Varför förväntar vi oss att vårdpersonal alltid ska orka?

  • 10 sep 2021
  • 17 min

// Foto: Vladimir Fedotov

Varför förväntar vi oss att vårdpersonal alltid ska orka?
Nanna Schelde

// Foto: Vladimir Fedotov

Lyssna på artikeln

Empatitrötthet är ett relativt nytt begrepp. Det handlar om att människor som arbetar med att vårda och stötta andra blir tömda på sin empati. Vad händer när välfärdsarbetarna inte längre förmår att ge?

Per Isdal hade precis satt sig i sin bil då något som han aldrig tidigare hade upplevt hände. Den berömda norska psykologen och psykoterapeuten arbetade en dag i veckan med en grupp dömda sexförbrytare. När terapin var klar denna dag och han skulle köra hem började han plötsligt gråta. Gråten överraskade honom.

Han förstod att tårarna hade utlösts av hans arbete, men försökte hitta förklaringar som att han var trött, hade mycket att göra på jobbet samtidigt som han hade familj, barn och renovering hemma. I stället för att stanna upp tog han sig samman och ledde åter i terapigruppen veckan efter.

Den gången skulle bli hans sista gång. För precis där, efter 13 års erfarenhet som psykolog och terapeut, rasade det han själv kallar för muren. Efter att ha lett ännu en terapisession för personer dömda för våldtäkter och sexuella övergrepp mot barn så satte han sig i bilen och bröt ihop fullständigt. Han grät, skakade och hulkade och kunde inte sluta.

Han förstod att han inte längre skulle kunna arbeta med dessa människor som fyllde honom med så stor avsky, hat och vrede, att han till och med fantiserade om att få några av sina andra klienter med våldskapital att döda dem. Det kändes som att han höll på att bli galen. Dagen efter ringde Per Isdal till sin kollega och sa att han skulle avsluta behandlingen.

– Jag hade kommit dithän att jag blev lättad när en klient avbokade en session eftersom jag slapp bli konfronterad med hans problem. Tidigare hade jag blivit bekymrad för hans välbefinnande, säger han.

När han tittar tillbaka vet Per Isdal nu att han var empatitrött. Han var helt enkelt urlakad på sin empati och medkänsla. Han är medgrundare till centret Alternativ til vold som ligger i Stavanger och författare till boken ”Medkänslans pris: om sekundärtraumatisering, compassion fatigue och utbrändhet hos yrkesverksamma”.

Boken beskriver bland annat hans eget sammanbrott och är tänkt som ett stöd för de yrkesgrupper som, precis som han, har ett jobb där de ger omsorg till andra människor.

När jag ringer honom för att be honom utveckla vad empatitrötthet kan vara förklarar han så här:

– Vi som hjälper andra blir påverkade av det vi hör och ser. Vi tar emot andra människors smärta, lidande, trauman och problem, och med tiden påverkar det oss. Slutresultatet blir empatitrötthet. Det är en form av utbrändhet som är helt speciell eftersom vi blir försvagade av det lidande hos andra som vi är satta att lindra.

Per Isdal // Foto: Johannes Frandsen
Per Isdal // Foto: Johannes Frandsen

Diskussionen om empatitrötthet är viktigt att ta i en tid när vi om och om igen hör larm om vanvård från exempelvis vårdhem, och när det rapporteras om sjuksköterskor och läkare som inte får pauser i orimligt långa arbetspass. Nyligen kom det fram att ett vårdbiträde i Helsingör hade filmat och delat en video med en äldre dement kvinna. För några månader sedan avslöjades vanvård av 90-åriga Elsa på sjukhemmet Kongsgården i Aarhus. Dansk TV kunde med dold kamera visa hur dementa Elsa möttes av hårda ord och fick ha samma blöja i 24 timmar.

Förklaringen blev snabbt att det saknades resurser och personal. Så låter det ofta i den här typen av fall, men kanske är det inte hela sanningen. Kanske handlar det också om att man kan bli berövad sin förmåga till medkänsla. När vi ser på vårt välfärdssamhälle med de glasögonen så handlar diskussionen inte bara om resurser, kvalitet och värdegrund. Det handlar också om hur psykologer, pedagoger och alla andra anställda inom välfärden tänker om sitt arbete. För kanske blir man inte automatiskt en mer empatisk människa bara för att det finns mer resurser.

Den första som använde ordet empatitrötthet eller compassion fatigue var den amerikanske professorn i psykologi Charles Figley som upplevde det i sin egen kropp efter intensivt arbete med krigsveteraner. I mitten av 90-talet beskrev han det som ”ett nedbrytande av vår medkänsla och vår förmåga att kunna ta emot andras starka känslor och svåra berättelser”.

Empatitrötthet kan också definieras som en obalans mellan att ge och att ta, eller som the cost of care. Det kostar något att vara sådan som tar sig an andra människor.

Lene Eriknauer är yrkespsykologisk chefskonsult och har undervisat ledare inom vård och omsorg i just empatitrötthet. Hon sitter själv ibland i bilen utanför sitt hus en stund utan att gå in eftersom hon har ett behov av att återhämta sig från dagens klienter innan hon kan ta sig an omsorgen om sin egen familj.

En brittisk studie har beskrivit att det är bäst att beställa läkartid tidigt på dagen så att läkaren fortfarande har kvar sin empati. Det är nog inte helt fel, säger Lene Eriksnauer:

– En läkare som i många år har hört människor berätta att de har det jobbigt i livet och är sjuka kan uppleva slitage på sin omsorgsförmåga och efter lunch kanske hen inte orkar höra mer livssmärta. Samma berättelser hör jag från psykologer som berättar om en känsla av tilltagande utmattning som närmast ger ett illamående vid tanken på att höra mer om andra människors lidande. Det är ett klart tecken på att empatin håller på att ta slut, säger Lene Eriknauer.

Känslan är den samma hos flera av välfärdsstatens frontkämpar. Nanna Høyrup Andersen upplevde den efter att hon hade varit förskolepedagog i sju år. Hon tyckte mycket om både sina kolleger och barnen och det var säkert därför hon ignorerade signalerna om att hon var nära gränsen. En dag kom tårarna trillande och kunde hon bara inte mer. Nanna Høyrup Andersen som i dag är 41 år, förklarar det så här:

– För mig kom det smygande. Jag kände större trötthet och utmattning och var mindre social vid sidan av jobbet än vad jag brukade. Det blev svårare för mig att vara på jobbet. Svårare att vara tillsammans med barnen som behövde mig. Som pedagog är det du själv som är arbetsredskapet och det är nödvändigt att vara i balans. Och det var jag inte till slut.

Hon hade fått vara med om att gå från fyra vuxna på 12 barn mellan klockan 9 till 15 till att sex år senare, 2014, vara ensam med mer än tio småbarn på eftermiddagen. Egentligen hade hon lovat sig själv att inte stanna kvar om villkoren blev sämre men så var det just det att hon kände sig ansvarig för sina medmänniskor.

– Man kan pressa människor som arbetar med människor just för att de arbetar med människor. Som pedagog investerar du dig själv både i barnen och dina kolleger. Och även om vi bemanningsmässigt mer och mer gick på knäna så grävde vi djupare i oss själva för att barnen inte skulle lida av det. Till sist hade vi inte mer kraft att ta av, säger Nanna Høyrup Andersen.

Efter en längre sjukskrivning är hon idag så kallad resursanställd hos kommunen. Tillsammans ska de tänka ut vad hon kan klara av men målet är inte att komma tillbaka till förskolläraryrket. Hon har samma erfarenhet som psykologen Per Isdal beskriver i sin bok. Om du en gång har rivit empatimuren inom ett specifikt arbetsområde kan det vara mycket svårt att komma tillbaka oavsett hur lång paus du tar.

Individuellt ansvar att energin tar slut.

De offentliganställda som jag har pratat med till den här artikeln pekar på en viktig faktor som har gjort empatitrötthet till ett växande problem just nu: New Public Management. De känner alla att de springer fortare nu än tidigare på grund av kraven på mer effektivitet i välfärden. Och för de som behöver deras empati får det konsekvenser. Enligt de jag pratar med står New Public Management i vägen för omsorg och medkänsla.

Chefskonsulten Lene Eriknauer är en av dem som hävdar att samhällets vilja att effektivisera, mäta och väga ofta pressar yrkespersoner som gick in exempelvis i vården för att göra skillnad för andra.

– Det görs ofta till ett individuellt ansvar att energin tar slut. Problemet med människor som vill göra skillnad för andra är att de skäms om deras empati är i botten. Även om nedskärningar och brist på personal gör det svårt att ha den energin.

Folk som är duktiga på att hjälpa andra drivs ofta av ett högre mål. Jobbet blir för många ett kall. Och därför ska det till mycket för att de ska lämnamedborgaren, patienten, barnet i sticket. I gengäld lyckas de inte alltid ta hand om sig själva. Det sliter på den professionella människan när det inte är balans mellan att ge och få.

– Har du som läkare bara sju och en halv minut per konsultation så är det lätt att få en tom känsla av att det bara är att utföra, säger Lene Eriknauer.

När vi i debatten talar om de offentliganställdas arbetsförhållanden leder oss problemställningarna in i diskussioner om resurser. Fler händer ger mer välfärd och mindre stress. Men när jag ringer till Claus Holm, chef på DPU Aarhus universitet så kommer han med en annan faktor som han tycker är lika viktig. Han är lektor och forskar bland annat om lärares professionella omdöme och etik.

Älskar man alla barn på förskolan som sina egna så kommer empatin att ta slut.

Han ser hur empatitrötthet kan bli en konsekvens när man arbetar med att se efter och vårda andra människor. Hans viktigaste förslag till en lösning handlar inte om ekonomi utan om att vara ”professionellt mänsklig”. Anställda inom välfärden måste hitta balansen i hur mycket de investerar av sig själva.

– Det ska vara en balans mellan lönearbete och kall. Du ska varken vara ”in it for the money” eller ”in it for love”, säger Claus Holm.

För älskar man alla barn på förskolan som sina egna så kommer empatin att ta slut på de första barn som man möter och det är stor risk att man blir empatitrött. Ser man däremot jobbet enbart som ett sätt att tjäna pengar och känner en avsky för dementa Beata i rum 12 så är man också på fel väg.

Men även om balansen är idealet är den svår att hitta, säger Claus Holm. Ett sätt att komma närmare balans kan vara att hitta det han kallar för professionell vänlighet som står i motsats till idén om autenticitet.

– Vi hör ofta att vi ska vara autentiska människor också på jobbet men det är ju sjukt dränerande om vi ska vara det i alla våra relationer, särskilt om vi arbetar med människor. Sluta, du kommer bränna ut dig om du ska vara det konstant! Det är helt enkelt för mycket att kräva och man kommer också möta barn, patienter och klienter som man faktiskt inte bryr sig om, säger Claus Holm.

Oavsett vem man möter är målet därför att förvissa sig om det som han kallar professionell etikett. Relationen ska varken komma ur kärlek eller hat och så får man lära sig att inte förvänta sig något särskilt tillbaka. Eller att det man får kanske inte alls är det man önskar, till exempel om man arbetar som läkare på psykiatrisk avdelning.

– Man behöver tillsammans med sina kolleger försöka hitta en arbetsglädje. Man behöver verkligen erkännande från sina kolleger, sin chef och egentligen också från sig själv. För ofta får man inte det från de man ser efter eller vårdar.

Men är inte det att lägga ett alltför stort ansvar på den enskilda individen? Har inte samhällets organisation och resurser en stor betydelse för om man blir empatitrött, frågar jag Claus Holm.

Ja viss betydelse medger han, men inte uteslutande. Han håller med om att exempelvis många förskolor har för låg kvalitet men:

– Självklart reducerar ordentligt med resurser och goda ramar risken för empatitrötthet, men även vid goda förhållanden är det viktigt att tänka på balansen mellan kallet och lönearbetet. Har du en förväntan om att älska alla barn på förskolan så tar empatin snabbt slut, säger Claus Holm.

På Copenhagen Business School, CBS forskar lektor Camilla Sløk i ledning och etik. Dessutom är hon teolog. Hon köper inte argumenten om att New Public Manaement skulle vara huvudorsaken till att offentliganställda får slut empati. Tvärtom har mer styrning och kontroll lett till större ansvar. Camilla Sløk säger:

– New Public Management är ett nytt sätt att styra och professionalisera offentlig sektor. Tidigare fanns det sektorer som inte kunde styra sig själva.

Precis som Claus Holm menar hon att nedskärningar kan pressa de anställda som arbetar med andra människor. Men det förklarar inte nödvändigtvis att de, som i fallet med dementa Elsa i Aarhus, beter sig som idioter.

– Det är också en fråga om människans natur. För är vi alla alltid supercharmiga? Det tycker inte jag. Man utför säkert sitt jobb sämre om man är stressad men man blir inte alltid snällare av att ha mer tid. Folk måste själva ta ansvar för hur de uppför sig. Man kan inte bara skylla på ”systemet”, säger Camilla Sløk.

Ramar som ger medarbetarna möjlighet att avgifta sig.

Chefskonsult Lene Eriknauer menar att man på arbetsplatserna och ledningsnivå både erkänner och gör planer för hur man kan hjälpa medarbetare som är överbelastade och empatitrötta. Det handlar i hög grad också om kulturen på arbetsplatsen. Hon säger:

– Faktum är att det sliter på professinella människor att vara leverantör av empati. Man kan inte gå genom vatten utan att bli våt och eller inte arbeta med andra människors problem och trauman utan att bli påverkad i någon grad. Därför är det chefernas uppgift att skapa ramar som ger medarbetarna möjlighet att avgifta sig längs vägen. Det är cheferna som ska se till att det finns en inre skyddsmur, det vill säga tillgång till beskyddande faktorer, som någon att prata med och plats för egenomsorg, säger Lene Eriknauer.

Det håller psykologen Per Isdal med om. Men han är bekymrad för det han kallar ”brutal offentlig kapitalism” som han menar dominerar välfärdssektorn. En offentlig kapitalism som enligt honom handlar mer om kronor och ören än om människor.

Vill man ha empatiska vårdare så måste man också ge dem tid till pauser, understryker han.

– Som omsorgspersonal behöver du kunna ha ett liv utanför jobbet som ger kraft. Vi människor har stor kapacitet men den är beroende av att vi också får möjlighet till paus. Det är som med idrottsutövare; för att vinna guld måste man inte bara träna, man måste också vila, säger han.

Fler utvalda artiklar