Varför läggs Go’kväll ner?

Efter nästan tre decennier försvinner en av Sveriges sista lägereldar ur tv-tablån. Varför läggs Go’kväll ner? Vi söker svaret i en tv-studio i Umeå.

Klockan är 18.45 och från en temporär studio i Umeå hälsar Inger Ljung Olsson en halv miljon tv-tittare välkomna till Go’kväll. 

Det är nedräkning. Programmet som har sänts i nuvarande format i 28 år ska läggas ner och denna sista höstsäsong har redaktionen i all hast tvingats evakuera från ett hus som medarbetarna blev sjuka av. Nu sänder de från en tidigare aula där kameramän och en trädgårdsexpert tidigare under dagen har repeterat kvällens sändning omgivna av staplade stolar. 

”Go’kväll är väldigt uppskattat av framför allt den äldre publiken”, har SVT:s programchef Christina Hill förklarat. Tittarsiffrorna är alltså inte problemet. Pensioneras formatet för att det är för många pensionärer som tittar? Och vad får leva vidare från Go’kväll?

Go’kväll tycks ha fungerat som en oas i nyhetsflödet. Producenten Anton Karlsson nämner hur tittarna just säger att det är skönt att slippa nyheterna, dem får man ändå. 

Go’kväll är, enligt programledaren Inger Ljung Olsson, som ”smooth sailing”, vad tittaren förväntar sig. ”Trevligt, god mat, snygga kläder, bra tips. Trevliga samtal.”

Programmet ska vara en närapå friktionsfri cocktail av trädgårdskultur och livsstilsingredienser, även om samhällsfrågor kommer upp i ämnesvalen. 

– Jag ska slappna av, inte bli upprörd, inte bli arg och ilsk och förbannad. Mer än om det är fel läppstift på kvinnan som blir omgjord, säger Inger.

I studion inser jag plötsligt att jag har hamnat framför Go’kvälls legendariska spegel; det segment som lockar överlägset flest tittare. 

Gör om mig introducerades redan på Ragnar Dahlbergs tid.

Tusentals svenskar har debuterat här i det publika rummet, för en renovering av det yttre. Dessutom generösa nog att visa upp sig i en ”före”-bild. 

För att stilla ett eventuellt uppror fick SVT-chefen Christina Hill tidigt gå ut med beskedet att Gör om mig lever vidare i det nya förkvällsprogram som ska ersätta Go’kväll. Tittare la ifrån sig högafflarna (men behöll dem inom räckhåll). 

Hur kan det vara så gränslöst älskat? En ledtråd finns i Inger Ljung Olssons svar, när jag frågar henne om favoritgästerna hon träffat i programmet. 

– Det är coolt att träffa Rolf Lassgård och alla storstjärnorna, som min favoritgäst Micke Nyqvist. Men det som är roligast är de vanliga människorna. Att träffas och känna att nu kan vi vara lugna tillsammans i detta, fast det här är otäckt.

Något av en motvikt till dagens kändishysteri.

– Det är ju väldigt få vanliga människor i tv överlag. Till och med Det sitter i väggarna har en säsong med kändisar nu! Och det har väckt ramaskri hos publiken.

Programmets näst mest kända segment är Middagsvärd. En (känd) gäst väljer tre personer som varit avgörande i dennes liv. En chans för gäster att välja personer som reflekterar hur lärd och ädel man är. När jag själv var inbjuden hade rekvisitören rullat ut en persisk matta, och jag bjöd förstås på tjat om feministiska ikoner som Nora Ephron, Maya Angelou och Gloria Steinem. 

Beppe Starbrink, en annan av programledarna, konstaterar:

– Vi fick nästan bannlysa Nelson Mandela efter ett tag. Och många gäster väljer Elvis Presley för att de tycker att han är häftig. Men Jerry Williams överraskade. Han valde Stalin. Jag visste ju det innan vi gick in i sändning, men inte hur jag skulle tackla det här. Det var ingen hemlighet att Jerry Williams stod väldigt långt till vänster. Men han var balanserad, han pratade om att grunden i Stalin var att han ville något bra. Sedan gick det ju på ”ärschlet”, som han sa.

Det enda som är konstant i tv-världen är att ingenting är beständigt. 

Go’kväll skapades som en förnyelse av ett annat folkkärt programkoncept. 1997 beslutade sig SVT för att lägga ner de lättsamma kaféprogram som sänts från olika orter sedan början av 80-talet. Vilket innebar att ”Mr Café” – självaste Ragnar Dahlberg som programlett det populära Café Norrköping – fick söka sitt eget jobb. 

”Jag slutar betala licensen om de tar bort goe Ragnar!”, varnade en upprörd tv-tittare i Expressen. 

Ragnar Dahlberg blev bryggan mellan det gamla och det nya, när han som programledare med Anja Kontor för Go’kväll för första gången välkomnade publiken den 30 september 1997. 

Anja: ”HJÄRTLIGT välkomna ska ni vara till …”

Ragnar: ”TJENAMORS, och …” 

Licensen fortsatte betalas in. 

Kaféprogrammen var en fortsättning på en SVT-tradition som etablerades redan 1971, där legendariska tv-rösterna Karin Falck och Lennart Swahn fick sina genombrott i det första förkvällsprogrammet, vid namn Halvsju. I uppföljaren Sveriges magasin fick Sverige bekanta sig med Ria Wägner.

Och i perioder har en del av programmens egenvärde bestått i att de inte sänts från Stockholm.

När beskedet om SVT:s planer kom löd en rubrik i P4 Västerbotten: ”Go’kväll läggs ned – nya programmet sänds mest från Stockholm”. 

Tittarnas reaktioner talar sitt tydliga språk. ”Allt behöver inte sändas från Stockholm!”, ”Trist när allt blir Stockholmscentrerat.” Och: ”Varför ska allt till Stockholm? Det är nåt visst med att ha ett program med ett perspektiv från norr.”

Det nya, direktsända förkvällsprogrammet Sverige live ska sändas från Stockholm och fylla tablån redan från klockan 16.00 fram till Rapport 19.30. Det har premiär den 12 januari. 

Ett av skälen är linjär-tv:s ödesdagar i skuggan av att strömning tagit över. Då behöver SVT kunna möta konkurrensen från bland annat TV4. Men efter händelser som masskjutningen i Örebro stod det även klart att förkvällsprogrammet måste kunna hantera stora händelser, i direktsändning.

– Stockholm ska göra merparten. Och så ska vi komma in som små kickeluringar. Vi, Göteborg och Malmö. Då och då, säger Inger Ljung Olsson.

Jag nickar som att jag förstår ”kickeluringar” och gissar på ett slags fjäderfä. 

– Vad gäller innehållet och att spegla det så kallade övriga Sverige, bortom Stockholm, där har vi, tycker jag, gjort ett jävligt bra jobb, fortsätter hon.

Anton Karlsson är övertygad om att gäster och experter har valts från närområdet eller norra Sverige i större utsträckning än om redaktionen hade legat i Stockholm. 

Jag frågar Inger Ljung Olsson om Stockholmscentreringen riskerar att öka ifrågasättandet av SVT och public service. En kritik som delvis är politiskt orkestrerad.

– Sättet att ställa frågan är ju … nu menar jag inte att säga att den var vinklad. Men jag tror att det kommer att spela kritikerna rakt i händerna. De som tycker att SVT är för centraliserat kommer att tycka det ännu mer om allting flyttas till Stockholm. Så är det ju.

Då hörs en röst från logerna: 

”Stockholm är inte Sverige!” 

Det visar sig vara dagens gäst, My Blomqvist Olsberg, som ska berätta om nya Babblarna-turnén.

Inger Ljung Olssons huvudkvalitet kan vara att hon är så påtagligt familjär. En person det spritter i. Pågående, otvunget rolig, med en varm tillgänglighet och tillräcklig nerv i form av en klassiskt skånsk volatilitet. Med andra ord, tv-guld. 

Med trygg hand har hon lett Go’kväll sedan 2011. I maj i år kom beskedet att Go’kväll läggs ner, och Inger Ljung Olsson sa till Aftonbladet att det kändes som att hon ”hade blivit utspottad ur en centrifug”. 

– Jag var ganska ledsen, för att vi inte skulle få finnas kvar. Varför ska de in och störa i någonting som är så himla bra? 

Hon minns ett haveri under sin tid på socialdemokratiska tidningen Arbetet. För att bli ”lite mer käck” och modern presenterades under en påkostad fest en ny profil. Det monumentala avslöjandet var att tidningens röda utseende sedan
90 år skulle bytas ut. Till blått. 

– De som hade läst Arbetet länge blev förbannade och sa upp tidningen. Samtidigt fick vi nästan inga nya läsare. Och det är det jag är lite rädd för i det här också. Att man försöker föryngra och föryngra, göra det coolare och käckare, längre och roligare, säger hon och tillägger: 

– Men jag kan ha fel, och jag hoppas att jag har fel.

Hon har fått veta att hon ska vara delaktig i den nya förkvällsproduktionen, om än ”inte så jättemycket som det är nu”. 

– På något vis har jag bara bestämt mig. Jag ska försöka göra detta så bra jag bara kan. Och det här kommer inte bli lika roligt och lika bra, tror jag, som Go’kväll. Men jag ska vara en god kamrat och ändå spela med, liksom leka med i detta. Och göra det bästa jag kan.

Beppe Starbrink, som varit programledare för Go’kväll i 18 år, kommer att göra kulturreportage i den nya satsningen, och kallar det ”en sorg” att Go’kväll nu läggs ner.

– Det är väl ingen hemlighet att jag gärna hade följt med in i det nya programmet som programledare. Men nu blir det inte så. Det tycker jag är tråkigt.

Producenten Anton Karlsson lyfter en del av programmets styrka som ”det vardagliga sällskapet, att hålla handen och vara där”:

– Jag hoppas att det nya programmet också kommer att kännas i ögonhöjd med tittarna. Hellre vänligt och inbjudande än lite för besserwissrigt och mediaängsligt, som det ibland kan bli.

– Nyfikenheten och det vänliga tilltalet, säger Inger Ljung Olsson. Det hoppas jag att folk ska minnas. 

Ur Tidningen Vi #10 2025.

Läs mer:

Anna Charlotta Gunnarson: Därför stänger jag av Förrädarna och Spelet

Malena Ivarsson: ”Jag är bekymrad över männen”