Vi granskar Kungliga svenska balettskolan: ”Skolan fick mig att hata balett”

Målet är att vara en elitskola av internationella mått. Men framgångarna har uteblivit och istället vittnar nu fler än 20 elever om kränkningar, rasism, sexuella trakasserier och en utbredd ätstörningskultur. Hur kunde Kungliga svenska balettskolan hamna så snett?

  • 24 min
  • 11 dec 2025

// Foto: Thron Ullberg

Vi granskar Kungliga svenska balettskolan: ”Skolan fick mig att hata balett”
Åsa Klintberger

Lyssna på artikeln

Målet är att vara en elitskola av internationella mått. Men framgångarna har uteblivit och istället vittnar nu fler än 20 elever om kränkningar, rasism, sexuella trakasserier och en utbredd ätstörningskultur. Hur kunde Kungliga svenska balettskolan hamna så snett?

Research: Åsa Klintberger, Terri Herrera, Fredrik Nejman, Markus Wilhelmson.

Naomi var elev på Kungliga svenska balettskolan, KSB, i Stockholm mellan 2018 och 2023. Hon berättar att en danslärare ofta kom fram till eleverna och tog dem på magen och kommenterade: ”In med magen, man ska inte se att ni har ätit lunch”.

– Om någon var hungrig och ville ta ett glas mjölk blev hon helt hysterisk och skrek: ”Nej!” Hon tyckte att man blev tjock av mjölk, säger Naomi.

En annan elev, Mira, berättar om en lärare som ställde upp eleverna bredvid varandra för att jämföra deras lår, och lyfte fram favorittjejen: ”Titta på henne, hon är så smal så hennes lår går inte ihop.”

– Alla i klassen började säga: ”Åh, jag vill också ha så smala lår.” I omklädningsrummet berättade en tjej att hon tagit silvertejp för att hennes lår skulle bli smalare. Då började jag också göra det, berättar Mira.

För en tredje elev, Olivia, började helvetet när hon var tolv år gammal och sommarlovet närmade sig.

– Jag gick ganska drastiskt ner till 36 kilo och var nära på att bli inlagd på heldygnsvård. Jag blev deprimerad, orkeslös och väldigt utseendefixerad. Jag började också träna på ett tvångsmässigt sätt och eftersom hjärnan fick alldeles för lite med näring fick jag också tvångssyndrom.

I dag är Olivia 26 år gammal. Hon blev svårt sjuk i anorexia under sin tid på KSB och har sedan dess fört en kamp mot sjukdomen.

– Min ätstörning har genom åren tagit olika former och än idag får jag handskas med hjärnspökena. Ibland går det så långt att jag får åka in till sjukhus för mineraldropp, främst för hjärtat. Jag har fått söka professionell hjälp flera gånger.

Även Matilda, som gick på skolan 2021–2023, beskriver en kultur som triggar ätstörningar. Hon bodde tidigare i en annan stad och började på skolan i en klass på högstadiet.

– Jag förstod snabbt att det fanns mycket jämförelse mellan eleverna. Jag hade muskulösa ben, så jag kände att jag var tjockast i klassen.

När hon började på skolan i augusti var hon frisk, men redan efter ett par månader var hon så sjuk i anorexia att hon blev inlagd på sjukhus i en månad. Hon berättar att hon tränade tre timmar om dagen och nästan inte åt någonting. Hon var 156 centimeter lång och vägde 27 kilo.

–  Det var första gången jag såg min pappa gråta. På sjukhuset sa de att de var rädda att jag skulle få en hjärnskada så jag fick sondnäring via en slang i näsan och dropp. När jag kom hem från sjukhuset var jag fortfarande så sjuk att jag fick vara hemma från skolan i ett år.

Ditt lilla våp!

Tidningen Vi har under mer än ett års tid intervjuat 21 elever, 18 flickor och tre pojkar, som berättar om sin tid på Kungliga svenska balettskolan. Det handlar både om elever som har lämnat skolan och elever som fortfarande går kvar. De vittnar om att de, eller deras kamrater, har utsatts för olika former av kränkande behandling och sexuella ofredanden på skolan. Flera av eleverna berättar att de har utvecklat självskadebeteenden eller anorexia. Händelserna ska ha ägt rum i KSB:s lokaler både under och efter lektionstid.

Vad de 21 eleverna berättar om ska ha skett mellan år 2006 och hösten 2024. De intervjuade är idag mellan 17 och 30 år gamla. 

KSB, som bedriver både grundskole- och gymnasieutbildning, skriver på sin hemsida att skolan har format morgondagens elitdansare sedan 1981. ”En 230-årig tradition som har rötter i 1700-talet. Vi erbjuder Sveriges enda professionella yrkesdansarutbildning inom grund- och gymnasieskola.”

Skolan är Sveriges dyraste gymnasieutbildning. 2025 var summan 410 000 kronor per elev och läsår (som jämförelse är ersättningen för en elev på ekonomiprogrammet, Sveriges vanligaste gymnasieval, upp till 99 700 kronor).

Skolan har i olika omgångar varit omdebatterad.

Dåvarande chefen för Operabaletten, Madeleine Onne, skrev i ett upprop till regeringen 2007 att utbildningen inte höll måttet. Hon menade att den måste bli en elitutbildning i stil med Royal Ballet School i London.

Efter flera utredningar lade dåvarande skolminister Jan Björklund 2010 fram propositionen Ett steg framåt – en ny dansarutbildning. Ett förslag med målet att utbildningen skulle bli lika bra som de stora internationella motsvarigheterna.

Även om det fanns kritik mot en elitskola som fick flera undantag i skollagen klubbade riksdagen igenom beslutet i december 2010. Bland annat att en jury skulle få bedöma nya elever vid inträdesprov och att skolan skulle undantas från kraven på att lärarna skulle ha lärarlegitimation.

Inte långt efter att den nya elitsatsningen startat inledde Skolinspektionen en granskningav KSB. I Skolinspektionens rapport 2012 konstaterades att många elever mådde dåligt, att lärare favoriserade elever och att rektorn varje läsår kunde besluta att de elever som denne ansåg inte höll måttet fick sluta.

Skolinspektionen skrev också att många elever utsattes för kränkningar. En lärare hade inför klassen kallat en elev ”ditt lilla våp”. Vidare att det nästan inte fanns någon möjlighet för eleverna att utrycka sina åsikter. De elever som sagt sin mening ”straffades” genom att uteslutas från nästa föreställning.

Sju år senare – 2019 – gjorde Skolinspektionen en utvärdering i syfte att undersöka om skolan nått sitt syfte att utbilda bättre dansare. Tveksamt, löd slutsatsen. Få elever fick anställning vid någon av Sveriges sex danskompanier direkt efter avslutad yrkesdansarutbildning. Bland annat kan man läsa att ”Kungliga Baletten anser att eleverna bör vara, men inte är, anställningsbara i den utsträckning som önskas efter avslutad yrkesdansarutbildning”. I rapporten slogs fast att eleverna i stort trivdes på skolan, men att många mådde dåligt både fysiskt och psykiskt, bland annat på grund av ätstörningar, kroppsfixering och svag självkänsla. Eleverna beskrev utbildningen som prestationsinriktad och uppgav att deras psykiska hälsa till stor del avgjordes av hur de presterade inom dansen. Både elever och föräldrar upplevde att det förekom tydlig favorisering av vissa elever.

Samma år rapporterade Dagens Nyheter att sju av sexton elever i årskurs sex fått beskedet att de inte var välkomna tillbaka till hösten. Eleverna hade då genomgått ett färdighetsprov inför en jury med professionella dansare, koreografer och utbildningsansvariga. Beslutet fattades sedan av Rådet för dansarutbildning som organiseras under Skolverket.

– Jag tror att det här är det värsta som hänt i mitt barns liv. Det här är den enda skolan i Sverige som slänger ut barn under deras tid i grundskolan, sa en förälder till DN.

Så sent som 2022 visade det sig att samtliga åtta flickor från KSB:s niondeklass fick nej under dansproven till balettlinjen på gymnasiet. Kort sagt: Kungliga svenska balettskolans grundskoleutbildning tycks knappt hålla måttet för fortbildning på den egna skolan.

Vidare: I januari 2010 skriver Dagens Nyheter flera artiklar om Kungliga Operans dåvarande balettchef. Han anklagas för sexuella trakasserier i samband med Operans luciafest och har även skickat mail med sexuellt innehåll till en dansare. Trots detta börjar balettchefen 2018 undervisa på KSB. När det kom fram att han även utsatt elever på KSB för sexuella ofredanden fick han sluta och den person i skolans ledning som tillsatt honom fick avgå.

Sedan 2011 har Skolinspektionen fått in tolv anmälningar, och Stockholms stad runt 100 anmälningar, en siffra som dock inte är ovanligt hög jämfört med snittet för skolor inom Stockholms stad. Det handlar främst om föräldrar som klagar på uttagningar, kränkningar och behandlingen av sina barn.

I en anmälan till utbildningsförvaltningen i Stockholms stad den 6 april 2023 står det att:

”Balettlärare talar om för elev att hon är för stor i kroppen och har för stora lår och att hon inte kan förvänta sig att vinna kommande tävling med den kroppsstorleken. Läraren upplevs också extra hård mot denne elev under baletträning med tekniska detaljer och påpekar många fel.”

I en annan anmälan till Stockholms stad om kränkande behandling av elev, från den 18 oktober 2024:

”Danslärare tryckte ner en flicka i årskurs sju så hårt i en stretchövning under en jazzlektion att hon började gråta. En annan jazzlärare kom in i rummet och blev vittne till händelsen.”

Jag upplever att skolan står helt handfallen

Charlie började dansa balett i sjuårsåldern. Han kommer från en musikalisk familj. De flesta andra killar drogs mer åt fotboll och andra sporter, men han ville dansa balett. När han var nio år började han dansa balett två gånger i veckan. En lärare där sa till hans föräldrar att Charlie hade talang och borde söka till KSB.

– På antagningsprovet till fyran ska de mest se om du har rätt fysiska förutsättningar, dansglädje, koordination och taktkänsla. Om du är en oslipad diamant. Du behöver inte vara tekniskt perfekt, säger Charlie.

Varken han eller hans föräldrar visste så mycket om KSB, men de tyckte att det lät seriöst med det ”kungliga” i namnet. Skolstarten beskriver han som positiv.

– Allt var så annorlunda mot min gamla skola. Här delade vi elever samma passion, det var så vackra lokaler och jag tänkte: ’Det här är en helig plats, här utbildar man dansare!’

I sjunde klass insåg Charlie att han verkligen ville bli en professionell dansare och dansen började betyda mer och mer för honom. Den gav ett syfte, nära vänner, upplevelser och glädje.

Han och en klasskompis fick vara statister på en av Kungliga Operans föreställningar. De tyckte båda två att det var spännande att komma backstage och se sminkningen och kostymerna, allt det som förstärker dansens magi. Charlie började drömma om en framtid på Kungliga Operan i Stockholm – eller ännu bättre, att få upptäcka världen genom dans.

Samtidigt märkte han att allt inte var sunt på KSB. På högstadiet ökade pressen och konkurrensen. Charlie insåg att dans inte bara är kul, stämningen kunde vara hård och otillåtande. 

– Det jag reagerat på mest är när lärare hånskrattat om en elev har ramlat eller misslyckats med en övning. Det är en sak att ge konstruktiv kritik, men att skratta åt någon bryter bara ner.

Successivt förändrades han av miljön på KSB. Han blev mer uppmärksam, vad var egentligen okej? Framför allt är det flickorna på KSB som far illa, menar han.

– Något som sticker ut på KSB är att vi pojkar på skolan känner ett starkt ansvar och en beskyddarinstinkt gentemot flickorna.

Han tror att hans beskyddarvilja beror på en kombination av hans uppväxt – där han tydligt fick lära sig om rätt och fel – och den hårda miljön på skolan.

– Tjejerna kommer och berättar för oss killar om något har hänt, och killarna tröstar. Vi har ett klimat där vi kan prata om allt.

Enligt Charlie har mer än hälften av tjejerna på skolan problem med någon form av ätstörningar, och flera tjejer i varje årskurs har utvecklat anorexia. I hans klass var det en elev som blev svårt sjuk.

– Eftersom jag känner henne väl vet jag att skolan inte agerade eller erbjöd henne någon hjälp under lång tid. Istället införde de plötsligt dansstopp, vilket jag tycker är en märklig åtgärd. Då blev hon istället sittande hemma. När det hon tyckte mest om i livet togs ifrån henne blev hon ännu mer deprimerad.

Charlie tycker att skolan borde bli bättre på att upptäcka anorexia tidigare. Visserligen diskuteras ämnet på KSB och det förekommer även föreläsningar om kost och hälsa.

– Det är väldigt mycket prat, men inte så mycket praktisk hjälp. Föreläsningarna man har på skolan blir oftast kontraproduktiva. De fungerar även som inspiration för eleverna: Så här lite ska du äta för att få anorexia och bli smal.

Första året i gymnasiet hade jag helt slutat äta lunch

Charlies bild av att skolan gör för lite åt elevernas psykiska ohälsa bekräftas av Emma Valev, som var elev på KSB 2006–2014 och i dag är skådespelerska. 

– Jag är mer eller mindre uppväxt på Kungliga Operan. Båda mina föräldrar dansade där och det finns bilder på mig när jag som liten försöker sträcka mig upp till stången.

Till femte klass sökte hon och kom in på KSB. Auditionprocessen gick smidigt, men skolstarten blev tuff. Emma påverkades mycket av miljön, att man skulle se ut på ett visst sätt. Nästan direkt började hon hoppa över måltider. Långsamt började hon utveckla en ångest inför mat och en osund relation till kropp och vikt. 

”Det borde finnas bättre koll på eleverna och bättre rutiner eftersom det är en så utsatt miljö,” säger Emma Valev som var elev på skolan 2006–2014. // Foto: Thron Ullberg

– Första året i gymnasiet hade jag helt slutat äta lunch. Jag dök helt enkelt inte upp i matsalen och hade även gått ner i vikt så min mentor kallade in mig och min mamma till ett samtal. På frågan varför jag slutat äta lunch hittade jag på en ursäkt och sedan släppte de frågan. 

Enligt Emma gjordes ingen medicinsk uppföljning och hon fick varken träffa läkare eller psykolog. Hon hade flera symtom på anorexia, bland annat frös hon och hade ont i magen. Hon fick ångest av att äta och började räkna kalorier. Emma hade koll på vad olika livsmedel innehöll och gjorde uträkningar för att få i sig så få kalorier som möjligt. 

– Mamma hjälpte mig till en psykolog. Mellan 16 och 20 års ålder testade jag flera olika terapiformer. Det som slutligen hjälpte mig var när jag började på Stockholms centrum för ätstörningar. 

För att bli frisk var hon tvungen att hoppa av skolan sista året på gymnasiet. Nu i efterhand känner hon sig kritisk till hur skolan ignorerade alla tecken på sjukdom. Hon önskar att skolan hade frågat sig varför hon hade blivit så smal och varför hon aldrig syntes i matsalen. 

– Det borde finnas bättre koll på eleverna och bättre rutiner eftersom det är en så utsatt miljö. Jag önskar att psykiskt välmående hade varit en del av utbildningen och att man erbjöd coachande samtal. Man borde även prata mer öppet om ätstörningar. 

De elever Tidningen Vi talat med uppger att ätstörningar, ångest och självskadebeteende är vanligt förekommande på skolan. Men det finns även en rad andra problem, som rasism, sexuella trakasserier och bestraffningar om man klagade.

Hösten 2018 började Jenny på KSB. Hon var elev på skolan i tre år. Första känslan, när hon såg alla duktiga dansare och den vackra miljön, beskriver hon som ”wow!” Men snart stod det klart att lärarna kunde bete sig direkt kränkande mot eleverna.

– Vid ett tillfälle delade en lärare upp oss från mörkast till ljusast. Den allra ljusblondaste med ljusblå ögon fick stå längst fram och sedan ju mörkare man var, desto längre bak fick man stå. De mörkhyade eleverna fick stå allra längst bak.

På en lektion var det en lärare som sa Z-ordet. När upprörda elever tog upp det kontrade läraren med att säga både Z-ordet och N-ordet.

– Hon skällde på oss och sa ”Det är inget konstigt att säga så”.

Om man hade klagomål på lärarna kunde man lämna anonyma brev till kuratorn. Få vågade kritisera öppet, för då blev man straffad, menar Jenny.

– Man blev ignorerad på lektioner och helt utesluten ur föreställningar.

För varje termin mådde hon sämre och sämre. Många genomgick en liknande förändring. 

– Det fanns en lärare som jag såg upp till. Hon var den bästa ballerinan jag sett, så jag ville bli som henne. En gång när jag och mina kompisar satt i matsalen så hade jag tagit mycket mat – vi hade dansat i fyra timmar. Då tittade den här läraren föraktfullt på min tallrik och sa: ”En ballerina kan leva på bara potatis.”

Jenny berättar att majoriteten av alla tjejer i hennes klass fick någon form av ätstörning.

– Jag ingick i ett kompisgäng där vi allihop fick ätstörningar. Det började med att vi hoppade över måltider. Sen eskalerade det ganska snabbt, så folk började spy. På klassfester berättade alla för varandra hur man kunde göra för att spy och gå ner i vikt. När vi åt mellis i skolan kunde man höra någon tjej i klassen kräkas i bakgrunden.

Elisabet Wentz // Foto: Johan Wingborg är professor i psykiatri med särskild inriktning mot ätstörningar vid institutionen för neurovetenskap och fysiologi på Sahlgrenska akademin i Göteborg.

Vi har låtit Elisabet Wentz, professor i psykiatri med särskild inriktning mot ätstörningar vid institutionen för neurovetenskap och fysiologi på Sahlgrenska akademin i Göteborg, ta del av elevernas vittnesmål. Hon konstaterar:

– De här lärarna förstår nog inte hur farlig den här miljön är för unga personer. Att mixtra så här i tonåren och hålla en väldigt låg vikt är inte bra.

Om de uttalanden som lärare ska ha gjort, som att ”en ballerina kan leva på bara potatis” och ”man blir tjock av mjölk”, säger Elisabet Wentz:

– Det låter som ett helt annat århundrade. Anorexia är en dödlig sjukdom. Personer med anorexia är överrepresenterade när det gäller självskadebeteende och självmord.

Även Jens Högström, som är docent i psykologi vid Karolinska institutet i Stockholm, har tagit del av elevernas vittnesmål. Han konstaterar:

 – Den verklighet eleverna beskriver innehåller flera allvarliga stressorer och tiden på skolan utgör ju större delen av deras vardag, så det är inte konstigt om det utmynnar i psykisk ohälsa för vissa. Anmärkningsvärt är också att det finns lärare som uppmanar till att äta mindre, samt att det förekommer hot och bestraffning för den som protesterar, vilket förstås skapar en otrygg miljö och ännu mera stress. Flera vittnar också om depression och ångest.

Detta beteende innebär en brottslig kränkning

Molly var elev på KSB mellan 2018 och 2024. Hon var tio år när hon började och i likhet med många andra vittnar hon om att i början var det ganska kul, medan högstadiet blev tuffare.

Enligt Molly var inte danslärarna så pedagogiska. Det kunde vara kommentarer på lunchen kring hur mycket mat man tog: ”Oj, idag var det någon som var hungrig!”

– En lärare sa att en kille i vår klass såg ut som ett päron. Han blev ledsen och började gå ner mycket i vikt. Om vi inte klarade en dansövning på första försöket skällde lärarna på oss. ”Är ni döva?”

Molly menar att det var uppenbart att vissa i hennes klass hade ätstörningar: De hoppade över lunchen och om andra i klassen gick till McDonald’s eller hade fest så ville de inte följa med.

– Då kunde de sms:a och säga att de inte klarade av att komma för att vi skulle äta godis. Och där satt vi och åt en massa godis och kände ångest.

Molly beskriver hur de manliga lärarna smekte de kvinnliga elevernas ben för att de skulle sträcka ut det.

– Då drog de långsamt och på ett sexuellt sätt med sina händer längs benet.

Ibland så filmade och fotade de manliga lärarna flickorna med sina mobiler.

– De sa: ”Dina ben är inte helt som de ska. Jag kan filma och ta bild så du kan se.” Men de visade inte alltid filmen sen. De sa bara: ”Jag behåller de här filmerna, och så gör vi en uppföljning sedan.” Men oftast blev det ingen uppföljning. Nu i efterhand känns det lite konstigt.

Även Naomi tar upp flera fall av sexuella närmanden från lärare.

– De manliga lärarna utnyttjade ibland situationen och tog på oss mer än de behövde av pedagogiska skäl. Min kompis blev tafsad på av en lärare när vi gick i femman. Hon pratar fortfarande om det i dag fastän det gått sex år sedan det hände. Hon är inte en person som gråter utan hon håller saker inom sig. Den här läraren är fortfarande kvar på skolan, berättar Naomi.

Jens Högström vid Karolinska institutet ser allvarligt på Mollys och Naomis berättelser.

– Detta beteende innebär en brottslig kränkning. Vi vet från forskning att den här typen av kränkningar mot barn kan leda till ett antal allvarliga fysiska och psykiska symtom som försämrad självkänsla, rädsla, trötthet, nedstämdhet, svårigheter med koncentration, magont, huvudvärk med mera.

Det kan också leda till långsiktiga konsekvenser som påverkar livet för lång tid framöver, menar han.

När jag läser detta tänker jag det som alla tänker: mobbning och rasism

Fredrik ”Benke” Rydman är dansare och en av Sveriges mest etablerade koreografer och regissörer. Idag är han verksam på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, men också delägare till dansskolan House of Shapes. När han tagit del av elevernas berättelser säger han:

– Det är klart att det finns en poäng med att filma i pedagogiskt syfte. Man kan spola fram och tillbaka för att kolla på olika steg, precis som en höjdhoppare sitter och analyserar sina hopp. För att eleverna ska känna sig trygga, så kan man exempelvis filma med elevens egen mobil, så kan eleven själv ha kontroll över filmen och välja om den ska sparas eller inte.

Fredrik ”Benke” Rydman är dansare, koreograf och regissör.

Och angående att fotografera, behövs det?

– Nej, det är helt poänglöst, det låter bara som världens sämsta ursäkt.

Om det samlade intrycket av elevernas berättelser av sina erfarenheter på Kungliga svenska balettskolan säger Benke Rydman:

– När jag läser delar av detta tänker jag det som alla tänker: mobbning och rasism. Så beter man sig inte, det har ingenting med dans att göra. Det förstår ju vem som helst. Dock vill jag förtydliga att jag inte ser några problem med att inte låta vissa elever fullfölja utbildningen om de inte håller måttet.

Kanske sammanfattas det hela bäst av Matilda, eleven som efter bara en termin på KSB blev så sjuk att hon behövde sondmatas på Karolinska sjukhuset:

– Efter nian slutade jag på skolan och nu mår jag mycket bättre. Jag tror aldrig att jag kommer att dansa igen. Skolan fick mig att hata balett.


Fotnot: Naomi, Mira, Olivia, Matilda, Charlie, Jenny och Molly heter egentligen något annat.

Läs del två av granskningen, där vi delar vittnesmålen från KSB:s elever här.

Rektorn svarar på kritiken – läs artikeln här.

Fler utvalda artiklar