Varför fortsatte Joan Didion att skriva?

Nu kommer den legendariska författaren Joan Didions viktigaste texter ut i två samlingsvolymer. Didion dog den 23 december förra året. Vi träffade henne när hon nyligen hade förlorat först sin make och sedan sitt enda barn. Vad fick henne att fortsätta skriva?

Den här texten publicerades först i Vi Läser #1 2012.

Två svarta stolar och ett kraftigt sluttande mikrofonställ. En tom scen, två mikrofoner som väntar på sina gäster. Den ena inställd för en person på 157 centimeter. Den andra för en på 185. Joan Didion och Griffin Dunne. Författare respektive filmskapare. Änka respektive brorson till John Gregory Dunne, Didions avlidne make.

Det är fullsatt på Symphony Hall den här decemberkvällen. Biljetterna har varit slutsålda i månader. Många i publiken, som köat en timme vid Broadway och 96:e gatan för att få bra platser, verkar ha följt Joan Didion sedan debuten 1963. Ett årtionde då Didion och hennes jämlikar – Truman Capote, Robert Christgau, Norman Mailer, Hunter S. Thompson och Tom Wolfe – började tolka tidens stora händelser i en stil som senare definierades som New journalism. Genrens kronjuvel var Joan Didions reportagebok Slouching towards Bethlehem. Som vore hon ett orakel i direkt förbindelse med nuet, ringde redaktörer från hela landet till Joan Didion och frågade: ”Kan du definiera moral? Vad har hänt med Kalifornien? Vad betydde 1960-talet?” Paret Didion/Dunnes hus i Kalifornien var en samlingspunkt för tidens impressarier. Eller som Griffin berättar om sin moster och morbrors hus: ”Till och med killen om lagade deras veranda skulle bli legendarisk. Det var Harrison Ford.”

Men den här kvällen gästas Symphony Hall inte bara av folk som läste Joan Didion på 1960-talet. Publiken består av minst lika många tjugo- och trettioåringar. Kavata litteraturstudenter i skepparkavaj och anteckningsbok från Moleskin under armen, gängliga förlagspraktikanter med Moscot-glasögon och hipsters som tagit tunnelbanan från Brooklyn ända upp till Upper West Side. Ett år av magiskt tänkande, memoarboken från 2005 som handlar om året efter att hon förlorade sin man, gav lite oväntat Didion en ny, ung publik. Flera av dem bär också på ett exemplar av den alldeles nytryckta Blå skymning, som skildrar sorgen efter dottern Quintana Roo, som dog bara två år efter John. En berättelse där Didion också låter dotterns liv bli den spegel genom vilken hon granskar sin egen ålderdom och förestående död.

Stolarna är fortfarande tomma när öppningsscenen från Griffin Dunnes film om Joan Didion rullar i gång. Didion läser inledningskapitlet till Blå skymning. Rösten är dov och tät; den knarrar en aning; hon drar ut på orden. Den som bara skummat hennes texter tidigare, får nu uppleva hennes känsla för rytm.

”Under dessa blå kvällar tror man att dagen aldrig ska ta slut. Och när de blå kvällarna sedan ändå närmar sig sitt slut (för det kommer de att göra, det gör de) upplever man faktiskt en rysning, en ängslan, och det känns som om man skulle bli sjuk när man först märker det: det blå ljuset håller på att försvinna, dagarna har redan blivit kortare, sommaren är över.”

Så gör de entré. Griffin leder sin spröda moster över scenen.

– Jag såg en tonårstjej läsa Blå skymning på tunnelbanan, säger Griffin Dunne.

– Räddade du henne? frågar Joan Didion.

Och så är den sorgliga stämningen från filmen borta. Joan Didion, med sina essäer om död, sorg och det amerikanska sönderfallet – så ärlig och skarp att hon förtjänat sitt allvar och varken behöver humor eller sensationalism för att hålla hov – är rolig.

Ett par veckor senare, i januari, tar Joan Didion emot mig i sin ljusa, rymliga våning på Upper East Side i New York. Korridoren i hallen är fylld av fotografier på hennes familj: Quintana på sin bröllopsdag, böjd för att höra vad en liten flicka viskar i hennes öra. En annan bild av John på balkongen. Fotot är taget av Quintana. Joan Didion går före mig in i vardagsrummet.

– Vill du ha ett glas vatten?

Joan Didion sätter sig på en polstrad stol vid den öppna spisen. Vardagsrummet är fyllt med möbler från hemmet i Brentwood Park i Didions hemstat Kalifornien, en plats hon alltid sett som mer hemma än New York. I fönstret står en samling fotogenlampor som hon skaffade i Malibu ifall det skulle bli strömavbrott.

På vägen hit tänkte jag på din essä On self-respect, där du tipsar om hur man kan undvika att börja gråta genom att stoppa huvudet i en papperspåse.

– Det funkar! Det är något med att syret klipps av. Och att man känner sig löjlig.

När gjorde du det senast?

– Åh, inte sedan jag var tjugo nånting.

Sedan börjar Joan Didion ställa frågor. Hur skulle du beskriva stämningen i New York? Vad tycker du om Occupy Wall Street? Och varför fick Steve Jobs en sådan Lady Di-behandling?

– En av mina bästa vänner är från Sverige, säger Joan Didion. Men hon bor här.

Även väninnan förlorade sin familj. Man och två barn i en bilolycka i Italien.

– Hon berättade hur hon gick längs en korridor av träd på kyrkogården i Stockholm för att tända ljus på deras gravar. Jag har aldrig sett den platsen, men bilden har fastnat.

Har du alltid tänkt i bilder?

– Alltid. När jag var fyra eller fem skrev jag en berättelse om att nästan frysa ihjäl i snön, klara sig, och sedan brännas till döds i öknen. Eller tvärt om. Jag skrev den i en dagbok min mamma gav till mig för hon trodde jag hade tråkigt.

Det mest slående med Joan Didion är hennes närvaro. Hon är helt fokuserad. Som om hela hennes person är samlad i ögonen. Hon sitter nästan orörlig. Bara då och då väcks hennes kropp till liv och handrörelserna blir yvigare. Som när hon berättar om stämningen den tionde augusti 1969, dagen efter Charles Manson-sektens mordorgie på Cielo Drive i Los Angeles.

– Vi hade lämnat Quintana hos en barnvakt den natten. Morgonen efter var hon uppskrämd. ”Oroa dig inte”, sa jag. ”Det här hände människor som betedde sig på ett särskilt sätt.” Det var den allmänna stämningen – att folk gick för långt. Senare, när jag intervjuade Manson-familjens chaufför, sa han att de hade kört på måfå runt området. Och de hade sett huset där Quintana var med sin barnvakt men bestämt att inte gå in där, eftersom det syntes från gatan.

I The white album (1979), som kretsar kring hennes upplevelser under 1960-talet, undviker Joan Didion att dra slutsatser. I stället ger hon bilderna: Hur det var att vänta på Jim Morrison i The Doors studio. Hur hon satt i den grunda änden av sin systers pool när hon fick höra talas om hur Charles Mansons sekt begått rituella mord efter en inbillad kod på The Beatles The white album. Hur det mest skrämmande var att ”ingen var förvånad” dagen efter.

Även om Joan Didion gång på gång ombads att tolka 1960-talets särdrag, var hon motvillig till att ge några förklaringar. I stället återkom hon till att det inte finns något system att förstå, ingen mening i tidsandan att nagla fast; lika lite som det finns en mening i Manson-familjens galenskap.

– Ögonblick passerar utan logik, säger Joan Didion.

Har du någonsin upplevt samma paranoia som den under 1960-talet?

– Nej.

Joan Didion inleder Slouching towards Bethlehem (1968) med en rad inspirerad av poeten John Keats: ”The center was not holding.” Meningen syftar på samhällsproblemen som födde 1960-talets hippierörelse. Medan andra amerikanska intellektuella skrev hyllningstexter såg Didion sönderfallet. Men då var hennes personliga centrum fortfarande intakt. John fanns vid hennes sida, liksom Quintana.

Den 30 december 2003 dog John.

Tjugo månader senare gick också Quintana bort, endast 39 år. Ögonblick utan logik.

I Blå skymning gör Joan Didion det hon är bäst på. Disciplinerar sitt skrivande till vad hon ser eller sett och berättar genom att föra samman vitt skilda bilder. Hon beskriver hur Quintana Roo hamnade i koma på grund av komplikationer efter en vanlig lunginflammation. Joan Didion ser den persikofärgade tårtan från Payard och den rosa champagnen på Quintanas bröllop, och samtidigt den rosa magnolian som växte vid huset i Brentwood Park i Kalifornien, men som dog när nästa husägare giftbehandlade huset mot termiter. Hon ser New Yorks blå nätter och samtidigt den radioaktiva Cherenkov-strålningen. Hon ser scenen när Quintana är fem år och ringer till den psykiatriska kliniken Camarillo och frågar vad man ska göra om man ”blir galen”. Och det får henne tänka på The Eagles hitlåt Hotel California, som sägs ha inspirerats av Camarillo.

Relax, said the night man
We are programmed to receive
You can check out any time you like
But you can never leave

– Quintanas bröllop var den starkaste delen för mig i Blå skymning, säger Joan Didion och tittar på dotterns bröllopsporträtt.

– Det var en så lycklig dag. Jag kunde inte föreställa mig att hon inte alltid skulle vara så.

Hade du några kval om att skriva om din dotters liv?

– Ja. Jag drog mig länge för att göra det. Vem har rätt till det här livet? Jag kände att det inte var mitt att berätta. Men vem skulle annars göra det?

Skrev du från minnet eller gick du tillbaka och gjorde research?

– Både och. Jag läste mina dagböcker men också Quintanas. Jag upptäckte att jag inte kände henne.

Det verkar vanligt att föräldrar tror att de känner sina barn.

– Jag trodde det. Tills jag började titta närmare på hennes liv. Men det är förstås uppenbart när du vänder på argumentet: hur bra tycker du att dina föräldrar känner dig?

Finns det något du ångrar med er relation?

– Att jag underskattade hur medveten hon var om hur det stod till med hennes liv.

Men det fanns också glädje?

– Oh, ja! Och till slut insåg jag att det inte spelar så stor roll om vi kände varandra eller inte. Vi hade varandra. Det är det viktiga.

Joan Didion och John Gregory Dunne gifte sig 1964. Joan jobbade på Vogue, John på Time. Under sitt nästan 40-åriga äktenskap läste de varandras alla texter. De skrev filmmanus ihop, reste, var och en för sig eller tillsammans, och rapporterade om sin tid. Många skapande par kunde bara snegla avundsjukt på deras innerliga relation och kreativa utbyte.

– Han pekade ut något som fattades min text, det ledde nästan till att vi inte pratade med varandra, tills jag hade kommit till samma insikt själv, säger Joan Didion.

En dag i december 2003, då Joan och John just kommit hem från sjukhuset där Quintana låg i koma, var John mycket upprörd. Läkaren hade sagt att han trodde att Quintana inte hade långt kvar.

– Vi kom hem. Vi bestämde oss för att äta middag hemma. Han ville ha en drink, så jag gjorde en drink. Han läste i vardagsrummet. Jag gjorde en sallad. Han pratade om boken som han läste och så pratade han inte längre. Jag trodde det var ett dåligt skämt. Du vet.

Didion knycker en aning på halsen för att visa hur man spelar död.

Tror du att döden är en känsla som en del människor är medvetna om när den kommer?

– Ja. Jag tror att John visste. När vi körde hem från sjukhuset den natten sa han att jag hade rätt om Hawaii. Jag hade velat flytta till Hawaii och han till New York, vilket var mer realistiskt. Under alla år i New York pratade vi aldrig om det igen. Jag tror han ville ha en avslutande konversation.

I Ett år av magiskt tänkande beskriver Didion hur hon inte kunde slänga Johns skor. ”Han behövde ju sina skor.” I Blå skymning skriver hon att det mest självklara – att tiden går, vi åldras och försvinner – är något vi innerst inne inte tror på.
Alla Joan Didions texter har sin egen rytm. Till och med packlistan hon tejpade på garderobsdörren på 1960-talet har rytm – ”Stockings Bra Nightgown, slippers, robe”. Hon är den sortens stilist vars texter man vill skriva av, bara för att uppleva hur de känns. Själv kopierade hon som ung Ernest Hemingway-romaner på sin skrivmaskin. Fortfarande anser hon att en text står och faller med rytmen. De första utkasten till hennes texter kryllar av x. Det står för ordet hon saknar. Antalet x beror på hur många stavelser meningen behöver för att få rytm.

– Rytmen kommer till mig när jag börjar skriva. Jag visste inte vad de ”blå skymningarna” var först. Men jag visste att det jag skrev hette så.

I slutet av Blå skymning skildrar Didion hur människor i minnet glider i väg som spöken:
”… om jag skulle sjunga en sång för henne om att Pappa har gått för att hämta ett kaninskinn att svepa in sin lilla kaninunge i – då skulle hon blekna bort under min beröring.”

I likhet med förebilden Hemingway återkommer hon ständigt till döden. I bok efter bok klär Didion av alla känslor, utom rädslan för att dö – det sista återstående. I Blå skymning närmar hon sig vad känslan egentligen handlar om: När man dör, förlorar man de sista spåren av dem man älskar.

Är döden det svåraste ämnet att skriva om?

– Det är inte svårt att skriva om den. Men det är svårt att möta döden, verkligen gå dit och titta på den. Det kräver en särskild kyla.

Varför gjorde du det?

– Jag behövde veta vad som hänt. Hur John dog. Hur Quintana dog.

Jag gissar att det finns en skillnad mellan att intellektuellt veta att man ska dö och att inse det, vad ska jag säga, med hela sitt medvetande. Hur var ögonblicket då du förstod vad det verkligen betyder att dö?

– Inte så bra. Men även om det knappast var ett upplyftande ögonblick, så tror jag att insikten förde med sig något positivt.

Att nuet betyder mer?

– Nja, jag är inte säker på det. Och det kan vara en anledning till att det var en så trist upplevelse.

Men hur förändrade upplevelsen dig?

– Det är svårt att beskriva. Förut hade jag en känsla av självklart välbefinnande. Det har jag inte längre.

I essän om hur man kan stoppa huvudet i en papperspåse för att inte börja gråta – On self-respect – skriver Joan Didion att självaktning handlar om att förstå priset av sina handlingar. Det har inget att göra med att göra rätt, utan med att veta priset man betalar för otrohet, feghet eller för att inte ta vara på sin talang.

Hade Hemingways självmord något att göra med hans besatthet av att förstå döden?

– Jag tror att självmord är något fundamentalt annorlunda. Men det har aldrig lockat mig. Det finns alltid ett bättre alternativ.

Men du har alltid varit nyfiken?

– Always! Förra veckan fick jag en högstadieuppsats på posten från frun till en gammal lärare till mig. Berättelsen utspelade sig 1934, året jag föddes. Jag arbetar på en försäkringsfirma i San Francisco. Jag möter en man vid Grace Cathedral. Vi har en affär och han berättar att han ska flytta tillbaka till Paris. Grace Cathedral var det enda som var en verklig bild för mig.

Fanns det någon bild i Blå skymning som du haft med dig länge?

– De blå kvällarna. Bilden av en lång skymning har funnits där sedan vi flyttade till New York. Och mörkret i katedralen. The Cathedral Church of Saint John the Divine där Quintana gifte sig och är begraven. Där John ligger.