon som hans, som i ett förvirrat smärtans ingenmansland.” Teaterförläggaren Berit Gullberg skriver i sin nya självbiografi om den djupa vänskapen med Benny Fredriksson och om de sista veckorna i hans liv, som gjorde henne rasande.

Det här är ett utdrag ur Gaffelgränd 1 A – minnen ur teaterförlaget Colombines historiaav Berit Gullberg. Boken ges ut av Pajazzo Förlag.

Han kunde ringa på morgonen och med hög röst förkunna:

– Detta är Benny Fredriksson! Får jag tala med min favoritförläggare?

(Nåja, det fanns inte många att välja emellan).

Han hade ett muntert kommando i rösten. Det var liksom en lekfull ritual som framfördes med både allvar och uppsluppenhet! Och det gällde alltid något viktigt. En pjäs han hade hört talas om och ville att jag skulle skaffa fram åt honom. Eller äntligen beställning av ett kontrakt på pjäsen som vi länge diskuterat! Hade jag möjligen kontakt med den eller den författaren, för nu höll något på att utvecklas? Och ett tips på en väldigt intressant nykomling han hade hittat. Den borde jag titta på. Vi hade stor och ömsesidig respekt för varandra.

Jag hade följt hans intensiva karriär från chef på Stockholms Parkteater till VD för Kulturhuset-Stadsteatern. Jag hade sett hur han byggde upp en praktfull ensemble på Stadsteatern, hur han skapade en fördjupad och breddad repertoar, alltid med sin älskade publik för ögonen.

Han översatte sitt eget behov av teater till andras. Han brukade tala om de unga arbetslösa killarna från förorterna och vilka teaterbehov de borde få tillfredsställda. Han byggde nya scener i ytterområdena. Hela Storstockholm skulle ha tillgång till en levande teater.

Han tänkte med respekt och ömhet på de äldre skådespelarna och vad de kunde spela. Ingvar Kjellson, Meta Velander, Ingvar Hirdwall, Yvonne Lombard, Åke Lundqvist…

Han var både ömsint och jättesmart. Han hade liksom en våldsam, omättlig teaterhunger och han var med rätta stolt över sitt ämbete och sina framgångar.

Vår vänskap var både professionell och djupt personlig. Vi kunde vara totalt uppriktiga mot varandra. Ibland kunde han ta vägarna förbi Gaffelgränd för en fika. Sitta och småprata med oss. Hade han gjort något som jag ville kritisera, kunde jag utan tvekan göra det. Då rodnade han som en skolpojke. Han visste att jag menade allvar. Hans iver och energi kunde få honom att köra över folk och löften. Han var hopplös på att passa tider. Han körde på alla växlar.

Några gånger fick jag medla mellan honom och någon som han hade gjort en oförrätt. Han lovade ofta mer än han kunde hålla. Han ville så gärna säga ja!

Av Henning Mankell och av en annan dramatiker till exempel, hade Benny dubbelbeställt en pjäs om Palme och Henning blev rasande över upptäckten. Lejonet röt! Hans pjäs hette Politik och sattes senare upp i en lyckad produktion i Helsingborg. Men inte på Stockholms stadsteater.

Det blev Lucas Svensson som avgick med segern. Hans pjäs hette Olof Palme.

Jag lyckades åstadkomma en mötestid och ta den motvillige Henning i handen och gå upp till Benny. När de hetsiga formuleringarna, de ilskna anklagelserna, ursäkterna och förklaringarna var överstökade, blev det ett litet filosofiskt samtal dem emellan som pågick under min egen tystnad. Utanför rusade människomyrorna runt på Sergels torg.

Åhlénsklockans visare rörde sig långsamt.

Konversationen dem emellan kom att handla om hur mycket man kunde försumma sina barn i yrken som krävde dygnet-runt-arbete.

Benny brukade rusa hem med pizza till sina pojkar när han hade någon ledig stund. Henning skakade på huvudet. Det var inte lätt, att finnas till för alla. De tog varandra i handen och skildes åt som vänner.

En djupare konflikt blev det med en dramatiker som han beundrade högt.

Han beställde en ny pjäs av Staffan Göthe, men lyckades inte, enligt honom själv, skaffa någon regissör åt den. Ändå annonserade han förivrat ut den i sitt säsongsprogram. Han satte upp En uppstoppad hund som kompensation, men tilltaget med utannonseringen blev förödande för deras relation. För en lång tid tappade Staffan lusten att skriva. Jag var djupt bekymrad.

När förlaget fyllde 20 år ville ingen av dem komma till jubileumsmiddagen, av rädsla för att behöva möta den andre. Ingen av dem kom.

Så onödigt!

Senare gick Staffans pjäs Slaviska danser upp på Örebro stadsteater i regi av Rikard Lekander, i en utmärkt Göthetrogen tolkning.

Staffan och jag skulle också instifta ett Staffan Göthe-stipendium till en teaterperson som verkat i Staffans anda, en rolig och ansvarsfull uppgift, där vi själva som tvåmansjury kunde bestämma, vem som skulle äras. Hittills har priset gått till Martina Montelius, Elisabeth Frick och Mattias Brunn. Tre applåderade stipendiater!

2021 kom en ny Göthe! Uppsala stadsteater spelade hans Rann heter egentligen något annat och allt var som det skulle igen. ”Ett sorgset stycke med absurda vändningar”, skrev DN. Det handlar om den lilla människan, lurad och överkörd av samtiden.

Benny och jag brukade äta tidig frukost nere på stan då och då.

Han åt alltid yoghurt med frukt och jag försökte ofta klämma i mig ett Egg Benedict, vilket sällan lyckades, eftersom det hann kallna under allt prat. Han talade mycket om de unga begåvningar han upptäckt som Jonas Hassen Khemiri, vår internationellt lysande stjärna vars Invasion kom att bli Bennys startskott för Jonas karriär. Han älskade Carin Mannheimer som försåg honom med just det material han behövde för de äldre på teatern. Han talade med ivrig omsorg om sina publikgrupper. Om unga medarbetare han trodde på. En Albin Flinkas, en Carolina Frände, en Sissela Kyle.

Hans arbetskapacitet var enorm och han gick aldrig från teatern förrän föreställningarna hade börjat. Jag skulle tro han var i symbios med sin älskade teater.

En kväll gjorde jag honom sällskap för att möta familjerna Alfredson och Danielsson som kom för att se musikalen Donna Juanita. Innan vi tog oss till sceningången, tog han vägen bakom stora scenen för att lyckönska en ung aktris som skulle hoppa in i en liten roll i kvällens föreställning. Jag gillade det.

Ja, Benny byggde upp ett av Europas största och mest betydande teaterhus med en fantastisk ensemble, storartade regissörer och en ofta nyskapande repertoar.

Han visste att flytta framgångar från små till stora scener. Han behärskade ett väldigt läggspel. Han styrde med strama tömmar.

Så kom den omvälvande metoo-rörelsen med sitt ursinne över maktmissbruk och övergrepp på kvinnor över hela världen. Den hade en stor och omvälvande uppgift att fylla. Felstyrd kunde den dock bli, som en liten båt med för kraftig motor.

Det är svårt att få en saklig debatt när skvaller, gissningar och antaganden börjar förankras i massmedia. När klagande röster och elakheter också från sociala media fyller på med förtal och kanske lögner kan det få förödande verkningar.

Att Benny hade varit en hårdför chef och gjort sina övertramp är inget man kan förneka. Inte heller att han fick för mycket makt genom den ifrågasatta sammanslagningen av Kulturhuset och Stadsteatern. Den var troligen feltänkt, med olyckliga konsekvenser för undercheferna.

Men just metoo borde inte ha med Benny att göra, enligt min mening.

Han var ingen tafsare. Hans påstådda oförrätter kunde ha behandlats på ett värdigare sätt än att både anonymt och öppet slänga ut honom till Aftonbladets och DN:s reportrar. Sedan kom helt följdvidrigt det påföljande drevet av de övriga massmedierna. Det var som om alla satte sig på läktarplats och betraktade dödsloppet genom en kikare. När en tidning publicerat en nyhet, sann eller falsk, måste övriga följa upp. Gärna överträffa i sensation. Lotta Fristorp skriver i sin konkreta, redovisande bok Benny, drevet och döden den avgörande frågan till skarprättarna som grundat sina påståenden på mestadels anonyma beskyllningar: Visste ni egentligen vad som var sant?

Men pressen hade låst in sig i drevets cul de sac! Det gick inte att vända om! Hade man börjat, måste man fortsätta. Till varje pris. Man gjorde vad man måste! Det var ett barbari av nästan medeltida mått!

Benny vaknade upp varje morgon och visste inte vad löpsedlarna skulle trumpeta ut med sin trycksvärta! Hur skulle han kunna försvara sig? Hans nära medarbetare på teatern gjorde sitt bästa för att stötta och leda honom, men alla var tämligen hjälplösa, på grund av pressattackernas bedövande kraft.

Och vem kunde, vem vågade försvara honom?

Jag blev uppringd av flera journalister som bland annat påstod att Benny köpte in massor av pjäser av förlagen som han aldrig spelade, ett gigantiskt pengaslöseri! – Inte av mig, svarade jag. Och förklarade: en teaterchef måste ha en bank av dramatik för att kunna lägga repertoar för framtiden.

Det blev aldrig citerat! Frågan kom heller aldrig upp igen! Man ville bara ha skit.

Och den bisarra angivericentral som hade upprättats av Stadshuset på revisionsfirman PWC på Torsgatan, där man anonymt kunde anklaga Benny för oegentligheter inför två korrekta yngre damer, som inte hade en aning om teatervärlden och dess villkor. Jag trodde jag hade fått en roll i en dålig film när jag satt framför dem och deras datorer och försökte förklara utifrån min yrkeskompetens hur jag såg på Benny Fredriksson. Inte kritiklöst men balanserande över okunnighetens sankmark.

Benny satt med i många styrelser som var stolta över honom. Men ingen gick ut och försvarade honom.

Jo, Hanna Stjärne, VD på SVT, försökte stötta honom så gott hon kunde. Benny satt i SVT:s styrelse. Man gjorde flera markeringar av stöd för Benny; många förde samtal med honom under december 2017 och våren 2018 för att understryka att man var mycket mån om att ha kvar honom i styrelsen. Man betraktade honom som en alltid passionerad samtalspartner med stor kunskap i både politiska och kulturella frågor.

Men det hade behövts fler röster i det offentliga stödet! Tunga stockholmspolitiker, namn som hade lätt att ge sig på småteatrarna och Colombine när vi slogs för deras kulturbidrag, nu blev det djävligt tyst!

Var befann ni er? Hur tänkte ni? Vad var ni rädda för? Hur kunde massmedia kväva alla röster som försökte säga emot? Vilka försökte stödja Benny med sin penna? Ni var många som gillade honom! Då, när det hade behövts! Vilken rädsla för att inte stå på rätt sida hela skandalen avslöjade.

När Benny avgick från sin dubbla post som VD för Kulturhuset-Stadsteatern, då hade det varit läge.
Det kanske hade förhindrat den kommande tragedin.

Jag vet någon eller några journalister som ville skriva närmare sanningen, något uppskattande, men det fick inte publiceras av den egna tidningen! Man hade som sagt låst in sig i en attacksposition.

Vi var några nära vänner som hörde av oss till Benny. Vi borde också ha samlat oss, men jag vet inte om det var för sent: Margareta Garpe, PO Enquist, Gunilla Thorgren, Sissela Kyle, Leif Andrée, Carolina Frände…

I januari kom Benny ut till Owe och mig på Stortorp ett par gånger och drack morgonkaffe i loggian. Jag hade brett smör på pepparkakorna. Vintersolen stod över den frusna Drevviken. Ett par stearinljus fladdrade i fönstren.

Jag kände inte igen honom. Jag har aldrig sett in i så sköra och sorgsna ögon som hans, som i ett förvirrat smärtans ingenmansland. Bennys blick som alltid var så glad, övertygande och lysande.

Nu satt han framför mig som en liten pojke som fått smörj av alla för något han inte begrep. Något hade gått sönder djupt inne i honom och om det skulle gå att reparera var i sanning omöjligt att sia om. Han var djupt förnedrad och övergiven.

Alla de som han hoppats skulle stå på hans sida och försvara honom var borta. Människor han stöttat fanns inte på plats.

Jag började med att tala om hans fantastiska teaterarbete. Vad han gjort för teatern i Europa. Med regissörer, ensemble, pjäsval. Det genomtänkta publikarbetet. Jag funderade på om han kanske borde be någon om förlåtelse, någon som han själv tyckte det vore rätt och riktigt att tala ut med.

Jag försökte med årens erfarenhet tala om, att det aldrig går att skapa rättvisa, speciellt inte på en arbetsplats där alla vill och ska blomma.

Hur många personer fanns det inte som ville prata ut i massmedierna, de PR-kåta, de som matar journalister med substanslöst prat som smakar både rädsla och hämnd?

Och kanske svårast: Grupptrycket hos alla inblandade som ingen vågade bryta.
Konsekvensanalys är ett svårt ord att stava till!

Vi talade länge. Han kom tillbaka efter några dagar. Han ville bara sitta där och prata och prata.

Owe och jag skulle resa till USA och Benny skulle till Australien med sin hustru Anne Sofie von Otter. Vi kom överens om att vi båda måste ses när han kom tillbaka och reda upp våra liv och skapa något ljust och starkt och nytt.

Jag hade själv blivit opererad för komplicerad cancer och behövde samla krafter.

– Vi ska klara det här, Benny, sade jag och vi kramade om varandra. – Vi ses i mars.

Han försvann i vintermorgonen i sin röda bil. Det var sista gången jag såg honom.

En kväll i Sarasota strax efter nyheterna får jag ett sms från Sverige. Benny Fredriksson är död.

Jag tror att jag grät en vecka.

***Konsekvensanalys, please

Mediedrevet har jagat igen
Jaktbytet avgick med döden
Har redaktionernas kvinnor och män
Makt över människors öden?
Frågan bör ställas i termer av sorg
Till rannsakningsdomarnas forum
Vem står vid skampålen på Sergelstorg
Härnäst när ni där håller korum?

Owe Thörnqvist

I början av mars flög jag hem från USA och det varma Florida flera veckor tidigare än planerat för att kunna delta vid Bennys begravning.

Klockan 9.00 på morgonen när vi landat, bytte jag om på Arlanda till en svart kappa jag lånat av min svägerska och tog en taxi med mina resväskor till den vita lilla medeltidskyrkan i Roslagen, där Benny skulle begravas.

Bilfärden gick genom ett gråvitt landskap på ganska ensliga vägar. Husen stod liksom i sorg med mörka väggar.

En kylig morgon med snöblandat regn mötte de omkring fyrtio personerna, familjen och de närmaste vännerna och kollegorna. Svartklädda, frusna, sorgsna. Den omtänksamme Albin Flinkas tog hand om mina tunga väskor och vi gick arm i arm upp till kyrkan, där en gång Benny och Anne Sofie gifte sig.

En begravning fylld av den skönaste musik och sång. Bennys bild framför kistan, en leende Benny, säkert från sommarstället, avspänd i rutig skjorta. En begravning med många sökande blickar som möttes. Näsdukar som delades ut. Ett barnbarn som jollrade.

Ett tal av Anne Sofie, fyllt av mod och humor, sorg och kärlek; hon gav oss alla stöd med sin rättframma hållning. Hon gav oss det bästa av Benny.

Efteråt blev vi två av någon anledning ensamma kvar i kyrkan ett par minuter. Jag tror att jag letade efter ett paraply.

De andra började samlas kring platsen utanför kyrkan, där man skulle placera Bennys urna i jorden.

Vi höll kort om varandra.

– Vet du, måste jag säga. Sorgen är stor, men jag vet inte om inte vreden är lika stark.

Jag såg på hennes ögon. Jag hade inte behövt säga det.