Varför knäpper vi händerna när vi ber?

När en tanke biter sig fast kan det sluta hur som helst, inte sant? Det började någon gång före jul, jag såg en bild på en människa som bad. Ja, inte som i bön till en högre makt utan till en annan människa. Händerna knäppta framför hjärtat: ”Snälla, låt mig …”

Tanken slog rot och växte: varför knäpper vi människor händerna när vi behöver hjälp, förlåtelse, svar? Jag skriver människor för att vi nog är många som direkt kopplar ihop de knäppta handsingarna med Jesus eller Gud, men även i länder där gudarna har andra namn och troende andra sätt att tillbe dem, för man ihop händerna och ber för ……ja, i princip vad som helst: sitt liv, ytterligare en glass, mindre stryk, en äkta hälft, den senaste versionen av iPhone.

Det finns två varianter, ska sägas: de knäppta händerna och de enbart sammanförda, handflata mot handflata. Min forskning kom att inrikta sig på de förstnämnda.

Jag började googla, dess värre hamnade jag direkt i ett träsk av olika teorier av både religiös och anatomisk art. Det senare handlade mest om vilken tumme man lägger överst när man knäpper sina händer. Höger eller vänster har visst med olika hjärnhalvor – och därmed olika egenskaper – att göra. Ord som kreativ, analytisk, visuell, dök upp.

Om man som jag är ambidexter, det vill säga kan skriva med båda händerna, är det då slumpartat hur jag knäpper mina händer?

Och betyder det att jag har fått hela klabbet av mentala gåvor?

Det verkar dess värre inte så.

Jag ägnade julveckan mer åt att knäppa händer än att knäppa nötter, kan jag intyga. Vänstertummen hann alltid före. Den andra handens motsvarighet var många gånger en ganska pinsam syn: långsam, fumlig. Ingen jag ville förknippas med.

Tankarna löpte vidare: Gick det att programmera om hjärnan till att byta tumgrepp? Träning ger färdighet säger man ju, men min högertumme verkade aldrig bli färdig.

December gick som i ett töcken. Jag läste teorier om att de första kristna sett ett kors i tumgreppet, som just ett tecken från Gud.

Men kors? Liknar inte knäppta tummar mer ett kryss?

Vilken religion är det – kryssendomen?

Och varför knäpper då människor utan tro händerna?

Frågan gick djupare än religion, det var tydligt, ner i det mänskliga genomet och jag hamnade i djurvärlden. Hur gör våra släktingar hundarna, björnarna, ödlorna – knäpper de någonsin sina tassar, ramar, framben i bön?

Jag borde ha förstått att frågan skulle leda förödande långt, i timmar betraktade jag filmklipp på djur, följde chattforum och fastnade sent en natt vid följande fråga:

”Har pingviner knän?”

Där någonstans gav jag upp.

Januari gick, februari… Snart är vi i mars och de knäppta händernas gåta förblir olöst. Eller rättare, jag vet fortfarande inte varför vi gör som vi gör. Vi förresten, är det här något som förenar jordens åtta miljarder människor oavsett ras, religion, kön och ålder?
En mäktig tanke, i så fall.

Nu bollar jag frågan vidare till dig kära läsare.

Jag ber – min vänstertumme över högra – lös detta problem innan jag blir alldeles knäpp. Om du vet, skriv gärna i kommentarsfältet här under.