Varför provocerar ”Ping Pong”?

  • 22 mar 2021
  • 12 min

// Illustration: Sanna Mander

Varför provocerar ”Ping Pong”?
Pontus Dahlman

// Illustration: Sanna Mander

Lyssna på artikeln

Varför blir människor så upprörda över Peter Johanssons skulptur Ping Pong? Är det för att den liknar en banal leksak, eller för att den lockar till skratt? Vi går bakåt i historien och letar svar.

En måndag senvintern 2021 tar jag pendeltåget till Kungsängen, en lantligt stillsam förort tre mil nordväst om Stockholm. Jag är förväntansfull, nästan nervös. Hur kommer jag att reagera på det som väntar mig där? Väl framme åker jag vidare med buss, stiger av vid Ekhammarskolan.

Och där syns den, på långt håll genom de lövlösa trädens grenverk. Placerad en bit från den nybyggda bordtennisanpassade sporthallens entré: skulpturen med namnet Ping Pong. Skapad av konstnären Peter Johansson.

Det handlar om en sorts väldig och armlös porträttbyst, föreställande en knallblå, smurfliknande gubbe, tillverkad av det plastliknande materialet komposit och försedd med en högblank, i solen alldeles glänsande, yta. Skulpturen är rest högt över marken på två vita pelare och har en inpräglad fluga kring halsen, en utsträckt röd tunga, en rejäl bordtennisboll till näsa och en vit hjälmliknande hatt. På plats ser jag att den är dubbelsidig, att dess sanslösa leende möter både dem som anländer till och alla som lämnar hallen efter avslutat idrottspass. Och att dess ögon, hatt och tunga långsamt och synkroniserat rör sig från sida till sida, fram och tillbaka, som om den följde en pingismatch vi andra inte kan se.

Här är alldeles tyst och stilla. En grupp skolbarn som anländer. Långsamt framrullande bilar med skjutsande föräldrar. Men lugnet är bedrägligt: detta konstverk är nämligen ett av den senaste tidens mest omtalade och har väckt det man på mediespråk brukar kalla ”våldsam debatt”. Klagomål har inkommit till kommunen, har man kunnat läsa. ”Tvi vale, en sån fuling”, har den skällts för i en lokal Facebook-grupp.

Medan någon i samma sociala medium ställt sig den drastiska frågan, som förstås kommit att cirkulera som tacksamt stoff i tidningstexter och i inslag på tv: är det en ”smurf på crack” som vaktar detta nybygge?

Vad är det då som orsakat ”raseriet” och de starka känslorna? Att skulpturen kostat pengar, visst, verket har finansierats via kommunens regel som säger att 1 procent av byggbudgeten ska vikas till konstnärlig utsmyckning. Den specialtillverkade och tekniskt avancerade skulpturen har, rapporterar lokaltidningen Mitt i, en prislapp på 787 500 kronor, momsen inräknad.

Men jag tror att det också handlar om andra saker. Att verket har vissa egenskaper som antingen får dess betraktare att känna sig frustrerade, eller tvärtom, nästan yrselaktigt upplivade. Och att begreppet förflyttning är en nyckel i sammanhanget. Vad det betyder i Ping Pongs fall ska jag snart förklara. Men först, och för att skuffa in den i rätt fack: en konsthistorisk tidsresa.

Skottdagen år 1964 släpps allmänheten in till en mycket speciell utställning i Moderna museets lokaler på Skeppsholmen i Stockholm. Titeln: Amerikansk pop-konst: 106 former av kärlek och förtvivlan. Dess grundingrediens: överraskning och barriärnedrivande.

Här finns bland annat en oljemålning där motivet kort och gott är en smaskig, stiliserad varmkorv. Dess konstnär, Roy Lichtenstein, visar också bland annat upp verket Okay, Hot-Shot, Okay!; en väldig målning vars titel och motiv är lånade från en radda serietidningsrutor, där amerikanska stridspiloter rasar genom luften i strid. Antigourmandisk snabbmat och visuellt skränig ”skräplitteratur” … Hur har sådant stoff lyckats nästla sig in på finkonstens scen?

Men vänta, det finns mera på Modernas popkonstutställning. Filmstjärnan Marilyn Monroes ansikte till exempel, screentryckt i massupplaga på en stor duk signerad mannen som blir den nya konstinriktningens platinablonde överstepräst: Andy Warhol. Här finns också skulpturer, förbluffande oväntade objekt. Som den svenskfödde Claes Oldenburgs Mjuk glasspinne, som är just en pinn-glass. Men drygt två meter hög och en meter bred, skapad av ”vinylplast fylld med skumgummi”.

I utställningskatalogens förord skriver museichefen Pontus Hultén: ”Detta är i många stycken en ny konst, skapad från en ny utgångspunkt”. Han skriver också, om konstnärerna som ställs ut: ”De skildrar drömmen om välstånd, som går i uppfyllelse, stora bullar, köttbitar och kakbitar … ”. Som jag ser det kunde Peter Johanssons ”smurf” ha passat utmärkt bland dessa amerikaners skapelser. Och saken är den att popkonsten, fast den är över sextio år gammal som företeelse, har kvar mycket av sin känsloladdade och provocerande kraft.

Från början var den en brittisk rörelse, med födelse kring mitten av 1950-talet, men dess viktigaste bränsle var det amerikanska eller amerikanskt influerade konsumtionssamhällets produkter och kulturyttringar. I den behändigt sammanfattande boken Popkonsten, av konstprofessorn David McCarthy, utreds dess rötter och utforskas dess viktigaste kännetecken.

Föregångare var bland annat de desperata upptågsmakarna dadaisterna, som i protest mot första världskrigets vansinne rev ner gränsen mellan ”fint” och ”fult” inom konsten. Dadaisternas, med McCarthys ord, ”vanvördiga” inställning till vad som ansågs heligt inom konstvärlden och deras sätt att ”införliva nästan vad som helst” i sina verk, till exempel tricket att baxa in en pissoar på ett museum och säga att det var en skulptur; allt detta var något som popkonstnärerna tog efter.

Andra popkonströtter spårar McCarthy till surrealisterna, och det är här som själva begreppet ”förflyttning” dyker upp och får en vidare mening. Surrealisterna tog nämligen gärna ”objekt eller bilder ur deras ursprungliga sammanhang och satte in dem i nya” för att förbluffa betraktaren. Precis som popkonstnärerna alltså, när de, i åtminstone vissa fall i demokratisk anda, förflyttade den för alla tillgängliga populärkulturens uttryck in i sina verk och de högtidliga salarna där de ställdes ut. Bilderna från kändisblaskorna.

Läskedrycksflaskorna. Soppburkarna. Eller för att ta ett geografiskt närliggande exempel, Sveriges egen popkonstkung Lasse Åberg och hans upplyftande av Musse Pigg-figuren.

Emotionellt explosiva överraskningstrick.

Men förflyttningen inom popkonsten kan också handla om att ändra och vrida upp skalan och storleken på saker och ting i vardagsvärlden, grejer som vi oftast bara ser som fyllda av ren funktion men som får nästan magiska egenskaper när de plötsligt tar plats. Som han med jätteglassen, Claes Oldenburg, som i sin långa karriär inte tvekat att skapa, till exempel, en 14 meter hög klädnypa av stål. I den grenen av genren finns till exempel också Åsa Jungnelius, och hennes uppförstorade läppstift i det överraskande materialet glas.

När solen strålar över Peter Johanssons blå, högblanka Ping Pong-skulptur utanför sporthallen i Kungsängen, så är den med andra ord laddad med snart sagt alla popkonstens fortfarande emotionellt explosiva överraskningstrick. Vilket också bevisas av konstnärens egna uttalanden.

Intervjuad i Dagens Nyheter (7/8 2020) berättar Peter Johansson om inspirationen till verket: ”Jag har utgått från en plastfigur som jag hade när jag var liten och som rörde på ögonen när man petade på en plastbit.” Att inspireras av en billig plastleksak och förstora alltsammans till jätteformat, det är ju två popegenskaper på en och samma gång.

”Jag har också ett minne av hur roligt det kan se ut när folk tittar på bordtennis eller tennis i gamla komediserier, eller Kalle Anka”, fortsätter han, och lyckas därmed pricka in popkonstens vurm för ”låga genrer” i kultursfären. Till och med genrens koppling till landet over there finns med: i texten sägs greppet att placera skulpturen på två stänger vara ”en blinkning till skyltarna längs de amerikanska motorvägarna”.

Figurens blå färg sägs visserligen vara kopplad till färgen som sporthallar brukade ha på golven förr, fast det är verkligen svårt att se ”gubben” utan att tänka på just smurfleksakerna som lyckats behålla sin popularitet år efter år.

Men frågan är om det inte är just detta med ”roligheten” som till sist är avgörande för att publiken förlorat fästet och fattningen inför dess uppenbarelse. Konst ska väl inte vara kul? Gravallvarligt brukar det vara, och oftast rör vi ju oss tyst och liksom värdigt genom salarna där den finns. Men Ping Pong är förbaskat … skojig. Jag stirrar alltmer högljutt fnissande på dess utsträckta rörliga tunga och vajande ögon och otyglade smil. Och tänker att det verkligt revolutionerande med Peter Johanssons skulptur är att man kan få för sig att den kanske står där, som det heter i den där gamla dängan om tyrolerhatten, bara därför att locka fram ett skratt. 

Fler utvalda artiklar