Vem tar hem Vi:s litteraturpris 2025?

Ett skrattretande mörker, utslitna kroppsarbetare på en pizzeria i glesbygd – och ett dödligt våldsbrott utan konsekvenser. Blir det Isabella Nilsson, Elin Persson eller Mikael Yvesand som tilldelas Vi:s Litteraturpris?

Kandidat 1: Elin Persson

 Även en klen tröst är en tröst – den nya bastun klarade sig i alla fall. Decemberstormarna har fällt en handfull träd över gården i Hälsingland och en tall ligger till och med rakt över Elin Perssons skrivarstuga. Men den nya bastun står alltså kvar.

– Kanske kan man sova i den, funderar hon.

Det har varit ett händelserikt år även i övrigt. I augusti kom första barnet, i mars den andra romanen Pizzeria Roma. Att en bebis vänder upp och ner på tillvaron är givet, att en roman gör det är inte lika säkert. Men berättelsen om den 63-årige, ensamstående svetsaren Magnus, har inte bara lovordats av kritiken utan även omfamnats av läsare landet över.

– Det är en helt annan läsargrupp än tidigare. Det är ett mer folkligt bemötande nu, många äldre män från arbetarklassen som tar med sig sina fruar eller döttrar. På mindre platser där jag har tänkt att ingen kommer att komma har det varit fullsatt.

Pizzeria Roma gestaltar några månader av ett liv, som i ett urbant perspektiv kan tyckas stereotypt. Magnus har plikttroget skött sitt arbete, men blir sjukskriven på grund av utsliten rygg. I det lilla samhället har allt utom pizzerian nedmonterats. Så där träffas de dagligen, Magnus och de andra männen vars kroppar sagt ifrån. En hållfast manlig vänskap byggd på delat liv och plats snarare än personlighet.

Magnus är kärv och fåordig, men inte bitter. Han lagar efter läge och gläds åt vad han har. Romanen är inte heller sentimental, utan varm och ärlig. Trots att ganska lite händer, sugs läsaren in i Magnus tillvaro. Det kan tyckas enkelt, men fallgroparna för en författare är många när en sådan här berättelse ska skrivas. Elin Persson undviker dem skickligt.

– Det började med att jag köpte skrivstugan, i min gamla hembygd. När jag växte upp var den en väldigt blomstrande by, nu är den en spökby. Pizzerian är vad ett bibliotek är i ett större samhälle, en plats man åker till för att bara hänga. När jag såg de där männen som slitit ut sina kroppar och som satt där varje dag väcktes något i mig. Det här har också varit min bästa skrivprocess hittills. Som relativt ung kvinna var det så skönt att leva sig in i en äldre mans tillvaro. 

Pizzeria Roma bidrar också med en ny bit till arbetarlitteraturens stora pussel. Det utopiska draget i genren har vid det här laget nötts bort, och på sätt och vis sitter Magnus i andra änden av den djärva resa som Ivar Lo-Johanssons och Eyvind Johnsons unga män anträdde.

– När jag hade skrivit klart och läste manuset så förvånades jag över att det handlade så mycket om arbete. Mitt intresse låg snarare i att vara i en äldre mans blick, en man som bor på landsbygden, inte hans arbetsliv.

Och som alla bra böcker kan den läsas på olika vis. Elin Perssons förläggare grät. Hennes far, som själv är gammal svetsare, skrattade.

Kandidat 2: Mikael Yvesand

När Vi når Mikael Yvesand för att meddela att han är nominerad till Vi:s litteraturpris för sin andra roman är han i färd med att författa … sin fjärde – för ändamålet iförd blåställ, mittemot sin flickvän som skriver på en egen bok.

Debutromanen Häng city handlar om några killkompisar i Yvesands egen hemstad Luleå. Med ett helt eget språk och med stor skicklighet gestaltar den en sysslolös sommar före högstadiet. Romanen tilldelades Borås Tidnings debutantpris.

Men när Yvesand tog emot priset på Borås stadsteater var han redan igång med Våran pojke. Den svåra andra boken.

– När jag skrev den första boken var det bara trams, ingen visste att jag skrev. Med andra boken blev skrivprocessen skämmig. Det gick inte att vara hemlig och blev det skit skulle det vara ett misslyckande. Jag fick en störig impuls att göra allt annorlunda jämfört med Häng city och följde därför aldrig mitt första infall. Det hade jag ju redan gjort en gång. Därför tänkte jag liksom två, tre varv i onödan.

Trots ambitionen är det tydligt att de bägge böckerna är skrivna med samma penna: Den säregna iakttagelseförmågan och det särpräglade språket går igen. Humorn likaså. Och ensamheten. Och våldet. Några år har gått från debutboksvärlden och i Våran pojke följer vi en ung man, som saknar riktning i vuxenlivet – en typ av figur som även skymtar i första boken. Ett stundens infall får honom att begå ett dödligt våldsbrott. Brottet får emellertid inte några konsekvenser, vardagen bara fortsätter. Det är som ett möte mellan Erlend Loes Naiv. Super och Albert Camus Främlingen.

Men sådan litterär intertextualitet ägnar sig inte Mikael Yvesand åt. 

– Jag har aldrig riktigt hajat hur man inspireras av en text. Om det är ett kul ordval kan jag ta med mig det, men inget annat. Musik kan däremot vara väldigt inspirerande för mig. Om en helt banal textrad kan väcka en viss känsla i mig, då kan jag fundera på hur jag sedan ska fånga den känslan i boken.

Mikael Yvesand läser inte heller böcker i någon större omfattning.

– Det är inget jag koketterar med, jag tror verkligen att det är bra att läsa. Men jag har blivit hjärnskadad av min Iphone, jag blir numer rastlös när jag sätter mig med en bok.

Den tredje romanen ligger alltså redan klar. Mikael Yvesand menar att den kan fösas ihop med de två första, till en lös trilogi. Den påbörjade fjärde ser ut att bli något helt annat. Men någon klassisk dramaturgi är inte att vänta den här gången heller.

– Jag har nog en tendens att bara bygga upp världar. Jag kan skriva in hundra av Tjechovs gevär, men de avfyras aldrig. De betyder ingenting. De är bara något jag skrev.

Kandidat 3: Isabella Nilsson

”Jag ångrar icke boken, ty jag hade endast att skriva den eller dö och jag ville inte dö” konstaterade August Strindberg sedan En dåres försvarstal utkommit. En Isabella Nilssonsk skruvning skulle kunna vara ”Jag ångrar icke boken, ty jag hade endast att skriva den eller dö och mamma ville inte att jag skulle dö”. Hennes Nonsensprinsessans dagbok: En sjukskrivning tillkom nämligen genom en sådan pakt, mellan den då svårt anorexisjuka Isabella Nilsson och hennes mamma. Isabella Nilsson lovade henne att inte ta livet av sig det kommande året, och ett sätt att hålla dödstankarna i schack var att varje dag skriva en text – en dikt, en aforism, en ordlek, en lyrisk betraktelse. Ja, ett slags dåraktig försvarsstrategi inför dödens anlopp.

 Och det fungerade. Det är något även den svenska litteraturen kan glädjas åt. 

Sedan dess har det utkommit några infalls- och uppslagsrika essäböcker. Men med Tomhet och ömhet återknyter Isabella Nilsson till den första bokens fragmentariska struktur – en ”litterär lösgodispåse”, som en recensent formulerade det.

– De är båda skrivna i fullständigt desorienterade själsliga tillstånd. Böckerna emellan har det varit lugnare i mig, då kan man tillåta sig att vara lite smartare, tänka lite mer. Tomhet och ömhet skrev jag i ett slags upplösning, kort efter en väldigt destruktiv relation.

Isabella Nilsson beskriver den som sin trassligaste bok hittills. Tvångssyndromen gör att böckerna i grund och botten måste vara strängt formbundna, en text kanske ska innehålla ett bestämt antal alliterationer och så vidare. Tomhet och ömhet är lite lösare hållen.

– Jag skrev i ett pågående skede, som var otroligt svårt privat. En del av mig ville väl att det skulle synas, att livet är precis så omöjligt att få ihop och hålla samman, att det skulle avspegla sig i bokens form. En annan sida tyckte att jag var vidrig som tummade på det estetiska och litterära.

Liv och skriv löper om varandra, i en ”förtvivlad fläta” som Isabella Nilsson formulerar det. Men boken präglas också av en överraskande och skarp humor.

– Jag blir alltid förvånad över att alla skrattar. Jag tycker att det jag skriver är otroligt mörkt och sorgligt och jag menar allvar. För mig är humor så tätt kopplad till förtvivlan. Det sägs att man behöver stor självdistans till sitt lidande för att kunna skämta om det, men jag har noll distans. Snarare är det som att smärtan, när den når en viss intensitet, muterar till ett tvångsmässigt skämtande. Dåliga ordvitsar irriterar många, även mig, men lidande är ju så enerverande löjligt att de måste vara med.

Och hon tillägger:

– En ordvits för mycket kännetecknar den vanmäktige.

Juryn: Peter Fröberg Idling (författare, skribent samt juryns ordförande), Elnaz Baghlanian (författare och chef för Författarcentrum Öst), Lennart Hagerfors (författare), Björn Kohlström (gymnasielärare och litteraturkritiker) och Andrea Lundgren (författare, litteraturkritiker och översättare).

Läs mer:

Therese Bohmans ”Sanningsberget” får Vi:s litteraturpris

16 böcker vi ser fram emot i vår