Varför vill vi tränga ihop oss i städer?

Trots att människor verkar trivas bäst i mindre grupper tränger vi ihop oss på små plättar mark. Är det logiskt? Lasse Berg svarar på frågor om livet och alla dess märkligheter.

Hej Lasse

Jag har läst dina böcker. Du har ju kommit fram till att människor mår bäst i måttligt stora grupper, ett 30-tal vänner och cirka 300 bekanta. Vad kan det bero på att människor, nästan i hela världen, vill bo i jättelika myrstackar? Varför vill nutidens människor lämna landsbygden och naturen för att bosätta sig i megastäder?

Mvh Anders Järliden

Hej Anders!

Ja visst är det konstigt! Miljontals års biologisk anpassning för livet i små samarbetande grupper. Och så, alldeles nyss, för bara några årtusenden sedan, en rusning till städer av ständigt växande, helt osannolika format. En svensk småstad av idag skulle rymma alla världens invånare för hundratusen år sedan.

Den i det stora perspektivet plötsliga explosionen av stadsbyggen hade mycket lite med egna val att göra. Det handlade om överlevnad, omständigheternas tvång.

Den stora nedisningen gjorde slut på markens gröda och villebråd och tvingade samlare och jägare att börja bruka jorden för bara tiotusen år sedan, och senare också hålla djur. Då kan man inte dra omkring i landskapet med skördar och boskap hur som helst. Då måste man slå ner bopelare, bygga byar. Om samlare hade några kilo tillhörigheter handlade det för bönderna om helt andra förmögenheter i form av bostäder, åkrar, lagrad mat, redskap, eller djurens kött och draghjälp.

Livet blev inte bättre än förr, vi blev inte friskare, starkare, mer välmående. Snarare tvärtom. Men vi hade inget val. Den tidigare tillvaron hade klimatförändringarna gjort slut på. Däremot skapade vi med dessa nya näringar helt andra förutsättningar att vara många på en och samma plats. Nu kunde det också vara smart att bråka om alla dessa tillgångar, vilket inte hade varit mycket idé förr när ingen hade mer än några grävkäppar och stenverktyg. Hierarkier växte där några såg till att de fick mer. Makt blev den nya tryggheten.

Och här kom mänsklighetens genom tiderna kanske mest avgörande påhitt. Beskattning. De där uppe kunde börja ta ut ett tionde med hjälp av vilket de kunde skaffa sig mer makt. Byarna räckte inte till. Städer byggdes för eliten och deras folk. Nu skulle skatteuppbördsmän avlönas, liksom de som höll koll på folk, fä och skördar. Hantverkare kunde avlönas, underhuggare sköta det jobbiga och skitiga. Vakter och soldater behövdes. Ju mäktigare de däruppe, ju fler behövdes under dem. Städerna växte för att det behövdes folk.

Och så är det väl till en del idag också? I Sverige drog bönderna till stan under rekordåren efter kriget, inte för att de nödvändigtvis längtade dit utan för att de kunde klara sig bättre där. Och så har det varit jorden över i industrialiseringens tider.

Men jag tror inte detta är hela svaret. Jag minns själv hur jag längtade bort från min barndoms Båstad. Det jag ville fly ifrån var alla som kände mig, hade åsikter, kollade. Vi är visserligen, som du påpekar Anders, gjorda för den lilla gruppen. Men när denna i det moderna samhället inte längre står för tryggheten utan bara för uppsikten så tyckte jag att det vara skönt att fly till anonymiteten i Stockholm.

Det är alltså inte bara för överlevnadens skull vi flyttar till stan. Vi flyttar till den myllrande stan för att få vara ensamma. Och sen ibland tillbaka ut på öde landet för att få lite närhet.

Varma hälsningar,
Lasse