Varför gillar vi att läsa om de råaste mördarna?

  • 18 sep 2020
  • 11 min

// Illustration: Sanna Mander

Varför gillar vi att läsa om de råaste mördarna?
Anna Charlotta Gunnarson

// Illustration: Sanna Mander

Lyssna på artikeln

Om du är seriemördare behöver du inte kunna sjunga eller skådespela för att bli kultförklarad. Men det vore välgörande om true crime-genren ägnade sig lite mer åt offren.

Min barndom var full av mord. Intresset för hemskheter väcktes redan i 9-årsåldern och medan andra ungar tindrade över Mumintrollen drogs jag till sanna historier om blodiga brottsfall. På 1970-talet var ännu inte begreppet true crime på tapeten och genren med likformigt förpackade böcker, poddar och dokumentärer hade knappast nått Sverige. I stället blev jag fast då jag bläddrade i Hemmets Veckotidning hos faster Irene och upptäckte ”Veckans kriminalfall”; ett återkommande uppslag om ond bråd död med obligatorisk chockerande upplösning, då helst en klärvoajant – synsk gumma – kom att leda polisen till kroppen. Artikeln illustrerades med svartvita foton av gärningsmannen (slafsig gubbe med polisonger, alternativt proper hedersknyffel) och offret (skuldbelagd gatflicka, alternativt kysk tös iförd studentmössa). Faror lurade i varje vass och via ”Veckans kriminalfall” förstod jag att inte ens läkare eller frälsningssoldater var att lita på.

Det är förövarens historia som står i fokus.

När ryktet om min fascination nådde moster Greta gav hon i sin tur mig några exemplar av Nordisk kriminalkrönika, med autentiska referat från de mest fasansfulla brotten som begåtts i Sverige och grannländerna åren 1979–1982, varpå jag skräckslaget plöjde böckerna från pärm till pärm. Kliniska texter om slaktande liftare, strypningar i svenska tvättstugor, blyertsskisser från norska rättegångar, foton från finska jaktstugor i obygden, polisbilder av vita kryss i buskage och fläckiga köttyxor med jämförande linjaler bredvid. Rånmördade bankirer, vars överrockar trasats sönder och blivit dokumenterade som nummer 12 i något register. Nordens värsta övergrepp beskrivna i något slags Det bästa-anda. Det är längesedan jag gjorde mig av med dessa polisiära praktverk, men jag kan på nolltid frammana de anonyma rödgrå omslagens sträva textur.

Veckotidningen och kriminalkrönikan var inkörsporten till tyngre berättelser, efterhand blev internationella förövare som Jack Unterweger och Marc Dutroux lika bekanta för mig som vilken författare, popstjärna eller regissör som helst. De flesta dåd hade utförts av män och det var deras historia som stod i fokus. Den känslomässiga fonden utgjordes av uppradade passfoton på kvinnliga offer. Siffror angav deras åldrar, 16, 27, 45. Deras liv tog slut där. Hur lät hennes skratt? Hur hade hon valt frisyr? Vad hade hon för drömmar? Tidigt stod tjejers andrahandsvärde klart för mig, nakna kvinnokroppar var en dussinvara. I de fall där heteromän hade dödats var skälet vanligen ekonomiskt eller politiskt och det blev liksom aldrig lika äckligt. En av de första seriemördare jag läste rubbet om, och som med tiden omhuldats av populärkulturen, var brittiska Peter Sutcliffe. The Yorkshire Ripper. 1981 dömdes han för 13 kvinnomord, troligen låg han bakom fler. På svenska Wikipedia synar jag nu en lista över offren. Alla är namnlösa. De beskrivs som ”28-årig fyrbarnsmor”, ”19-årig bankanställd” eller ”21-årig prostituerad”.

Första gången jag snuddade vid begreppet true crime var 1998 när TV3 visade HBO-dokumentären Paradise Lost: The Child Murders at Robin Hood Hills om en inskränkt rättsprocess i början av decenniet i West Memphis, USA. Det hårresande domslutet fick mig att skriva brev till såväl de utpekade tonåringarna som till guvernören i Arkansas. Samma år började Discovery Channel sända långkörarna The FBI Files och Medical Detectives där jag fick DNA-molekylens dubbelhelix inpräntad på näthinnan och lärde mig hur luminol kan påvisa mikroskopiska blodstänk. Efter millennieskiftet slukade jag den franska miniserien The Staircase om en man anklagad för mord på sin fru, varpå P3 Dokumentär gjorde entré i radion, med djupgående påminnelser om grymheter som begåtts på platser som Åmsele, Falun och Enskede. Jag lyssnade tills jag snorgrät. Sedan plöjde jag nästa avsnitt. 2010 dök programmet Veckans brott upp i SVT och fyra år senare började jag och miljoner andra följa den nyskapande amerikanska podcasten Serial som outtröttligt granskade en gammal mordutredning.

2015 kom vändningen. En dag när jag lagade mat och radion stod på sändes Frida Fernqvists UR-dokumentär Jag är Sol, Englas syster, om att vara anhörig till en utsatt. Berättelsens lågmälda intensitet
fick mig att snorgråta av helt andra skäl och sedan dess har jag funderat och funderat. Hur är det att behöva ”komma ut” som närstående till ett välkänt offer, varje gång man träffar nya människor? Vilken roll spelar jag själv när drabbade familjer tvingas återuppleva tragiken så fort ännu en detaljerad bilaga trycks upp, en ny serie tar form? Varför säljer ord som confession, predator, ondska och psyke?

Sommaren 2020. Jag öppnar tidningen. Följetong om mordet på ”Kickan” Granell i Hökarängen 1965. Jag slår på tv:n. True crime är egen etikett på alla strömningstjänster. SVT Play har följande beskrivning: ”Streama världens bästa svenska och utländska dokumentärer om verkliga mordfall och människoöden i brottets skugga. True crime när den är som bäst.” HBO lovordas för serienI’ll Be Gone in the Dark om Golden State Killer. Jag tipsas om podcasten Bear Brook, men drar mig för att lyssna då jag förstår att de dödade är kvinnor. Visst hamnar offrens historier allt oftare i fokus, men jag har fått nog av suggestiva inzoomningar på sargade bröst, snabb andhämtning på skogsstig, glossigt skildrad misär i roadtrip-miljö bland samhällets olycksbarn. Kanske är det bara jag som fått en överdos efter ett helt livs konsumtion. Kanske är det något annat.

Vi ser bara början på true crimevågen.

Genom tiderna har psykopater fått, eller själva antagit, effektiva epitet som The Lady Killer och Son of Sam. Vi hade kunnat kalla dem Sad Fucking Loser eller Pathetic Coward i stället, men så funkar inte dramaturgin. Du behöver inte kunna sjunga eller skådespela för att bli kultförklarad, det räcker med att du skrämmer oss. På andra sidan finns pengar att tjäna, klick att kamma hem, bragdgräv att få pris för, formuleringskonst att glänsa med, anhöriga som aldrig blir fria från traumat. Medan ytterst få kvinnliga grova brottslingar blir kändisar, förutom en och annan Karla Homolka, Aileen Wuornos och Rosemary West, är seriemördarkillar som Ed Gein och Ted Bundy rena fixstjärnor i kultursfären. Manlig makt och hårdföra fakta presenteras med en estetik hämtad från fiktionen, samtidigt som de allra vanligaste morden passerar under den flashigare mediala radarn: Kvinnorna som dödas av närstående i hemmiljö.

I takt med att DNA-tekniken går framåt lär det bara vara en tidsfråga innan mängder av kalla fall klaras upp. Troligen ser vi alltså bara början på true crime-vågen och troligen kommer tjejers andrahandsvärde därmed att upprätthållas. Vi påverkas av vad vi ser. Det är inte för inte som ensamstående kvinnor sällan bosätter sig på nedre botten och som många tjejer reflexmässigt kollar tänkbara flyktvägar under dygnets mörkare timmar. Man vill inte leka med elden. Går det illa är det inte den drabbade som får beundrarbreven. Men tänk om det aldrig skrevs några beundrarbrev. Om vi riktade spotlighten från förövarna, lät dem vandra i mörkret, och i stället producerade dokumentärserier om offrens liv, gjorde dem till idolerna vi aldrig glömmer.

Tänk om.

Jag är ”21-årig prostituerad”. Jag är Engla Juncosa Höglund. Jag är ”Kickan” Granell. Jag är alla ihjälslagna kvinnor i hemmet.

Fler utvalda artiklar