Om du är seriemördare behöver du inte kunna sjunga eller skådespela för att bli kultförklarad. Men det vore välgörande om true crime-genren ägnade sig lite mer åt offren.

Min barndom var full av mord. Intresset för hemskheter väcktes redan i 9-årsåldern och medan andra ungar tindrade över Mumintrollen drogs jag till sanna historier om blodiga brottsfall. På 1970-talet var ännu inte begreppet true crime på tapeten och genren med likformigt förpackade böcker, poddar och dokumentärer hade knappast nått Sverige. I stället blev jag fast då jag bläddrade i Hemmets Veckotidning hos faster Irene och upptäckte ”Veckans kriminalfall”; ett återkommande uppslag om ond bråd död med obligatorisk chockerande upplösning, då helst en klärvoajant – synsk gumma – kom att leda polisen till kroppen. Artikeln illustrerades med svartvita foton av gärningsmannen (slafsig gubbe med polisonger, alternativt proper hedersknyffel) och offret (skuldbelagd gatflicka, alternativt kysk tös iförd studentmössa). Faror lurade i varje vass och via ”Veckans kriminalfall” förstod jag att inte ens läkare eller frälsningssoldater var att lita på.