Att hon skulle besiktiga djur som stod inför döden visste hon. Men att det hon fick uppleva innanför grindarna på ett av Sveriges största slakterier skulle påverka henne så starkt var hon inte beredd på. Nu debuterar veterinären Lina Gustafsson med Rapport från ett slakteri, en reportagebok baserad på hennes dagboksanteckningar.

Egentligen skulle vikariatet spänna över 10 månader. Men efter fyra månader som officiell slakthusveterinär på uppdrag av Livsmedelsverket stod Lina Gustafsson inte längre ut.

Det berodde inte främst på jobbet i sig – att se till att föreskrifterna för djurskydd följdes och sortera ut och inspektera sjuka och skadade grisar innan och efter de förvandlas till livsmedel. Det var inte särskilt krävande, utan ganska monotont. Kollegorna var dessutom trevliga, det var fasta arbetstider och lönen var bra. Hon slutade för att hon inte kände att hon kunde göra någon verklig skillnad för djuren. Det var ju för att jobba med djurskydd som hon hade tagit jobbet.

– Och för att jag ville se med egna ögon hur det fungerade. Jag har ett tydligt minne från veterinärutbildningen när vi besökte ett slakteri och de drev kor fram till skjutspiltan. Det var en man där som använde el-påfösaren väldigt frekvent. Jag minns att jag tänkte att ”det där skulle inte få hända om jag jobbade här”, säger Lina Gustafsson.

Om hon bara en hård veterinär och maximerade tolkningen av djurskyddslagstiftningen tänkte hon att hon skulle kunna göra en förändring – även på ett slakteri. Men när hon väl hade börjat på den stora anläggningen insåg hon att det inte alltid var så enkelt att applicera lagen på verkligheten.

– Myndigheter gör vad de kan för att förmedla bilden av Sverige som ett land där djurskyddet är starkt och att vi är så mycket bättre än andra. Men slakt är en industriell verksamhet. Det kan finnas utrymme att påverka vissa brister men mycket av djurens lidande sker inom lagstiftningens ramar.

Bristerna Lina Gustafsson stötte på kunde handla om allt från skadade grisar till att inälvor som dunsat i golvet bredvid skitiga stövlar skickades vidare till att bli pastej i delikatessdisken. Eller att djuren som övernattade på slakteriet inte hade torra ytor att sova på. Drivningen, alltså den metod som används för att fösa grisarna mot slakteriets olika anhalter, är ett ämne som Lina Gustafsson återkommer till. Många gånger upplevde hon den som onödigt hetsig och våldsam.

– I Jordbruksverkets föreskrifter står det att djuren ska drivas lugnt och att de inte får bli slagna. Men vem definierar vad som är lugnt och vad som är ett slag? Många av arbetarna tänker nog att de bara gör sitt jobb och känner sig påhoppade när man anmärker. Ingen vill ju känna att de slår djuren.

Hade det inte varit bättre att stanna kvar på slakteriet som veterinär om du ville göra skillnad?
– Det var en fråga jag brottades med innan jag sa upp mig. Trots att förändring går så långsamt på slakteriet tror jag fortfarande att man kan åstadkomma något om man jobbar långsiktigt och målmedvetet för djurskydd som officiell veterinär. Men min pragmatism räckte inte så långt.

Hon lärde sig också ganska snabbt att det fanns en praxis att förhålla sig till, som innebar att se mellan fingrarna inför vissa saker.

– Där handlade det också om att vara pragmatisk. Skulle vi anmäla varje liten grej vi såg skulle Länsstyrelsen drunkna i anmälningar.

Blev du chockad över hur det låg till?
– Nej. Snarare överväldigad av omfattningen och hastigheten på det hela. Av hur många grisar som var rädda. Hur många som var halta. Man kan ju läsa om det och ta del av rapporter och statistik och allt sådant, men när man står där och ser djuren så får det en annan tyngd.

Vändningen för Lina Gustafsson kom när hon tittade ner i det schakt fyllt av koldioxid som alla grisar på just detta slakteri, oavsett ursprung och uppfödning, KRAV-kulting som slaktsugga, förs ned i, innan de avlivas genom ett stick i halsen. Metoden är en av flera godkända för att bedöva grisarna innan slakt, och den mest använda. Forskare och kritiker menar dock att metoden är både långdragen och plågsam. I boken beskriver Lina Gustafsson upplevelsen som att hennes själ sjunker.

– Eftersom det är jag som veterinär som godkänner att grisarna kan gå till slakt blev det en sådan påtaglig skuldkänsla. De plågas av koldioxiden. Och samtidigt säger vi att vi bedövar dem för att de inte ska lida. Det är ju ren och skär lögn.

– Och så pratar vi om hur vi ska vara så stolta för att Sverige bedövar alla djuren innan slakt.

För att inte glömma sina upplevelser från slakterier – ”de var för viktiga” – förde Lina Gustafsson dagbok under pendlandet fram och tillbaka till jobbet. Det är dessa anteckningar som hon nu satt ihop till en bok. Platsen och personerna har hon anonymiserat, men trots det säger hon att det inte var helt lätt att bryta lojaliteten med sin tidigare arbetsgivare.

– Jag har inte haft för avsikt att skada någon. Men jag kände ”jag måste berätta om det här” och att det som grisarna utsätts för, det är större. Jag tänker också att alla konsumenter har ett intresse av att faktiskt få veta det. Det angår ju oss alla.

– Slakt är en stor del av livsmedelsindustrin. Och jag tror inte att det är bra för oss att behandla djur på det här sättet. Varken som samhälle eller som individer. Det är inte värdigt.

Läs ett utdrag ur ”Rapport från ett slakteri” här.